Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Vikten av att hålla rent

”Vänsterpartiet är, liksom Sverigedemokraterna, ett allt-eller-inget-parti.”

En dryg halvtimme in i Agendas partiledardebatt för tre veckor sedan hände något som kastar ljus över förra fredagens breda uppgörelse om flykting- och migrationspolitiken.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson drabbade samman med sådan intensitet att en av programledarna fick avbryta dem: ”Nu blir det väldigt käbbligt.”
Intrycket blev att Sjöstedts och Åkessons partier är huvudfiender i svensk politik. Så är det också, på sätt och vis: de befinner sig på var sin ytterkant och i synen på flyktingar är åsiktsskillnaderna glasklara. Men partierna delar också position i den meningen att de står utanför det gemensamma ansvarstagande som sex av riksdagens åtta partier enades om för att möta den svåraste flyktingkrisen sedan andra världskriget.
Sverigedemokraterna var inte ens inbjudna till förhandlingarna; det är knappast meningsfullt att diskutera flyktingmottagande med ett parti vars företrädare listar tilltänkta asylboenden samtidigt som partiets webbshop säljer tändare. Vänsterpartiet deltog i förhandlingarna, men hoppade av en uppgörelse med motiveringen att Stefan Löfvens S-ledda regering gick för långt i sin anpassning till Moderaterna.
Varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet lär sörja sitt utanförskap. De lever i ett slags destruktiv Weimarsymbios: de hatar varandra – och just därför behöver de varandra, ty de hatar det fria samhället ännu mer.
Flykt från ansvar är utmärkande för populistiska och extrema partier. Eftersom de kännetecknas av att konsekvent säga nej, utan att erbjuda trovärdiga alternativ, är de endast bekväma i oppositionsrollen.
Sverigedemokraterna hade redan tidigare meddelat att partiet skall satsa på utomparlamentariska kampanjer mot asylinvandringen.
Och det fanns en anledning till att Stefan Löfven stängde regeringsdörren för Vänsterpartiet efter valet 2014: det parlamentariska läget kräver kompromisser, att ge och ta. Men Vänsterpartiet är, liksom Sverigedemokraterna, ett allt-eller-inget-parti. Sådana partier kan inte inordnas i en vidare demokratisk gemenskap.
Under konfrontationernas kokande yta finns det gott om beröringspunkter mellan SD och V.
Båda har sina ideologiska rötter i totalitära system, Sverigedemokraterna i nynazismen och vit makt-rörelsen, Vänsterpartiet i proletariatets diktatur, leninism och stalinism.
Sverigedemokraterna bildades 1988 ur den rasistiska organisationen Bevara Sverige svenskt och i partiledningen fanns gamla kopplingar till nazistiska Nordiska rikspartiet. Vänsterpartiet växte fram ur den revolutionära fraktion som 1917 slängdes ut ur Socialdemokraterna och bildade ett nytt parti som 1921 antog namnet Sveriges kommunistiska parti, SKP, och senare VPK.
Dessa dyiga rötter förklarar varför Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt brottas med ett problem som ständigt komprometterar deras försök att ge det egna partiet en snyggare framtoning. Gång på gång måste de ta avstånd från funktionärer som vägrar bryta med en tradition av hat och hot.
Nyligen var det en sverigedemokratisk kommunpolitiker som föreslog att flyktingar borde konfronteras med kulspruta på Öresundsbron. Nämndemän från partiet har spridit rasistiska kommentarer. En SD-medarbetare i EU-parlamentet har hetsat mot judar och muslimer på nätet.
Flera distriktsordförande i Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung vänster, har uteslutits för sympatier med militanta och våldsbejakande grupper. Att de antidemokratiska reflexerna sitter djupt bekräftas av att åtta av Ung vänsters 22 distrikt krävde att den mest uppmärksammade av dessa distriktsordförande, Markus Allard från Örebro, skulle få komma tillbaka.
Man hör aldrig talas om folkpartister eller socialdemokrater som tycker att det är bra politik att fysiskt skada folk. Så varför grasserar fenomenet hos SD och V? Svaret finns i de rötter som de båda partierna varken kan eller vill slita upp.
Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt anstränger sig för att framstå som ledare för respektabla partier, men det handlar mest om en fasad. I sin bok om Sverigedemokraterna har Pontus Mattsson beskrivit Åkessons strategi inför upphöjelsen till partiledare 2005: ”Det gällde att göra sig kvitt med det som förde tankarna till våldsamheter och busfasoner, inte någon politisk uppgörelse.”
Jämfört med sin företrädare Lars Ohly är Sjöstedt tydlig i sitt avståndstagande från partiets kommunistiska arv och från partivänner som svärmar för diktaturer som den kubanska och auktoritära vänsterstyren som i Venezuela. Men att han själv aldrig har varit riktig kommunist går inte att ta på allvar. Sjöstedt gick med i Kommunistisk ungdom, Ung vänsters föregångare, när Berlinmuren och Sovjetunionen fortfarande existerade. Kjell Albin Abrahamson, Sveriges Radios mångårige korrespondent i kommunismens Östeuropa, har uttryckt det med träffande ironi:
”Om man är med i Liberal Ungdom – är man väl ung liberal? Är man med i Moderata Ungdomsförbundet – är man väl ung moderat?”
Sjöstedt brukar ursäkta sig själv och partiet med att dåvarande VPK bröt med Moskva när C H Hermansson var partiledare. Det är ren historieförfalskning. Kelandet med östdiktaturerna pågick ända fram till de sista broderliga hälsningarna till Ceausescus döende kommunistregim i Rumänien.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt sitter både V och SD fast i oreflekterad antiamerikanism, de ifrågasätter närmandet till Nato och förhåller sig följaktligen undfallande mot Vladimir Putins revanschistiska Ryssland.
I Vänsterpartiets fall hänger det samman med Sovjetnostalgi medan Sverigedemokraterna tillhör den högerextrema partifamilj i Europa som betraktar Putin som ett föredöme: den ryske presidenten vet minsann hur man skall hantera minoriteter och liberala gnällspikar.
I förra årets valrörelse åkte Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde land och rike runt och förfasade sig över olika krishärdar. Utom, förstås, Rysslands krig i Ukraina. I EU-parlamentet har Sverigedemokraterna röstat emot associationsavtalen med Ukraina och Georgien, helt enligt Putins linje.
En annan beröringspunkt är partiernas förvridna uppfattning om folkstyre: de gör anspråk på att diktera villkoren.
I december 2014 drev Sverigedemokraterna landet mot nyval genom att hota fälla varje regering som inte anpassar sig till partiets flyktingpolitik: med 12,9 procent av rösterna ville SD hålla majoriteten som gisslan. Ett sådant ultimatum har aldrig tidigare utfärdats i svensk politik. Det ledde till den idag hädangångna decemberöverenskommelsen om att den största partikonstellationen skulle bilda regering och få igenom sin budget.
I frågan om vinster i välfärdssektorn kräver Vänsterpartiet ett förbud. Partiet hänvisar till opinionsmätningar, men bortser från att det är valresultaten som anger ramarna i en demokrati. Vänsterpartiet satsade stort på vinstförbudet i valrörelsen, men samlade bara 5,7 procent av rösterna. Endast ett parti format av idén om ett revolutionärt avantgarde kan se det som ett demokratiskt mandat.
Men den allra tydligaste kopplingen mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet gäller det freds- och frihetsfrämjande samarbete som nu, pressat av en akut flyktingkris, knakar i fogarna när det behövs som allra mest: EU. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är de enda riksdagspartier som vill att Sverige lämnar unionen. Det gäller även deras sympatisörer. ”I Sverige kommer EU-kritiken idag främst från V- och SD-väljare”, konstaterar SOM-institutet i sin senaste rapport.
Den som besvärar sig med att läsa partiernas dokument hittar en del slående likheter.
I Sverigedemokraternas manifest inför EU-valet 2014 stod bland annat: ”Makt har flyttats från de folkvalda svenska parlamentariska församlingarna till EU-institutioner som saknar såväl legitimitet som demokratisk insyn.” Det var som ett eko från Vänsterpartiets partiprogram, reviderat 2012: ”Lagstiftningsmakt har förts från de nationella parlamenten till de kollektivt oansvariga regeringsrepresentanterna i ministerrådet och lagförslagen utarbetas av tjänstemännen i kommissionen.”
Två riksdagspartier som förenas av ett antidemokratiskt bagage är alltså emot Sveriges medlemskap i EU därför att de betraktar en union med 28 demokratier som – odemokratisk. Det är nästan rörande. Men framför allt är det talande.
Det framstår som en välgärning att dessa partier ställts utanför en uppgörelse som ytterst syftar till att Sverige skall kunna möta en väldig humanitär utmaning med politisk, moralisk och demokratisk anständighet. Förhoppningsvis speglar det också att vi har lärt oss den viktigaste läxan från Europas 1900-tal:
Håll rent. På båda sidor.

MER ATT LÄSA

Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Reportage (Natur & Kultur) av Pontus Mattsson.
Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister (Hjalmarson & Högberg) av Kjell Albin Abrahamson.
Fragment. SOM-rapport nr 63 (SOM-institutet) red. Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarsson.
Gå till toppen