Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Femtio nyanser av ett grått Irland

Det tog tretton år för Skåneaktuella Colm Toíbín att bli klar med "Nora Webster", romanen där huvudpersonen baseras på hans egen mamma.
– Du kan skiljas från din man eller hustru, men du kan inte ta ut skilsmässa från din mamma, säger han.

En olycklig landsortsfru – det var det självklara valet när Gustave Flaubert bestämde sig för att skriva om något det mest tråkiga och triviala som tänkas kunde. Men sanningen att säga är ju Flauberts dissektion i romanform en rätt så händelserik och melodramatisk historia. När Colm Toíbín i sin nya roman ”Nora Webster” porträtterar en änka i en irländsk småstad är det med betydligt mer nedtonade medel.
– Den bästa beskrivningen jag kan ge av boken är att det är ”Madame Bovary”, utan någon Madame och utan någon Bovary. Det är ju inte så att Nora Webster begår äktenskapsbrott eller tjänar en miljon dollar. Allt det där som folk vill ha i fiktion, stora sensationer … Romanen har inga stora sensationer, den har bara en mängd små detaljer.
Det är just de där små vardagliga detaljerna, skarpsynt, omsorgsfullt och ömsint fångade, som gör Colm Toíbíns lågmälda prosa så levande. Han har kallats mästaren av ”less is more” och själv jämför han sitt skrivande med Vermeers målningar: det handlar om att betrakta de oansenliga tingen, ljuset i ett litet rum. Hemmet och familjen står i fokus, perspektivet är tätt inpå.
Jag träffar författaren med den mörka och genomträngande blicken en strålande sensommardag på det tjusiga hotellet Rungstedgaard vid danska Öresundskusten. Han må se butter ut, barsk till och med, men visar sig vara hur vänlig och tillmötesgående som helst, trots att jag och fotografen på grund av ett missförstånd anländer till intervjun med andan i halsen en halvtimme försenade. Colm Toíbín närmast drar oss ut i solskenet och vi slår oss ned i bekväma trästolar med utsikt mot det glittrande havet.
– Det är en underbar plats. Precis som Irland. Fast med blå himmel.
Någon blå himmel hittar man inte i romanen som Colm Toíbín kommit till Skandinavien för att marknadsföra. Här råder gråväder, inte minst mentalt. När romanen inleds har det gått ett halvår sedan makens död och Nora Webster har ingen aning om hur hon ska leva sitt liv på egen hand. Under de sista svåra månaderna har hon försummat sina söner, försörjningen är ett stort frågetecken och det finns ingenting som hon intresserar sig för: ”Det var som om hon levde under vattnet och hade givit upp försöken att simma mot ytan. Hon skulle inte klara av att komma upp i luften. Att inträda i de andras värld kändes omöjligt, det var inte ens något hon ville.”
Det är en berättelse om att handskas med sorgen och långsamt, långsamt vända tillbaka till livet. Hitta en ny mening.
Också skrivandet av romanen var en utdragen process. Inte mindre än tretton år tog det för Colm Toíbín att bli klar. Så har berättelsen, som utspelar sig i slutet av 60-talet i Enniscorthy, en småstad i Irlands sydöstra hörn, också en speciell betydelse för honom, då hans egen mor har stått modell till hjältinnan. Även om somligt är fiktion är annat hämtat direkt från verkligheten.
– Det är en historia som har hänt. En historia som jag har levt. Det tog mig lång tid att hitta en form för den. Jag trodde att jag skulle nå fram till en cirkulär intrig där allting skulle vara inneslutet, men det lät sig inte göras på det viset, så det krävdes mycket tänkande. Förstås satt jag inte och skrev på den varje dag, men jag tänkte hela tiden på vad jag skulle placera var.
Nej, uppenbarligen inte, för sedan den där regniga dagen i Florens kring millennieskiftet då han började på första kapitlet har han hunnit publicera en rad andra böcker. Dåligt väder i Italien är tydligen bra för produktiviteten, för i samma veva skrev han inledningen till ”Mästaren”, romanen om den amerikanske författaren Henry James. Den visade sig vara enklare att ta itu med – och blev författarens internationella genombrott.
En kändis var huvudperson också i Toíbíns förra roman ”Marias testamente”, där kristenhetens mest idealiserade mamma framträdde som en vanlig jordisk kvinna som bittert sörjde sin döde son. Med tanke på att han skrivit en novellsamling med titeln “Mothers and sons” och essäboken ”New ways to kill your mother” om familjerelationer i litteraturen, liknar författarens intresse för mödrar och söner närmast en besatthet. Vad är det som fascinerar?
– Du kan skiljas från din man eller hustru, men du kan inte ta ut skilsmässa från din mamma. Det är en elementär relation och samtidigt är den komplicerad, eftersom den tvunget förändras när du växer upp. Vad du än gör så finns bandet kvar. Från fiktionens synpunkt är det mycket intressant.
Hur gör man då en alldeles vanlig kvinna med ett alldeles vanligt livsöde till något fängslande? Colm Toíbín har ett recept:
– Utmaningen är att göra hennes känslighet intressant för läsaren. Till exempel börjar du med idén att mödrar i litteraturen bör vara goda. Och du gör henne stundtals självupptagen, arg, ouppmärksam på andra människor. Du gör henne komplicerad och tvetydig och ger henne också verklig intelligens. Du arbetar med motsatser. En romanfigur måste ha många karaktärsdrag, inte bara ett.
När jag frågar hur det går till när han konstruerar sina karaktärer avfärdar han helt idén om att en romanfigur på något sätt skulle leva sitt eget liv. Allt handlar om kontroll, om att forma, ta bort, lägga till. Precision är också vad som kännetecknar hans prosa. Den klara stilen kan på sätt och vis verka enkel, men naturligtvis ligger mycket arbete bakom.
– Svårigheten med “Nora Webster” är ungefär som att måla en tavla med enbart grått och blått. Du har inte tillgång till rött och gult. Det betyder att du i varje mening handskas med en begränsad palett. Men trots det gäller det att få ut lika mycket uttryck. Så det måste till koncentration.
Colm Toíbín arbetar inte bara med sparsmakade nyanser, utan även med tystnaden, allt det som inte sägs ut. Åtskilligt utspelar sig mellan raderna och yttre dramatik verkar han närmast sky.
– Ja, man undviker dramatik för att skapa dramatik. Vad jag försöker göra är att ge läsaren en känsla av att det här verkligen är livet. Ofta upplever du inte det i fiktionen, utan det handlar om vad det innebär att befinna sig i en författares huvud. Påhittade saker. Själv försöker jag komma nära vardagen. Jag tror att länder med långa vintrar har en större chans att lyckas med det. Jag har till exempel inte sett det göras i någon brasiliansk roman.
I stället hittar Colm Toíbín förebilder här uppe i norr, som Stig Dagerman och inte minst Ingmar Bergman, vars sätt att bearbeta den egna barndomen han känner igen sig i.
Men är det då inte en märklig sak att berätta om den egna uppväxten utifrån sin mammas perspektiv?
– Du förstår, jag tror inte att jag kunde ha skrivit den från en tolvårig pojkes synvinkel. Det är en svår sak att skriva en roman från ett barns perspektiv, jag kan inte komma på något lyckat exempel. Det finns helt enkelt inte tillräcklig sensibilitet hos ett barn. Det är en rent teknisk fråga.
Kanske fungerar det att skriva en novell utifrån ett barns blick, funderar han. Men en roman, nej.
– Romaner, det är något för vuxna.

Colm Toíbín

Fakta:
Föddes 1955 i Enniscorthy, Irland.
Undervisar i litteratur på Columbia University i USA.
Enagerad i PEN och frågor om homosexuellas rättigheter.
”Mästaren” utsågs 2004 till årets roman av Los Angeles Times.
Aktuell med ”Nora Webster”, översatt av Erik Andersson (Norstedts), som tilldelats Hawthornden Prize, ett av de äldsta brittiska litteraturpriserna.
Besöker Internationell författarscen på Malmös stadsbibliotek den 26 oktober.
Gå till toppen