Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den konservative terroristen

Är attacken och morden i Trollhättan hatbrott eller terrorism? Den ena behöver inte utesluta det andra, skriver hatbrottsforskaren David Brax.

Ljus och blommor vid minnesplatsen utanför fritidsgården på skolan Kronan i Trollhättan efter en manifestation på söndagskvällen. Det finns anledning att betrakta dådet som terrorism, skriver David Brax.Bild: Adam Ihse/TT
Tidigt efter att de första nyheterna om det förskräckliga dådet i Trollhättan började spridas var spekulationerna igång. Hastigheten med vilken händelser ska skrivas in i ett begripliggörande sammanhang tycks ständigt öka. Var det den typ av skolskjutning som vi numera betraktar som vardag i USA? Eller var det en intensifiering av de senaste veckornas attacker mot asylboenden? Hade vi att göra med en psykiskt sjuk förövare, eller en högerextrem terrorist av Breiviks slag? När gärningsmannen avlidit fanns inte längre utredningsskäl för polisen att hålla på informationen och det bekräftades att allt tydde på ett hatbrott med rasistiska motiv. Det är ovanligt att polisen så tydligt markerar att det handlar om hatbrott, men så är det också ett ovanligt tydligt fall: mördaren valde tydligt ut mörkhyade offer, hans klädsel och uppträdande för tankarna till nazism och hans beteende på nätet tyder på sympatier med högerextrema ideologier. På en presskonferens avslöjade polisen ett brev som ytterligare bekräftade motivet.
Hatbrott är som bekant ingen juridisk term, utan snarast en polisiär term. Det som kallas hatbrottsregeln i Brottsbalken är en försvårande omständighet som säger att om ett motiv har varit att kränka en person eller folkgrupp (eller annan sådan grupp) så ökar brottets straffvärde. Straffskärpning kan inte bli aktuellt i Trollhättan-fallet. Det är därför intressant att polisen pratar om hatbrott och fortsätter att utreda som om det skulle leda till åtal. Hatbrott är samtidigt en förklarande term – det handlar om varför brottet ägde rum - och en normativ term som markerar brottets allvar. Båda är av betydelse för samhällets hantering av brottet. I dådets efterföljd har polisen också pratat om att förstärka arbetet mot hatbrott.
Diskussionen har också handlat om en annan term av både beskrivande och normativ betydelse, och som också gäller senaste tidens attentat mot asylboende: Terrorism. Vissa är övertygade om att det rör sig om högerextrem terrorism och att själva oviljan att använda termen visar på samhällets oförmåga att hantera rasismen. När Säpo tillfrågades svarade de undflyende om att det saknades anledning att betrakta det som terrorbrott. Resonemanget var oklart, och det lät bitvis som om de (felaktigt) uteslöt att det samtidigt kunde vara ett hatbrott och ett terrorbrott. Det finns skäl för Säpo att ompröva sin tolkning.
Det finns stora likheter mellan hatbrott och terrorbrott: båda särskiljs via effekter som går utöver den direkta handlingens. Ett hatbrott drabbar hela offrets grupp och påminner dem om deras status som potentiella offer. Terrorhandlingar är medel för att åstadkomma en politisk förändring. Hatbrott behöver dock inte knytas till en lika tydlig avsikt. Båda brotten sänder budskap, till en viss befolkningsgrupp och till samhället i stort. Men medan hatbrott i första hand knyts till gärningsmannens motiv, betraktas terrorbrott som ett manifesterat hot om vad som kan hända om inte samhället böjer sig för terroristens önskan.
I mitten av nittiotalet sågs hatbrott främst som något organiserade rasister ägnade sig åt, och de föll under Säpos ansvar. Men den rasistiska brottsligheten visade sig vara mycket mer vardaglig än vad man trott, och ansvaret lämnades över till Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och till den vanliga polisen.
Det finns en uppfattning om att terrorism är någonting som utförs av isolerade organisationer vars politiska motiv är främmande för den kultur de agerar i och mot. Men "ensamvargar" vars inspiration inte främst hämtas från fysiska möten och miljöer, och där karismatiska ledare spelar mindre roll, blir allt vanligare. Och vad vi har att göra med när det gäller en Breivik, en Dylan Roof, och sannolikt i Trollhättan, är vad som skulle kunna kallas konservativa terrorister. De hävdar sig tillhöra och försvara det samhälle de agerar i, och är, som Åsne Seierstad skrev om Breivik, "en av oss". De vill inte tvinga fram förändring så mycket som de vill slippa förändring. Helst ställa klockan tillbaka. Behovet av en distinkt grupp likasinnade är mindre, vilket försvårar polisens arbete med att identifiera hotet
Men bör då dådet i Trollhättan betraktas som terrorism? Frågan handlar om huruvida vi ska fokusera på gärningsmannens rasistiska motiv, eller på det större sammanhang där sådana motiv används för att rättfärdiga attentat med politiska avsikter. De hot mot skolor som nu ökar kan ses som blott inspirerade av skolattacken, eller som manifestationer av ett hot mot samhället som existerade redan tidigare. Det senare alternativet innebär att se hela den miljö i vilken det hetsas mot utsatta grupper som en grogrund för terrorism.
Även om gärningsmännen betraktar vårt samhälle som sitt, bör dessa dåd och de miljöer som driver dem behandlas som något främmande. Även om hotet nästan uteslutande drabbar särskilt utsatta grupper i samhället, och majoriteten av befolkningen kan fortsätta sina liv i trygghet, så utgör det ett hot mot samhället i stort. Skolor och asylboenden bör betraktas som samhälleliga institutioner: hot mot dem är hot mot demokratin och mot den nationella säkerheten. Sett i det sammanhanget blir det tydligare varför dådet i Trollhättan kan och bör betraktas som terrorism.
Gå till toppen