Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gud och jag

KG Hammar

Släpp fången loss – ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier. Verbum.

Hur kan det komma sig att jag en mycket sen kväll, ganska trött efter en fest börjar läsa i KG Hammars bok som handlar om något så teoretiskt teologiskt som ”Gud som apofatiskt provisorium”, utan att kunna släppa den?
Det måste bero på att den rör något väsentligt om Gudsuppfattningen och religionen.
Vad innebär då denna krångliga term? Apofatiskt betyder att vi insett att inga ord kan ge en rimlig eller rättvisande bild av Gud, säger Hammar. Allt språk om Gud innebär en stor fara, för det låser fast. Faran är att vi börjar tro på dessa ord, istället för den Gud som är bortom ordet och språket.
Provisorium betyder att vi inte har något färdigt koncept att arbeta med, även om det inom kyrkan och biblisk trostradition ofta blivit så.
När vi möter religionen, i låt oss säga kristendomens form, kommer den till oss i form av trossatser. Vi har en trosbekännelse som läses i kyrkan. Instämmer man i dessa satser, då kan man identifiera sig som kristen, enligt en ganska allmän uppfattning.
KG Hammar vill vända på detta. Hans poäng är att religionen och det vi kallar Gud är en bortomspråklig upplevelse som trotsar all språklig beskrivning. Den religiösa upplevelsen av tillit, mening och sammanhang är en erfarenhet som delas av många, kanske alla människor och den är till sitt väsen mystik. Men när den kläs i ord, blir orden metaforiska, stela och därmed också dogmatiska. Om man i stället börjar i den ordlösa upplevelsen av en gränslös tillit, och den öppenhet som detta medför, är vi istället nära religionens kärna.
Denna genomgripande erfarenhet har skildrats av författare som Emilia Fogelklou. KG Hammar citerar henne då hon återger en upplevelse på en parkbänk 1902, men klädd i ord nästan ett halvt sekel senare.
Det ”tomma skalet” liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån.
Själv tänker jag på en avgörande dikt av Birgitta Trotzig ur ”Anima”, där en sådan erfarenhet under en resa i Paris metro skildras med slående likhet:
För nu flera decennier sedan hamnade jag utan förvarning utan anledning utan idéanknytning men vidrörbart som en kropp eller ett ljus i: världen-som-den-är. I: det som är. Som om ett hinder föll, ett skal brast och bara var försvunnet. Jag var i att allt är ett. Jag och de andra i vagnen hängde samman och andades genom varandra i ett enda levande strålande element – det fanns ingenting att vara rädd för, inte någonsin, aldrig mer. Allt var nytt, naket, pulserande, lysande.
Jesus är central för KG Hammar. Han vill se Jesu som en judisk profet med en inspirerad gudsbild, en människa som ville verka utifrån den gudomliga potentialen i sig själv och i var och en. Kristus är den pålagring av trossatser som historiskt lagts på gestalten, många till en början verkningsfulla, men efter hand allt mer stelnade som alla metaforer blir. Om man kan komma tillbaka till den historiske Jesus gudsuppfattning, skalas lager av teologiskt bråte av. I den gudsuppfattningen är Gud inte allsmäktig eller allenarådande, utan början på en oavslutad riktning till kärlek och samhörighet och Jesus en människa som försökte leva efter detta som en kompass.
Allt detta låter förstås komplicerat, men blir till sist ganska enkelt. Det är därför jag uppskattar KG Hammars nertonade bok. Hans mystik och Gudsuppfattning är tillåtande. Men det betyder inte att den är menlös. Den är uppfordrande, därför att denna Gudsuppfattning är dialogisk. Gud är en relation, mellan människor. Om denna dialog finns blir också handlingen mot det goda avgörande. Det är Gud som verb, skriver Hammar. Som i Jakobsbrevet, som hos Amos, som i Bergspredikan.
KG Hammar vill vända på begreppen: inte börja med trossatserna, utan anledningen till att trossatser har formulerats. Han vill inte börja med Gud Fader och sonen i trosbekännelsen, utan med anden, den helige anden.
Det är anden, menar han, som är grunden i den religiösa mystiken. Det är den som känner gemenskap med människor, känner tillit och vill vara riktning.
KG Hammars bok vill befria från stela tankemönster som har spelat ut sin roll. Hans lilla skrift (128 sidor) är på en gång högintellektuell och enkel och gör det möjligen enklare att tro, när stelnat språk försvunnit från det som i grunden är en bortomspråklig erfarenhet.
Gå till toppen