Kultur & Nöjen

För Donner i tiden

Jörn Donner

Sverige – resor i ett främmande land. Albert Bonniers Förlag.

Mordnatten 1986 blir Ingvar Carlsson väckt. Han hinner inte tänka, bara klä på sig. Taxin kör i hög fart mot Rosenbad. När han nästan är framme slås han av en tanke: vem är mördaren? Mördarna? Väntar de här? Han ber taxichauffören sakta ner. Han ska snart bli Sveriges statsminister och han kryper ihop på golvet i baksätet på taxin. Framme vid Rosenbad ser han inga poliser och slås av en förhoppning. Inga poliser, tänk om allt är ett missförstånd ändå?
Jörn Donner återberättar historien, hämtad ur Ingvar Carlssons bok "Lärdomar", och jag tänker på att det var samme Carlsson som för någon vecka sedan menade att Sverige denna höst 2015 befinner sig i "det allvarligaste parlamentariska läget sedan demokratins genombrott". Medan vi ännu smälter de orden går en Anton in på en skola i Trollhättan och mördar barn efter hudfärg. Dagen därpå tar sex riksdagspartier i hand om flyktingpolitiken. Dagen därefter: det dyker upp en fejkad mug shot-bild på Stefan Löfven i mitt Facebook-flöde. På bilden hänger en skylt kring statsministerns hals: "Skyldig till landsförräderi mot det svenska folket". Den hängdes också runt Olof Palmes hals.
Det är inte svårt att dra trådar mellan då och nu i Sveriges historia. Det är lätt att hitta cirkelrörelserna, de långa rötterna, de återkommande tankefigurerna. Men vad är nytt, vad är gammalt, vad har vi sett för första och sista gången i Sverige? Denna höst är inget dåligt tillfälle att utkomma med en bok som försöker nosa på svaren. När Jörn Donner gör det kan han ta avstamp i sin egen "Sverigeboken", från julen 1973. Han är själv en konstant i den svenska offentligheten – 60 böcker, 20 filmer, politiker, kritiker, författare, en intellektuell med folkets öra, en solitär i Folkhemmet. Efter sex decennier av umgänge med Sverige vill han fortsätta se det utifrån.
Så han reser genom landet, pratar med dagens ministrar och Carl Bildt, minns Palme, jämför rekordårens finska invandrare med dagens krigsflyktingar. Tänker på sitt eget liv, på äktenskapet med Harriet Andersson, på hur Tore Wretman gav honom en egen nyckel till Operakällaren, på sista gången han såg Monica Z. Stilistiskt blir det på ställen parodiskt mycket stackato, Donner har också utvecklat en fascinerande fetisch för uttrycket "i tiden", som i "Marie-Louise Ekman, som jag kände i tiden...". Mest är det ändå snärtigt, hög densitet i texten, ofta underhållande från en man som tagit för sig, tagit plats. Det blir mycket taxiåkande. En av chaufförerna frågar honom: "Var det inte du som spelade tennis med Palme?". Han svarar: "Nej. Han som spelade är död" (vännen Harry Schein).
Funderingarna kring Sverige interfolieras med en mejlkonversation med gamla kärleken Hanna. Hon vill träffas. Han vill vara i fred. Det går inte att återvända till gammal kärlek och till det Sverige som var. Det är "ur en viss synpunkt alldeles meningslöst att försöka beskriva Sverige", skriver han mot slutet. Vad som händer är att Jörn Donner skriver en Sverigebok om ... Jörn Donner. En sentimental blogg som kännetecknas av en mening som: "Blev lite trött på allt. Gick till Arigato, åt sushi, drack saké, hem till hotellet, läste".
Sverige de senaste fyrtio åren? Socialdemokratin har försvagats, ja. Kungen är densamme, ja. Mer av det uppenbara: liberalisering, globalisering, europeisering, digitalisering, invandring. I övrigt: Donner citerar journalister och författare han läser, men det mesta blir hängande i nya frågor. Jörn Donner vill se Sverige och Finland i Nato. Det går fram. Han vill säga att Bert Karlsson, nu en ljusskygg profitör i flyktingbranschen, är en "vänlig själ, missförstådd av många" som bara råkade ge sig in i ett rasistiskt affärsprojekt som Ny Demokrati. Han vill också säga något dunkelt ursäktande om Sverigedemokraterna. Han skriver om politisk korrekthet och "åsiktscensur". Påstår förbluffande att han inte förstår varför SD negligeras, säger sig bara vara rädd för partiets obehagliga svans. Han har gått på teorin att medier bara skriver om misstänkta personers bakgrund om den är "pursvensk". Därefter skriver han att det bästa i Sverige är tunnelbanan, där han ser det nya mångfärgade Sverige. Han tycker att Sverige i Europa spelar "en hedersam roll" när det gäller invandringen.
Denna hållningslöshet säger i sig något om Sverige 2015. Donner blir en av de posörer som förbehåller sig rätten att aldrig visa korten, som håller med alla och ingen, som pekar på brister men vägrar lösningar, som intar en förment folklig position, som kräver kompromisser och häcklar kompromisser. Som slår bort blicken när rasistiskt tankegods vädras i offentligheten, som rycker på axlarna när SD publicerar adresser till flyktingboenden. Jörn Donners problem blir Sveriges problem.
På ett ställe undrar 82-årige Donner om han har blivit en person som bara kan samtala med taxichaufförer. Kåren som lät en blivande statsminister ta betäckning i baksätet när det gällde. Nu sitter Jörn Donner i en annan taxi och låter ett annat Sverige passera. Han har sett allt, hört allt, i tiden börjat gäspa ljudligt åt allt.
Gå till toppen