Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En desperat men värdig protest mot avhysningen

Utanför stadshuset i Malmö ligger folk på madrasser och kartongbitar. Det enda skyddet mot kylan är filtar och sovsäckar.
"Taikon" visades på tisdagskvällen.Bild: Lars Brundin
En man har virat en Hello Kitty-filt om benen. En annan går runt och delar ut cigarettpaket ur en gul Netto-kasse. En bit bort finns gratis mat som aktivister har samlat in. Fler madrasser placeras ut. En pojke kryper in i en kartong och leker.
Fram till i morse bodde EU-migranterna på ödetomten på Sorgenfri. Nu protesterar de mot Malmö stads evakuering. Framför stadshuset står sex poliser, bakom oss finns flera polisbussar. Stämningen är lugn, men det finns inget normalt över situationen.
Även den som är för äganderätten kan ha invändningar mot hur evakueringen har skötts. Att det har talats om femtio sovplatser när EU-migranterna är så många fler. Att det kostar över 2000 kronor att få ut sin bortbogserade husvagn. Det har erbjudits gratis bussresor till Rumänien men hur ska man kunna åka hem när ens tillhörigheter är konfiskerade? 
Vid sjutiden på tisdagskvällen spänner Råfilm upp en skärm framför stadshuset och visar dokumentären ”Taikon”. En kvinna simultantolkar filmen till rumänska.
Drygt hundra personer ligger på marken och följer noggrant filmen om Katarina Taikons arbete för romers rättigheter.
Systern Rosa Taikon berättar om när de läste de mänskliga rättigheterna, bland annat raderna om att alla har rätt till en bostad. 
Lång tid har passerat sedan Katarina Taikons aktivisttid. Men de män och kvinnor som ligger utomhus i Malmökylan kan känna igen sig i filmens intervjuer från 60-talet och framåt – situationen för Europas romer är fortfarande akut.
Man kan å ena sidan förstå varför myndigheterna ville tömma tomten på Sorgenfri – det är inte människovärdigt att behöva leva utan rinnande vatten, el och toaletter. Å andra sidan framstår de svenska politikernas mantra – de boende måste nu tillbaka till sitt hemland – som tondövt. Det är att blunda för anledningen till att de fattiga människorna överhuvudtaget kommer hit, att deras hemländer inte direkt välkomnar dem med öppna armar. 
EU-migranterna har sagt i intervjuer att ödetomten i Malmö är den enda platsen där de kände sig trygga. Det är inte märkligt med tanke på att deras landsmän har attackerats runt om i landet. I augusti brände en man ner tre husvagnar i ett läger för EU-migranter i Göteborg. Beväpnad med machete och hammare skadade han två personer. Så starkt är hatet mot EU-migranterna bland vissa i Sverige – det är därför inte svårt att förstå varför de har kämpat så hårt för en liten smutsig jordplätt.
Här framför stadshuset blir det smärtsamt uppenbart hur realpolitiken ser ut hösten 2015. På makronivån bråkar EU-länder om vem som ska ta ansvar. På mikronivån reduceras hundratals EU-medborgare till ett problem som ska skyfflas mellan olika platser. Jag byter några ord med en polis som håller med om att situationen är bisarr. Men han och kollegorna vet inte om EU-migranterna ska behöva sova utomhus i natt. Det är en fråga för politikerna.
Fler aktivister dyker upp med kuddar och filtar. En liten hund med dödskalletröja viftar på svansen. Folk tar för sig av maten. För egen del börjar kylan bli outhärdlig och då har jag bara varit där i två timmar. Människorna fortsätter att titta uppmärksamt på Taikonfilmen – det är en desperat men värdig protest. 
Gå till toppen