Kultur & Nöjen

Sverigeovännerna i SD vantrivs i verkligheten

De kallar sig ”Sverigevänner”, men hatar och hånar det Sverige de lever i.
Kent Ekeroth minns sitt 80-tal?Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT
Det kan tyckas paradoxalt, men ligger i nationalismens natur. Nationalisten är politikens platoniker. Den nation han varje dag har framför ögonen är falsk, defekt och värd förakt. Den nation han vurmar för är den ideala, den fullkomliga och den finns någon helt annanstans än i vardagsverkligheten. Var?
”Ni är en spjutspets för att ta vårt land tillbaka”, sa riksdagsmannen Kent Ekeroth (SD) när han talade på Rådhustorget i Trelleborg förra helgen. Detta enligt tidskriften Expo som också kunde rapportera att det i publiken fanns ett antal kända nazister. Det skulle kunna ge upphov till frågor, men man väljer inte sina åhörare vid ett torgmöte, så jag ägnar mig istället åt en annan fråga, kopplad just till nationalismens platonska, utopistiska karaktär: Vilket Sverige är det som ska ”tas tillbaka”? När fanns det? Var fanns det? Har Kent Ekeroth egna erfarenheter och minnen från detta förlorade lyckoland?
Ekeroth är född 1981. Hans Trelleborgstal ingick i den ”utom-parlamentariska” kampanj mot invandring som SD proklamerade vid en presskonferens för en dryg vecka sedan. Kampanjen presenterades av fyra ledande sverigedemokrater: Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Paula Bieler: de är födda 1979, 1969, 1977 och 1988.
Man kan tänka sig att den 46-årige åldermannen Jomshof delat med sig av sina minnen av ett förlorat 70-talsparadis och övertygat sina yngre kamrater om att det var där och då, när landet doftade lättbetong och mellanöl och det bara fanns två tv-kanaler, som Sverige var optimalt svenskt.
Men om också partivänner som Ekeroth, Åkesson, Karlsson och Bieler ska ha egna minnesbilder av det Sverige de manar oss att ”ta tillbaka” borde det snarare vara 80- och 90-talets Sverige det handlar om. Hm, låt se nu: pudelrock, flygande Jakob, TV3 på parabol, finansvalpar, gigantiska budgetunderskott, räntechocker, Laser-mannen, Stureplansmorden …
Är detta verkligen det Sverige SD-ledningen drömmer om att i regeringsställning få återskapa?
Jag minns hur jag en höstdag 1994 tog tåget till Höör, då ett av Sverigedemokraternas få fästen, för att intervjua partiets två nyvalda fullmäktigeledamöter. Det lokala parti-programmet (”För ett svenskt Sverige”) uttryckte nostalgi inför folkhemmet. ”Vad betyder folkhem för er”? frågade jag.
”Det gamla, trygga samhället”, svarade en av ledamöterna. ”Att den sociala välfärden ska fungera bra”, sa den andra,
Tryggt är tryggt. Bra är bra. Det gamla Sverige var bra därför att det var tryggt och det var tryggt därför att det var bra. Men konkret och specifikt blir det sällan. Nationalisten skulle kunna travestera Gunnar Ekelöf: Jag är inte hemma i mitt verkliga land, men mitt ideala land är hemma i mig. Det är de egna barnsliga fantasierna om trygghet, välstånd, harmoni, samhörighet, makt och ära som projiceras på ett förflutet fantasiland som i sin tur får tjäna som matris för framtidens paradis, det som ska ”tas tillbaka”.
Kort sagt: nationalisten är inte bara platoniker utan också narcissist.
Gå till toppen