Aktuella frågor

Debattinlägg: "En uttalat feministisk utrikespolitik borde fokusera på kvinnor och flickor."

Vad innebär en feministisk utrikespolitik i praktiken? I den aktuella flyktingkrisen? I ett långsiktigt biståndspolitiskt perspektiv?
Det undrar Helle Rydström, professor i genusvetenskap, i ett öppet brev till utrikesminister Margot Wallström (S).

Bästa Margot Wallström
Många av oss försöker hjälpa människor som flytt från kriget i Syrien. Samtidigt tvingas andra människor, i synnerhet kvinnor och barn, stanna där de befinner sig, inte bara i Syrien utan också i andra delar av världen.
En uttalad feministisk utrikespolitik är ett innovativt, positivt och löftesrikt initiativ som förtjänar mer respekt och mer uppmärksamhet än det hittills fått, men också ett klargörande av vad en sådan politik innebär i praktiken.
Hur fungerar feministisk utrikespolitik i den aktuella flyktingkrisen i Europa och Sverige? Och vad innebär den i ett långsiktigt biståndspolitiskt perspektiv, exempelvis i det förebyggande arbetet för att sänka de höga dödstalen för kvinnor och flickor i samband med naturkatastrofer?
Under monsunperioden drabbas Asien och Stillahavsområdet av extrema väderförhållanden. Sensommar och höst betyder regn; ibland katastrofstora mängder regn i samband med tyfoner, tsunamier och översvämningar. Regn som dödar, förstör hus och hem och krossar infrastrukturen.
Monsunen är en del i årstidernas växlingar, men under det senaste decenniet har den haft förödande följder som tsunamierna i Thailand och Indonesien 2004, jordbävningen i Haiti 2010, översvämningar och jordskred i Pakistan 2011, tyfoner i Filippinerna och Vietnam 2013, översvämningar i Burma, Kina och Taiwan denna sommar och nu under hösten våldsamma regn och extrema stormar i Kambodja, Laos, Thailand och Vietnam. I dessa dagar drabbas Filippinerna av tyfonen Koppu. Det är bland annat här det behövs en precisering av vad en feministisk utrikespolitik långsiktigt innebär.
Extremt väder drabbar alla. Men inte lika hårt. I Asien och Stillahavsområdet är mellan 70 och 90 procent av dem som omkommer i naturkatastrofer kvinnor och flickor, enligt internationella hjälporganisationer som Oxfam, UNFPA och WEDO.
Orsaken är inte att kvinnor och flickor är svagare, utan de generella ojämlikheter i levnadsvillkor och livsmöjligheter som finns mellan könen.
Många flickor och kvinnorkan till exempel inte simma. I vardagen är det inte nödvändigtvis ett problem, men i det ögonblick närområdet drabbas av tyfoner och översvämningar är simkunnighet en faktor som radikalt minskar risken att dö en fruktansvärd död.
Flickor och kvinnor som räddat sig upp på hustak eller andra höjder är chanslösa när vattnet stiger och de inte kan simma därifrån. Simundervisning för kvinnor och flickor är alltså en blygsam men livsviktig insats i en långsiktig feministisk strategi.
På många håll i världen prioriteras pojkar och pojkars utbildning. I länder som Bangladesh och Pakistan kan bara cirka hälften av den kvinnliga befolkningen över 15 år läsa och skriva, enligt UNESCO. Många flickor tvingas avbryta sin skolgång, dels för att det är dyrt att gå i skolan och dels för att flickors utbildning ses som mindre viktig. Genom att ta en dotter ur skolan kan familjen spara in en skolavgift samtidigt som flickan kan bidra till försörjningen.
Att inte kunna läsa medför osäkerhet och otrygghet, men det får katastrofala följder när skriftlig information från myndigheter och hjälporganisationer om exempelvis evakuering, aldrig når fram till den som är beroende av att andra (män och pojkar) förmedlar viktig information. En livräddande feministisk biståndspolitik måste fokusera på flickors utbildning.
Internationella hjälporganisationer rapporterar att mäns våld mot kvinnor och flickor ökar efter tyfoner och översvämningar, både i hemmen och i evakueringscenter, ibland med dödlig utgång. Det är alltså inte bara den fysiska infrastrukturen som bryter samman utan även den sociala.
En feministisk biståndspolitik som ser sambanden mellan klimat och könsspecifik utsatthet måste prioritera våldsförebyggande insatser, samt kvinnors och flickors säkerhet. Att involvera båda könen i förebyggande åtgärder i samverkan med lokala organisationer minskar risken för mäns övergrepp mot kvinnor och flickor före, under och efter en klimatkatastrof.
Evakueringsplanerna och förberedelserna inför den årliga monsunperioden är mycket olika i länderna i Asien och Stillahavsområdet. Till exempel var regeringen i Filippinerna oförberedd och saknade evakueringsstrategi när tyfonen Hayian slog till 2013. Vietnam hade genomfört sin största evakuering någonsin innan tyfonen nådde fram.
Just nu, under flyktingkrisen, är hjälpbehovet stort i Europa och Sverige. Att hjälpa en människa i nöd är en självklar och humanitär reaktion.
Förmår den feministiska utrikespolitiken se och arbeta för de många utsatta kvinnor och flickor som lever utanför Europa, så deras vardag blir tryggare? Vad kan den göra för att ingen kvinna eller flicka i Asien och Stillahavsområdet tvingas fly undan klimatet?
Vänliga hälsningar
Helle Rydström
Översättning: Karen Söderberg

SKRIBENTEN

Helle Rydström är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Hennes forskning är inriktad på genus i Asien. Just nu arbetar hon med ett forskningsprojekt om sambandet mellan klimatkatastrofer och könsspecifik utsatthet.
Gå till toppen