Under ett överfall på byn ser 12-årige Agu (Abraham Attah) sin far och bror dödas. Han flyr ut i djungeln och blir omhändertagen av en rebellgrupp. Efter några dagar får Agu en machete i handen och uppmanas att klyva skallen på en fånge som skriker för sitt liv. Han har inget annat val än att lyda – men det är ett hugg som för evigt kapar banden till barndomen, eller för den delen till ett normalt framtida vuxenliv. Det är också ett blodigt skildrat hugg som nog får många tittare att stänga av "Beasts of no Nation". Det är förståeligt, och den makabra initiationsriten till soldatlivet är bara början.

Regissören Cary Fukunaga ("True Detective", "Sin Nombre") väjer verkligen inte för våldet i denna infernoskildring av ett afrikanskt inbördeskrig där barnsoldater, bedövade av svält och kokain, mördar och plundrar. Vi får inte veta vilket land vi befinner oss i. Vi får inte veta vad rebellerna egentligen slåss för. Fukunaga placerar oss på barnens nivå. De gör som de blir tillsagda, de vet inget annat. Ett effektivt grepp som gör "Beasts of no Nation" desto mer tragisk. Och de leds av sin egen råttfångare i Hameln, den karismatiske "Kommendanten", som lockar med brandtal, droger och magiska riter – och en plats i hans säng. Idris Elba gör en kraftfull och minnesvärd gestaltning av en fadersfigur från helvetet.

Den kompromisslösa krigsskildringen blir dock ett problem. För vem ska vi egentligen heja på i en värld där alla är avtrubbade, och där det varken finns ens en strimma av hopp, eller några goda människor? Efterhand blir man även som åskådare avtrubbad, och att Fukunaga försöker tillföra lite mänsklig närvaro i form av Agus inre monologer är förståeligt – men hans språk är lillgammalt, och effekten blir snarare poetiskt högtravande och därmed distanserande, även om Attah gör en stark skådespelarinsats.