Det vimlar inte direkt av kvinnliga antihjältar i litteraturen. Därför vill jag gärna ta detta fåtal till mitt hjärta – eller åtminstone i handen. Jag vill att de ska vara jävligt bra, helt enkelt. Särskilt om de som fransk-algeriska Albertine Sarrazin (1937-1967) tittar tillbaka på sin läsare från ett svartvitt 60-talsfotografi med ögonen inramade av eyeliner och cigarettröken förföriskt ringlande i förgrunden.

Men när jag börjar läsa hennes roman "Astragal", utnämnd till kultroman, skriven under en av många fängelsevistelser och utgiven på franska 1965, infinner sig snabbt känslan av att det är något som inte stämmer. Först är det Patti Smiths förord som går mig på nerverna. Det är så slängigt och überentusiastiskt att jag måste hoppa över det för att först få lov att bilda mig en egen uppfattning. Sen är det dessvärre Sarrazin själv som ställer till det.

Men först handlingen: romanen tar sin början när den 19-åriga Annie, romanens protagonist och i mångt och mycket författarens alter ego, just rymt genom att hoppa ner från den höga fängelsemuren. Astragal är namnet på det ben i foten som bryts när hon landar. Annie släpar sig ut till vägen och där lyckas hon få hjälp, först av en lastbilschaufför, sen av en förbipasserande kåkfarare: Julien.

Och detta är upptakten till om inte århundradets kärlekssaga, så åtminstone några rätt fina rader: ”Jag kurar ihop mig runt den stadiga låga som spriten har tänt i mig, jag låter foten hänga ner bredvid hjulet, och jag greppar med båda armarna om Juliens axlar. Ett nytt århundrade börjar.”

Därefter tar en tillvaro vid där Annie lever gömd hos olika personer. Julien dyker upp då och då. De dricker. De hamnar i säng. Men hennes fot gör hela tiden vansinnigt ont. Hon kan inte ens stödja på den. Över huvud taget tar denna fot mycket plats i berättelsen. Lite för mycket plats om ni frågar mig: ”Min fot hade slutat skrika, som en hund som länge har ylat ute i nattmörkret och sen släpps in i huset och somnat framför brasan.”

Jag antar att detta impressionistiska bildspråk skulle kunna gå för att vara suggestivt, men för mig funkar det inte så bra. Och i övrigt klipper författaren friskt och ofokuserat mellan nu- och dåtid, ett lesbiskt tema från fängelset antyds utan att följas upp. Och den där kärlekshistorien med Julien, en märklig och ojämställd relation.

Mest intressant blir det när Sarrazin zoomar in på den självupplevda känslan av att vara fängslad och vad det gör med ens kropp, ens psyke, med mänskliga relationer, också i livet utanför fängelset.

Att Annie börjar prostituera sig efter ett tag är också ett helt pragmatiskt beslut. Och kanske är det när hon blir autonom och får någon typ av plan eller riktning som romanen också får det.

"Astragal" gavs ut i svensk översättning redan 1967, sedan har Maria Björkman översatt den på nytt. Och hon kan ju inte hjälpa att Annie liknar sin fot vid en ylande hund. Men hur göra med slangen? För när Annie utbrister: ”Men hajar du inte att hela påken håller på att ruttna?” så låter det ju bara löjligt och föråldrat.

Albertine Sarrazin var skitbegåvad, men hon levde ett hårt liv och sedan dog hon, mycket tragiskt, alldeles för ung. Så kan det gå.