När man idag ser om ”Sällskapsresan” – svensk films största publiksuccé någonsin – närmast häpnar man över det sega tempot, de tafatta skämten och bristen på story.

Säg vad man vill om Lasse Åbergs komedi – den var åtminstone rykande aktuell vid premiären 1980. En skrattspegel för dåtidens charterturister, men också – och häri ligger antagligen hemligheten bakom den enorma framgången – ett kittlande besök på den spanska grisfesten för de strävsamt knogande svenskar som aldrig fick chansen, eller vågade, att flyga.

Idag är vi beresta på ett helt annat sätt men det kanske hade varit för mycket att begära en djärv nytolkning när Nöjesteatern i Malmö nu gör sin musikalversion – säg att handlingen hade flyttats till Thailand år 2015. Det är lite jobbigare att skämta om könssjukdomar, överdrivet solande och flygplatskontroller idag. Istället reser vi i föreställningen charter till ett tryggt och nostalgiskt 1980, då Sverige var betonggrått och utlandet färgsprakande. Det är en coverversion av filmen där alla välkända och nötta skämt betas av som utflyktsmål på en guidad tur. Publiken på premiären skrattar givetvis ändå, som inför en äldre släkting som alltid drar samma gamla vits. Fast musikalens roligaste stunder är utan tvekan då den vågar brodera ut originalets gags, eller adderar ett lager av metahumor.

Även musiken luktar 1980. Veteranen Bengt Palmers har skrivit musik och text, tillsammans med Jakob Skarin, och låtarna utgör en paella av stilar: schlager, bossanova, rock, tango, blues, musikalballader och till och med en gnutta Isaac Hayes-funk. Det är pastischer, men mycket välgjorda pastischer, och de som får förvalta de verkliga godbitarna i grytan är Majsan och Sivan – varenda gång Frida Bergh och Nina Pressing får sjunga ut lyfter charterplanet till en helt annan höjd. Pressing får ett elegant, jazzigt Broadwaynummer med bensprattel. Bergh får musikalens showstopper – kanske den mest kraftfulla ballad som framförts till en ärketönt som Stig-Helmer. Majsan och Sivan lyser så starkt att Stig-Helmer och Ole hamnar lite i skuggan, även om Anders ”Ankan” Johansson och Hans-Erik Dyvik Husby gör tryggt stabila insatser.

Den stora stjärnan är givetvis Sven Melander, som repriserar sin gamla biroll som Berra. Han får sällskap av Stefan Ljungqvist som dryckesbroder. De har ett närmast ömsint samspel, och några hyfsat roliga scener i andra akt – då de vandrar ut bland publiken och avspänt babblar på som de garvade revyproffs de är. Men den desperata jakten på alkohol och Pepes Bodega känns ofta mer ofrivilligt tragisk än rattarattara: två åldrade alkoholister som vill festa som vore de trettio. Här spricker nostalgibubblan. Vi bli närmast smärtsamt medvetna om tidens gång, och därmed om hur musikalen är helt i otakt med samtiden.