I valrörelsen lovade Stefan Löfven (S) att under sitt första år som statsminister återinföra årliga lönekartläggningar. De är ett viktigt verktyg för att upptäcka och göra något åt osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män.

Nu har Löfvens första år gått utan att löftet har uppfyllts. Något förslag om lönekartläggningar finns inte heller med på den lista över propositioner som regeringen planerar att lägga fram.

Trots Löfvens löfte, trots att riksdagen sagt ja till att genomföra årliga lönekartläggningaroch trots att lönekartläggningar är ett framgångsrikt sätt att komma åt ojämställda löner avvaktar regeringen.

Vi, kvinnoorganisationer, fackförbund och partiernas kvinnoförbund, vill inte vänta längre. Vi vill ha svar – varför duckar den feministiska regeringen för frågan om lönekartläggningar?

Den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män i Sverige är 13,4 procent. Omräknat i tid innebär det att kvinnor arbetar gratis efter klockan 15:56, räknat på en arbetsdag mellan klockan 8 och 17.

Utvecklingen går framåt, men långsamt. Gapet mellan kvinnors och mäns inkomster har i stort sett varit oförändrat sedan 1980-talet.

15:56-rörelsen finns för att sätta press på politiker, beslutsfattare och arbetsgivare så att utvecklingen ska gå snabbare.

Under de fyra år som 15:56-rörelsen funnits har löneskillnaderna minskat med motsvarande fem minuter om dagen. Om takten förblir densamma får kvinnor lön för hela sin arbetsdag först år 2066.

Regeringen måste återinföra krav på årliga lönekartläggningar hos alla arbetsgivare och kontrollfunktioner som ser till att de följs. Genom lönekartläggningar kan arbetsgivare upptäcka och åtgärda löneskillnader mellan kvinnor och män.

Granskningar gjorda av Diskrimineringsombudsmannen och den tidigare Jämställdhetsombudsmannen visar att metoden fungerar. Bättre systematik i lönekartläggningsarbetet hos arbetsgivare innebär att många arbetstagare, i de flesta fall kvinnor, får sina löner justerade.

Där lönekartläggningar görs är skillnaden mellan mäns och kvinnors löner mindre än där metoden inte används. Arbetet med kartläggningar blir dessutom enklare och mindre krångligt om arbetet bedrivs kontinuerligt och systematiskt.

Enligt den jämställdhetslag som fanns förut skulle alla företag med tio eller fler anställda göra lönekartläggningar varje år, men år 2008 valde alliansregeringen att lätta på kraven. Sedan dess gäller att lönekartläggningar bara behöver göras vart tredje år och att bara arbetsplatser med fler än 25 anställda behöver ha en handlingsplan för jämställda löner.

En feministisk regering måste göra mer för att förändra de ihållande löneskillnaderna. Genomsnittskvinnan tjänar 4 500 kronor mindre än genomsnittsmannen varje månad. På ett år blir det 54 000 kronor. Kvinnor har lägre ingångslöner än män och orättvisan förstärks genom hela arbetslivet. Att återinföra de årliga lönekartläggningarna är ett effektivt verktyg som regeringen har inom räckhåll. Det är dags att gå från ord till handling.

Amineh Kakabaveh,ordförande, Varken hora eller kuvad

Britta Lejon, ordförande, Fackförbundet ST

Britt-Marie Söderberg Torstensson, ordförande,Winnet Sverige

Carina Ohlsson, ordförande, S-kvinnor

Clara Berglund, ordförande, Sveriges Kvinnolobby

Elsy Hedlund, ordförande, Internationella Kvinnoförbundet, IKF

Ewa Larsson, ordförande, Gröna kvinnor

Gudrun Schyman, partiledare, Feministiskt initiativ

Gulan Avci, ordförande, Liberala Kvinnor

Gunilla Hjelm, ordförande, Centerkvinnorna

Gunnel Hall, ordförande, KvinnorKan

Heike Erkers, förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR

Louise Lindfors, ordförande, Fredrika Bremer Förbundet

Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet

Ulrika Boëhtius, förbundsordförande, Finansförbundet

Veronica Magnusson, förbundsordförande, Vision

Zandra Kanakaris, förbundsordförande, Unizon