Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dov filmmusik för ditt inre öga

Godspeed You! Black Emperor

KB, Malmö, 3/11.
Det finns alltid besökare på en konsert som inte verkar bry sig sådär våldsamt mycket om vad som händer på scenen. När kanadensiska kollektivet Godspeed You! Black Emperor spelar på KB är det några som placerar sig bekvämt i stolarna och sofforna till vänster om scenen, med minimal utsikt över musikerna. En kille sitter och kollar på sin mobil en stor del av konserten, för att så småningom lägga sig till rätta på en dunjacka och halvsova till de långsamt stegrande tjugo­minuterslåtarna.
Han gjorde nog helt rätt. Jag, som står upp och tittar, måste göra stretchövningar för att orka med den två timmar långa konserten.
Min visuella belöning? Att i halvmörker se åtta musiker – tre gitarrister, två basister, två slagverkare och en violinist – böja sig över sina instrument. En gång stämmer ena basisten sin bas.
Efter en och en halv timme byter slagverkarna plats. Alla musiker spelar med samma behärskade uppsyn hela tiden, oavsett om de gnider fram ett skört drönande eller släpper lös några av de mest dramatiska instrumentalrockstycken som skrivits. Detta medan gruppens nionde medlem står bakom mixerbordet och matar två analoga projektorer med gryniga, svartvita filmsnuttar av hus, träd, flyttfåglar och telefonstolpar.
Inte att undra på om någon vill kolla Instagram medan han lyssnar.
Godspeed You! Black Emperor gör filmmusik för ens inre öga, och de tar god tid på sig att komma till action­scenerna.
Spelningen börjar med fem minuters dovt muller från en tom scen och fortsätter med att två musiker kommer in och bidrar med ytterligare fem minuters oroligt gnissel från fiol och kontrabas. Efter hand kommer ytterligare folk in och tar sin plats på scen och i det allt mer intensiva drönande läte som byggs upp. Snart, snart kommer något att hända, lovar musiken, som precis ligger på rätt sida gränsen mellan "oavbrutet nervpirrande" och "Hur mycket är klockan?".
Efter tjugo minuter hörs den första urskiljbara melodin, ett försiktigt gitarrplock som efter hand får sällskap av klockspel, marschtrummor, smäktande fiolspel och ett emellanåt våldsamt gitarrdån.
Ju mer gruppen intensifierar sina crescendon, desto mer påminner upplevelsen om att höra Mozarts rekviem eller Góreckis tredje symfoni – det är samma kraft och känslostyrka i de mest laddade partierna – snarare än något som har med traditionell rockmusik att göra. Topparna i "Storm" och "Peasantry or 'Light! Inside of Light!'" är så känsloladdade att soundet skulle kännas manipulativt om jag inte var villig att svepas med.
När bandet varvar ner låter de som ett bromsande Öresunds­tåg. Det är åtminstone bra för konsert­dynamiken.
Gå till toppen