Kultur & Nöjen

Mörkret hämtar kraft i mitten

Petter Larsson om hur de högerextrema attackerna hänger samman med stämningen i samhället.

Två personer mördas på en skola i Trollhättan. Det är ett av vårt lands enskilt blodigaste rasistbrott. Från Malung, Filipstad och Arboga, till Munkedal, Arlöv och Höllviken, går en våg av attentat mot asylboenden. Vi ser brinnande kors, bensinbomber genom fönstren och nattligt anlagda bränder. Bara i år har minst tio boenden satts i brand. Andra utsätts för hot, äggkastning och bombattrapper.
Samtidigt står Jimmie Åkesson i riksdagen och talar om det svenska samhällets nära förestående kollaps.
Det är tidigt 90-tal igen, om inte värre.
Det rasistiska våldet har alltid funnits i Sverige, men det varierar i intensitet och omfattning. Av allt att döma ser vi nu en ny våg.
Den slår inte bara mot de direkta offren, utan sprider också skräck bland alla dem som enbart på grund av sitt ursprung eller utseende är rasisternas måltavlor.
I synnerhet som bara några få procent av de flera hundratusen hatbrott som varje år begås någonsin klaras upp. Delvis, säkert, för att Säkerhetspolisen i många år prioriterat kampen mot islamistiskt motiverat våld framför rasistbrotten.
Ska man förstå varför det sker, räcker det inte att tala om dem som håller i vapnen. De fanns ju för fem eller tio år sedan också, även om internet säkert underlättat deras organisering eller radikalisering. Men det är nu de agerar – var och varannan dag.
Inte heller räcker det att tala om attentaten som ”spontana” reaktioner på det stora antalet flyktingar som söker sig till Sverige, även om det möjligen finns ett sådant samband.
Man måste också studera den politiska mitten.
Jag vill därför redan nu understryka att den här artikeln inte handlar om att fördela moralisk skuld, utan om att förklara samband.
Om invandringsfrågan hamnar i centrum för politiken, så ökar inte bara stödet för högerradikala partier – det är väl belagt – utan också det rasistiska våldet. Därför måste man rikta blicken mot den politiska debattens centrum. Det är hit stubintrådarna leder.
Det är slutsatsen av ett par forskningsstudier av den holländske sociologen Ruud Koopmans, en ledande forskare på området sociala rörelser. Han har framförallt studerat det tidiga tyska 90-talet, som också präglades av explosivt våld mot flyktingar.
Många andra forskare har försökt hitta samband mellan högerextrem mobilisering och faktorer som arbetslöshet, tillväxttal och andelen invandrare i ett område. Men de har ofta gått bet. Koopmans och andra menar att man snarare bör se vilka politiska strukturer som kan gynna och missgynna en mobilisering. Hans eget främsta bidrag är att han lagt till mediernas och medieeliternas betydelse i sammanhanget.
För att förstå detta måste man förstå skillnaden mellan ett sakförhållande och ett samhällsproblem.
I sin enklaste form: ett antal personer söker asyl i Sverige. Det är ett sakförhållande.
Ett ”samhällsproblem” blir det när politiker, medier och andra offentliga aktörer börjar tala om det som en utmaning, en kris, en belastning.
På så vis finns det ”samhällsproblem” vars betydelse kan tyckas starkt överdrivna, till exempel vargfrågan eller diskussionen om burkaförbud, som ju berör extremt få personer. Omvänt finns nog så allvarliga sakförhållanden som sällan artikuleras som ”samhällsproblem”, till exempel de rikas skatteflykt.
Verkligheten och den politiska verkligheten är med andra ord två delvis skilda saker.
Håll detta i minnet.
Koopmans ser våldsverkarna som rationella, opinionsbildande politiska aktörer, som är ute efter uppmärksamhet och stöd. Med sina brandbomber slår de sig in i nyhetsflödet och provocerar fram reaktioner från andra aktörer.
Han visar i sin studie att ju mer medierna skriver om våldsdåden, desto mer ökar våldet. Det är ju en aktionsform som bevisligen får genomslag. Det finns också ett tydligt samband mellan negativa uttalanden om flyktingar (från andra än radikalhögern) och ökat våld. Att till exempel kalla invandringen för en ”statskris”, vilket dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl gjorde, är nästan att be om fler attentat.
Omvänt leder avståndstagande och fördömande från politiker och allmänhet till färre våldsdåd. Antirasistiska manifestationer har alltså viss effekt, liksom tydliga markeringar, som när förbundskansler Angela Merkel för en tid sedan sa att man ska sätta åt mordbrännarna med ”rättsstatens hela styrka” och den socialdemokratiska ledaren Sigmar Gabriel kallade dem för pack.
De som bränner en flyktingförläggning räknar ju med att de på något vis har stöd för sin sak, om än inte för sina metoder.
Den offentliga debattens påverkan på våldsutvecklingen sker inte främst, det är viktigt, genom att medier eller politiska aktörer planterar negativa stereotyper i huvudet på mordbrännarna. Utan genom att de placerar själva flyktingfrågan så högt på den mediala och politiska dagordningen. Om en fråga upplevs som ”het” och ”viktig”, så ökar också chanserna att aktioner som berör denna fråga får stort genomslag.
Den tyska borgerligheten, som på 90-talet var snar att utpeka de asylsökande som ett problem, försvarade sig då med att de bara reagerade på verkligheten, att det folkliga missnöjet med och våldet mot flyktingar föregick deras egen retorik.
Samma sak säger dagens debattörer: vi måste möta människors oro!
Det kan låta bestickande. Men när Koopmans analyserar tre variabler statistiskt – inflödet av asylsökande, det rasistiska våldet och den offentliga debatten – finner han att asyldebatten hade stor påverkan på våldet, men inte tvärtom! Asyldebatten hade till och med starkare påverkan på våldet än själva inflödet av asylsökande.
Den offentliga debatten pekar också ut måltavlor.
Kring 1990 gav sig den tyska extremhögern på alla möjliga grupper: homosexuella, vänsteraktivister, invandrare. Asylsökande utgjorde bara 5 procent av offren. Två år senare var de 63 procent.
Under de två åren hade asylfrågan stigit till toppen av den politiska dagordningen hos de etablerade partierna och i medierna.
Rasisterna hade läst tidningen och fått en måltavla, som de trodde var legitim.
Om man nu dristar sig till att använda Koopmans teser på dagens Sverige, så räcker det därför inte att tala om hur Sverigedemokraterna och de högerradikala propagandasajterna på nätet eldar på den negativa opinionen mot flyktingar.
Man måste också tala om de politiska eliterna, de som inte är några ideologiska främlingshatare, men som bidragit till att sätta invandringsfrågan högst på dagordningen – och då ofta i negativa termer.
När en Ebba Busch Thor talar om att ”asyltrycket” måste minska och en Anna Kinberg Batra föreslår gränskontroller, eller när tidningar som Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet omvandlar sina ledarsidor till checklistor över alla invandringens problem, så underblåser de – givetvis oavsiktligt, men också ohyggligt naivt – de stämningar som slutar med brinnande kors.
När statsminister Stefan Löfven kallar till nationell samling, justitieminister Morgan Johansson talar om tältläger eller oroade kommunalråd vill se ”extraordinära” åtgärder, skapas en offentlig krisdiskurs, där flyktingarna förvandlas till ett stort samhällsproblem.
Att mindre grupper politiskt kriminella då tror att de kan få uppmärksamhet och kanske också stöd när de går från ord till handling är inte direkt förvånande.
Jag skriver det igen, för säkerhets skull: De politiska och mediala aktörerna bär inte skuld för våldsdåden. Men det finns ett samband mellan hur den offentliga debatten ser ut och vad som sedan sker.
I all synnerhet blir situationen lätt explosiv, konstaterar Koopmans, i ett läge där flyktingfrågan är högt på agendan, de politiska eliterna splittrade, och där inget av substans görs för att hantera det alla bestämt sig för är ett jätteproblem.
Då finns ett gyllene tillfälle för politisk mobilisering från rasisthögern. Då brinner barackerna.

Källor

"Discursive opportunities and the evolution of right-wing violence in Germany"
Ruud Koopmans och Susan Olzak, American Journal of Sociology, 2004.
"Explaining the rise of racist and extreme right violence in Western Europe: Grievances or opportunities?", Ruud Koopman, European Journal of Politicial Research, 1996.
Läs alla artiklar om: Skolattacken i Trollhättan
Gå till toppen