Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Ord ska bygga broar. Inte öar.

När det offentliga samtalet polariseras drabbas demokratin och alla blir dummare. Vi behöver förstå hur andra tänker. Åsikt ska möta åsikt.

David Dencik spelade huvudrollen i SVT:s dramaserie om Lasermannen.Bild: Claus Gertsen /TT
På Malmö Central sliter frivilliga flyktingmottagare. Samtidigt i Lund: Sverigedemokrater publicerar listor över asylboenden, trots att flera boenden redan stuckits i brand.
Aktivister jobbar för att ge tiggande romer ett drägligare liv. Samtidigt i Göteborg: SD-kommunalråd talar om att det "kanske finns romska terrorceller" bland tiggarna.
Och i Trollhättan gick en ung man bärsärkagång bland invandrarelever.
Svart och vitt, men inte så nytt. Stämningen känns igen från det tidiga 90-talet, välfångat i Gellert Tamas Lasermannen – en berättelse om Sverige, som snart kommer i nyutgåva. Fast jag fastnar för några understrykningar i mitt tummade exemplar, saker som ändrats:
”Hade Kristallnatten ägt rum i dagens Sverige hade händelsen troligen åtalats som ordinär skadegörelse”, säger journalisten Maciej Zaremba. ”Invandrarfrågan var ingen A-fråga. Det var ingen B-fråga heller och ingen C-fråga. Det var ingen fråga alls”, citeras Kjell Öberg, som ledde diskrimineringsutredningen på 80-talet.
Idag toppar invandrarfrågan debatten. Idag uppmärksammas hatbrott. Men framför allt är debatten idag polariserad, argumenten möts inte.
I SVT:s kulturnyheter (2/11) konstaterar Tamas att rasistiska sajter bekräftar ”oroliga själars oro” och vrånguppfattning att många delar deras syn; Lasermannen John Ausonius trodde på fullaste allvar att han hade stöd från 25–30 procent av befolkningen när han riktade sitt vapen mot invandrare. Extremhögern på 90-talet hade små stencilerade skrifter som var ganska svåra att få tag på. Idag är det är bara att klicka in på en hatsajt och få sin världsbild bekräftad.
Det är inte heller särskilt svårt att skapa plattformar för att påverka, vilket konstateras i Medieutredningens färska delrapport Medieborgarna & medierna (SOU 2015:94):
"Tröskeln för att skapa innehåll, uttrycka åsikter och sprida dem har aldrig varit så låg som i dag."
Rapport och morgontidningen är inte längre självklara gemensamma referenspunkter. En del ser chansen att istället ta in nyheter från hela världen, medan andra bara vill bekräfta sin världsbild. Men också den samhällsengagerade fastnar lätt i sin bubbla och de nyheter som delas av den egna kretsen på sociala medier.
Så polariseras och balkaniseras debatten.
Medieutredningen avfärdar dessa farhågor med de möjligheter "att möta motståndarens åsikter och upptäcka nya perspektiv" som sociala medier ger. En from förhoppning, för sociala medier bekräftar mer än de utmanar.
Däremot går det att hålla med om att medborgarna behöver mer digital kompetens. Det gäller bland annat att förstå skillnaden mellan professionell journalistik och rent hatprat på nätet.
Tidningen är en sparringpartner i vardagen, något som läsarna stångar sina åsikter mot. Det bekräftar en färsk läsarundersökning. Medan andra läsare underkänner etablerade medier, påstår att alla journalister är "vänster" och att medier inte "vågar" beskriva verkligheten.
Som bevis anförs artiklar i medier som väldigt välvilligt kan kallas alternativa.
Traditionella medier har försökt analysera skolattacken i Trollhättan. Att inte berätta om gärningsmannen som tycks ha planerat att slakta långt fler – men stoppades av polisingripandet och själv miste livet – hade varit konstigt. Att inte notera det politiska, hans intresse för högerextremism, hade varit naivt.
Men Anton Lundin Pettersson var infödd svensk. Därmed är alternativa medier inte längre intresserade, noterar aktualitetssajtenKit. Dessa i övrigt så brottsfixerade sajter bryr sig bara om kriminalitet som kan kopplas till invandrare.
”Alternativet i ordet alternativmedier betyder alltså i praktiken en så snävt vald Sanning att en nationell tragedi förbises”, konstaterar Amanda Björkman i DN (2/11).
På hatsajter jämförs dådet med morden på Ikea i Västerås. Det antyds att medierna inte lyft fram att mördaren på möbelvaruhuset inte var svensk, trots att all nyhetsrapportering kretsat kring att han fått avslag på sin asylansökan och skulle utvisas.
När etablerade medier följer det pressetiska regelverket som säger att en persons etnicitet inte ska nämnas om den inte är relevant talar de främlingsfientliga om ”censur”. När etnicitet nämns gäller kritiken att detta inte görs till huvudsak, vilket etniskt ursprung sällan är.
Brott är brott, oavsett gärningsmannens hudfärg.
Jörn Donner är välkänd i svensk offentlighet; finlandssvensken som rökte i tv, som var god vän med Harry Schein och levde ihop med Harriet Andersson. I sin nya bok Sverige – resor i ett främmande land återvänder han för att beskriva förändringen sedan Sverigeboken (1973).
Denna vemodiga resa låter sig inte fångas i några meningar, mycket är annorlunda idag. Jag fäster mig vid hans motstånd mot ”alla” – som i att alla har fredagsmys och alla gör om sitt kök:
”Det finns en mängd motsatser i det svenska samhället som jävar uppfattningen om en ’allsvenskhet’ … trots den känsla av samhörighet som påstås uppstå av massmediala evenemang som kungliga bröllop och Melodifestivalen.”
Vi är olika, men måste försöka nå varandra. I en demokrati ska olika verklighetsuppfattningar mötas, stötas och blötas. Då kan orden bygga broar.
Gå till toppen