”Det händer konstiga saker med människor när en anhörig dör”.
Dottern talar utifrån egen erfarenhet. Hon har arbetat inom kyrkan under lång tid, och var förra året själv inblandad i en tvist som gällde gravsättningen av hennes egen mamma.
Kvinnan i nittioårsåldern var svårt sjuk och levde den sista tiden på ett vårdboende i Malmö. Hennes make hade tillbringat mycket tid med henne, men de hade aldrig riktigt pratat om hennes sista önskan. I slutet av december 2013 somnade hon in.
I testamentet, som kvinnan upprättat drygt tio år tidigare, hade hon beskrivit en begravningsceremoni i Trons kapell i Limhamn. Däremot rådde det delade meningar bland de anhöriga om var askan sedan skulle gravsättas.
– I testamentet hade hon skrivit att hon ville bli kremerad och att askan skulle spridas i minneslunden på Limhamns kyrkogård. Jag var bestämd att det skulle ske utifrån hennes önskan, säger maken.
Men kvinnans dotter var av en annan åsikt.
– Till mig hade mamma sagt något annat. Vi pratade mycket om livet och döden och jag kan gå ed på att mamma sa att hon ”ville hem”.
Hem var Gotland, där hon var född och uppvuxen.
– Gotland betydde så mycket för mamma. Det sista jag hörde henne sjunga, var en gammal sång därifrån.
Även om det finns skriftlig vilja, så händer det att de anhöriga inte accepterar detta. Ibland av rena bekvämlighetsskäl.
Tonen mellan barnen och den nyblivne änklingen blev alltmer oförsonlig och varken begravningsbyrån eller kyrkogårdsförvaltningen lyckades ena parterna. Framåt våren 2014 hamnade därför ärendet hos länsstyrelsen i Skåne.
Ulf Andersson är jurist på länsstyrelsen och har arbetat med begravningstvister i femton år. Han menar att många konflikter har sin grund i nya familjekonstellationer. Barn och makar från tidigare äktenskap kan ha en helt annan uppfattning om den avlidnes sista vilja, än den nyblivna änkan eller änklingen.
– Men ibland går åsikterna isär även om man står varandra nära. Under årens lopp har jag också haft flera fall där helsyskon har olika meningar om hur och var en förälder ska begravas.
Lagstiftningen säger att man ska ta hänsyn till den avlidnes önskemål. Om detta finns nedskrivet i ett testamente så torde avgörandet vara enkelt.
– Men även om det finns skriftlig vilja, så händer det att de anhöriga inte accepterar detta. Ibland av rena bekvämlighetsskäl — de vill att gravsättningen ska ske nära hemmet för att det ska bli enkelt att ta sig dit.
De anstränger sig inte lika mycket för att försöka komma överens. En del vill få sin egen vilja igenom till varje pris.
Men i samtalen med de anhöriga får Ulf Andersson också ta del av mer djupgående och bittra konflikter mellan parterna. Ett dödsfall ställer många frågor på sin spets: Vem stod den avlidne närmast? Var hörde hon eller han hemma, egentligen?
– Vår uppgift är att reda ut vad den avlidne själv kan ha velat. Den som står närmast kan ju tänkas ha kunskap om detta, men ibland är det väldigt svårt att avgöra.
Antalet begravningstvister på länsstyrelsen i Skåne har legat ganska konstant på mellan fem och tio varje år. Däremot menar Ulf Andersson att tonen mellan de anhöriga blivit alltmer oförsonlig.
– De anstränger sig inte lika mycket för att försöka komma överens. En del vill få sin egen vilja igenom till varje pris, trots att man med utomstående ögon kan se att en kompromiss är det bästa möjliga.
Så länge medlingpågår kan inte kremering eller gravsättning genomföras. Det händer att den part, som inte fått gehör för sin åsikt, försöker hålla sig undan från delgivning. Därmed förhalas processen under åtskilliga månader.
– Det är en tråkig utveckling. Framför allt ligger den avlidne utan att bli gravsatt, och det kan påverka de anhörigas sorgeprocess på ett negativt sätt, menar Ulf Andersson.
Något som såväl änklingen som dottern kan känna igen sig i. Konflikten dem emellan innehöll såväl formella brev som upprivna känslor.
Det var fruktansvärt, att bära på sorgen och samtidigt behöva hantera ilskan. Men det blev en del av sorgearbetet.
– Det var fruktansvärt, att bära på sorgen och samtidigt behöva hantera ilskan. Men det blev en del av sorgearbetet att sitta och skriva inlagor och ringa telefonsamtal, säger dottern.
– Det är förfärligt, det jag har gått igenom. Man går med sorg under så lång tid och blir mer och mer försvagad, säger maken.
I maj 2014 gick han med på barnens önskemål, om att hans hustru skulle få sin sista vila på Gotland. Han säger sig kunna förlika sig med tanken, då han visste att hustrun älskade denna plats.
En tid senare lades askan i jorden på en ängskyrkogård på ön. Prästen, som deltog vid gravsättningen, påpekade: "Här finns plats för en till".
– Jo, så kommer det nog att bli. Jag får väl själv vila bredvid henne så småningom, säger maken.
Begravningstvister
Urna eller kistbegravning? Gravsten eller minneslund? Det finns många frågor att ta ställning till när en anhörig lämnar jordelivet.
Begravningslagen kan ge viss vägledning bland de annars snåriga besluten. Den omfattar inte själva begravningsceremonin, utan reglerar frågor om kremering och gravsättning, det vill säga hur och var den avlidne ska få sin sista vila.
I första hand bör den avlidnas vilja följas. Ulf Andersson, jurist på länsstyrelsen, uppmanar därför: Skriv ner ditt eget önskemål om var och hur du själv vill bli gravsatt. På så sätt undviks många oklarheter.
Begravningsbyrån bör informeras om meningsskiljaktigheter uppstår mellan de anhöriga. Oftast lyckas man, genom samtal, hitta en samsyn mellan de inblandade.
Kyrkogårdsförvaltningen kan annars hjälpa till med en medlare som, efter att ha lyssnat på parterna, försöker presentera en överenskommelse som parterna kan acceptera.
Länsstyrelsen tar sig an det fåtalet fall där man inte lyckats medla mellan parterna. Här prövar man vem av de inblandade som ska få bestämma om kremering eller gravsättning. Enligt begravningslagen ska länsstyrelsen ”särskilt beakta önskemål som den avlidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den avlidne”.
Domen från länsstyrelsen kan i sista hand överklagas, och hamnar då hos förvaltningsrätten.