Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den verkligt vassa eggen

Olof Dreijer mötte Houwaida Hedfi och tillsammans drar fram de vassaste knivarna ur hushållslådan.

På fredag är de allihop på plats på scen i Kuben på Malmö Live. Från vänster: Jalal Albess, Anissa Hammami, Taha Ennouri, Houwaida Hedfi, Olof Dreijer och Radhi Chaouali.Bild: Mohamed Frini
Den ena erkänner att hon hade fördomar om elektronisk musik. Hon var en utpräglad liveartist och fnyste på näsan åt musiker som konstruerade musik med sin näsa i en laptop.
Den andre medger att han var rätt oerfaren, och antagligen lite obekväm, i rollen som traditionell livemusiker. Han hade gjort sig ett namn som elektronik-trollkarl.
De befann sig alltså fjärran från varandra musikaliskt och erfarenhetsmässigt, med en lång väg att gå för att mötas, och det är lite av poängen: styrkan med Olof Dreijers och Houwaida Hedfis gemensamma projekt Hiya Wal Aalam kommer inte minst ur denna benhårda vilja att faktiskt mötas, med allt av vad det innebär av ödmjuk prestigelöshet och beredskap att lyssna in och lära sig förstå. Här ska plöjas ny mark, här ska krossas fördomar.
Att mötet alls kom till stånd beror på Wahib Soumade, en gemensam musikervän som satte samman ett album med olika nordafrikanska musiker för den tyska kulturorganisationen Media in Cooperation and Transitions räkning (MiCT). Riktlinjerna till Olof Dreijer var ganska raka: spela in Houwaida Hedfis låt "Janna", få den att låta skivmässig, låt de magiska fingrarna ge den en modern touche.
Men det blev mer än så.
– Jag blev väldigt rörd av hennes musik när jag först fick höra den, säger han. De bad mig att tillföra elektroniska klanger, och jag kände att jag nog skulle kunna tillföra något som kunde intressera henne. Jag hade tidigare jobbat mycket med att sammanföra akustiskt och elektroniskt – i grund och botten att jobba med elektroniska medel, men efterlikna en akustisk känsla – och kände omedelbart att hennes musik och mina metoder kunde passa ihop.
Detta var tre år sedan.
– Sedan dess har jag mer och mer fördjupat mig i musiken hon gör, lärt mig mer om den och hur man spelar den. Det är väldigt spännande.
Framför allt är det rytmerna som lockar och utmanar honom.
– Jag har helt tvingats att programmera om min rytmuppfattning. Inför vår första spelning för drygt två år sedan kunde hon och musikerna i hennes band be mig att spela en rytm, jag svarade på utmaningen och trodde att jag var helt med men hade inte fattat alls. Det tog ett bra tag innan jag kunde snappa upp rytmen och höra musiken som de hör den.
Hela bandet i aktion.Bild: David Marquez
Houwaida Hedfi var precis lika främmande i Olof Dreijers musikvärld.
– Innan jag träffade Olof hade jag enbart jobbat med akustiska instrument och hade fördomar om elektronisk musik. Men mötet fick mig att ändra uppfattningar och sporrade mig till att själv lära mig hur den världen fungerar, säger hon. Numera programmerar jag musik själv.
Innan dess hade hennes ointresse för radiomässig popmusik och inspelningsstudions möjligheter varit så kompakt att hon inte ens brytt sig om att mixa sina inspelningar; hon var en utpräglad livemusiker.
– Men jag blev verkligen förbluffad över hur man med Olofs sätt att jobba kunde få mina inspelningar att låta professionella. Det betyder väldigt mycket för alla sorters musiker att tänka i de banorna, på hur man spelar in och hur man presenterar musiken. På soundet. Men det ena utesluter inte det andra, det är två olika sätt att jobba med musik och om man gör det rätt kompletterar de varandra. Det ena förtar inte lusten i det andra.
Olof Dreijer, Houwaida Hedfi och deras gemensamma grupp Hiya Wal Aalam ser ändå till att sära på sina båda identiteter: att höra dem live och att höra studioinspelningarna är och ska vara olika upplevelser. Denna separation var alls inte självklar när de började samarbeta, men framstod som rätt given så snart de testat låtarna på scen som en trio under Clandestino-festivalen i Göteborg i början av förra året.
– Vi försökte framföra de här elektroniska kompositionerna som de lät i studioversion. Det var både kul och intressant, men kändes ändå lite hämmat. För lite hände i ögonblicket, det var för mycket förinspelat. Vi förstod att det skulle bli roligare med fler musiker på scen, säger Dreijer.
– Det händer saker när man står tillsammans flera musiker och spelar inför publik, säger Hedfi. Det blir som om man komponerar kollektivt.
Olof Dreijer.Bild: David Marquez
Live under denna turné tänker de för all del vika en första avdelning åt lite stramare tolkningar, i linje med just låten ”Janna”. Den andra avdelningen blir mer lössläppt, mer rytmisk, med de traditionella instrumenten och samspelet mer i fokus.
Det ger mer frihet, men det finns ju olika sorters frihet.
– Vi försöker se till att alla musiker får chansen live att göra vad de kan, det blir roligare så. Att spela in däremot är att dessutom tillåta sig friheten att jobba med datorerna, poängterar Olof Dreijer.
Det arbetssättet gör att en del av låtarna förändras under processens gång. Grunden till musiken är Houwaida Hedfis kompositioner, som hon i nästa steg spelar in hemma i Tunisien tillsammans med palestinska och tunisiska musiker. Sedan tar hon med sig inspelningarna till Olof Dreijer i Berlin, där de båda jobbar vidare: mixar, plockar bort, spelar in nytt, mixar om, tänker nytt och tänker studio.
– Ibland ändrar vi om så mycket att musikerna jag jobbat med inte känner igen låtarna, säger hon. Men det är aldrig något problem – de är allihop väldigt öppna.
Man kan tänka sig att Olof Dreijers intrång i denna grupp av liveorienterade musiker med hyfsat gemensamma erfarenheter och ideal skulle förändra gruppdynamiken, men det är inget Houwaida Hedfi känner av.
– Olof har influerat mig på andra sätt, men i samarbetet med de andra musikerna har jag samma roll och samma relationer som tidigare.
Dreijer är knappast urtypen av utbytesmusiker, den som står på scen och ger och tar i ögonblicket. Få människor tänker sig honom som en kugge i maskineriet, han är snarare typen som står på kommandobryggan och drar i spakarna. Men saker håller på att förändras.
– Jag är inte den där professionella instrumentalisten, som behärskar ett enda instrument riktigt väl och spelar live med andra. Jag är en sådan som försöker spela lite grann på många instrument. Men jag känner mig ändå rätt mycket som en del av den här gruppen av musiker.
– Han är ingen outsider, slår Houwaida Hedfi fast. I vår grupp finns bara insiders.

Hiya Wal Aalam

Samarbete mellan Olof Dreijer och fem tunisiska och palestinska musiker, kring slagverkaren och bandledaren Houwaida Hedfis låtar.
Turnerar i Europa under november och därefter i USA. Spelar i Kuben på Malmö Live på fredag, 13 november.
Utöver Hedfi och Dreijer består bandet av Jalal Albess, Anissa Hammami, Taha Ennouri och Radhi Chaouali. I sättningen ingår violiner, oud, bendir, djembe, krekeb, elektroniska trummor, bouzouki, elgitarr och guembri.
Bandets debutalbum ges ut i början av nästa år, av det brittiska bolaget Brille.
Olof Dreijer är mest känd som ena halvan av The Knife, där han samarbetar med systern Karin Dreijer. Med start 2001 gav de ut sex album; 2006 års "Silent Shout" nominerades till sex grammisar. Mest spektakulär var 2010 års "Tomorrow, In A Year": soundtracket till duons opera om Charles Darwin. The Knife upplöstes förra året.
Gå till toppen