Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Trettiotalet går igen. Weimarrepublikens punkare leder tankarna till idag

Rosenthaler Platz, Mulackstrasse, Torstrasse – alla adresser en Berlinturist känner igen. Här finns shopping för den välbeställde hipstern, som gärna spanar efter gamla skotthål och lite shabby chic från DDR. På samma gator utspelar sig socialarbetaren och journalisten Ernst Haffners roman ”Blodsbröder” (Lind & Co, översatt av Aimée Delblanc). Boken utkom första gången 1932, året då den ekonomiska världskrisen nått sin kulmen. ”Först kommer maten, sedan moralen”; fyra år tidigare hade ”Tolvskillingsoperan” haft premiär, Weimarrepublikens mest framgångsrika pjäs. Haffner beskriver samma miljöer i sin roman som handlar om ett gäng hemlösa pojkar som överlever i storstaden dag för dag tack vare småjobb, stölder och prostitution. Orsakerna är lätta att förstå: fattigdom, krigstraumatiserade fäder och ungdomsvårdsanstalternas fängelseliknande disciplin.
Arbetslösa unga i Berlin 1930.Bild: akg-images
Romanen blev snart förbjuden och vi vet väldigt lite om författaren.
Enligt historikern Jonas Kleinmann fanns det 50 000 arbetslösa ungdomar mellan 14 och 21 år i Berlin i början av 30-talet. 15 000 av dem tillhörde någon av Berlins 600 ungdomsgäng. De flesta var dock inte kriminella, det var en ungdomsrörelse som sökte en ny identitet – och en ny sorts ledare. De var en del av den politiska krutdurk som snart skulle explodera. Året därpå tog Hitler makten.
I en recension i dåtidens satiriska magasin Simplicissimus stod att Haffner bredde på eländet med sex och spänning för att kittla den borgerliga läsekretsens fantasi, mer än han försökte upplysa. Haffners roman är ingen torr avhandling, hans gripande skildring, i ett stackatoliknande tempo lämnar ingen oberörd. Haffner slår mot institutionerna, polisen och politiken. Han kritiserar vasst den aningslösa medelklassen som inte förstår att eländet är verkligt och inte bara en pittoresk kuliss.
För inte så länge sedan visade SVT en dokumentär om marockanska ensamkommande flyktingpojkar i Stockholm 2015, deras liv i misär, livet på Plattan, hur de sover i en park bland råttor och glädjen över att ha hittat en öde stuga de kan husera i. Dag för dag kämpade de för något bättre som verkar allt mer ouppnåeligt.
Parallellerna mellan ”Blodsbröder” från 1932 och idag är uppenbara.
Ingen av pojkarna i romanen uttrycker en politisk åsikt, de är upptagna av att överleva – liksom de marockanska pojkarna. Det är alltid andra politiska krafter som utnyttjar elände å sina vägnar. Och nu liksom då – och var vi än är – går de flesta av oss förbi med våra shoppingbagar eller låter oss fotograferas framför en ödetomt med en kvarglömd Trabi. ”Blodsbröder” handlar om idag, liksom den handlar om då – skillnaden är att vi skulle kunnat ha lärt oss något.
Gå till toppen