Kultur & Nöjen

Krigskartans vita fläckar

Folke Schimanski

De bortglömda – andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika. Leopard förlag.
Min barndoms ljusa somrar tillbringade jag, som är halvtysk, i Västtyskland. Min mormor berättade om hur hon under kriget såg Hamburg tio mil bort brinna. Min morfar berättade om sin tid i ryskt fångläger. Min mamma berättade om sina nätter i skyddsrummen och hur hon ställde klockan efter bombanfallen. Fotografierna på bokhyllan visade släktingarna som kämpade för sitt land, men dog i kriget.
Winston Churchill besöker de brittiska trupperna i Tripoli, Libyen 1944.Bild: AP / TT /
Så kriget i min värld – och också, upptäckte jag, i mina klasskamraters – blev lika med  ... Västtyskland och Frankrike och England och Ryssland och kanske något land till. Och fastän jag senare i livet lärde mig mer om det andra världskrigets omfattning så vecklas världskartan ut allt mer när jag läser Folke Schimanskis ”De bortglömda”: ”Bortskuffade ur historien är de hundratals miljoner som var koloniserade. De är de verkliga förlorarna i kriget i form av stupade soldater, ännu fler civila offer och följdverkningarna in på efterkrigstiden.”
Schimanski lägger fram citat jag aldrig sett, detaljer som växer, stora namn som leder till mindre namn, siffror och belägg.
I ena ögonblicket hörs Mussolini tala om afrikanska länder som inte är värda att tillhöra de civiliserade folken, i nästa ser man svensk militär i Etiopien utbilda unga kadetter vilket får Mussolini att påskynda tankarna på att invadera Etiopien – och detta samtidigt som den svenske handelsattachén säger till den italienske generalkonsuln på plats att han önskar att Italien ska invadera Etiopien.
Schimanski ger oss alltså öppnande historier bakom den officiella historien, och granskar Japans krig mot Kina, visar att hälften av dem som kämpade under brittisk flagg kom från kolonierna, berättar om hur det gick för de återvändande efter kriget, belyser Hitlers planer i arabvärlden, tar oss till japanernas invasion av det som nu är Indonesien, lyssnar när Churchill säger ”jag hatar indier, det är ett djuriskt folk med en djurisk religion”.
Myter krossas, bestialiteterna blir synliga, hissade flaggor blåser sönder. De bortglömda glöms inte bort, men Folke Schimanski är inte ute efter att kamma hem enkla poäng. Han berättar lugnt och förtroendegivande, som om han allt mer inser att världen inte låter sig enkelt beskrivas. Det enda som står i facit är att krigen inte lämnar oss i fred.
Just när jag läst klart boken ser jag på nätet, apropå tidlös krigföring i konsten att skapa fiender, ett citat av Hitler: ”Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt berätta den och så småningom kommer de att tro på den.”
Och jag påminns om att Svenska akademien gav Churchill Nobelpriset med motiveringen att han var en mästare i historisk framställning och att han försvarade höga mänskliga värden. Som om krig och fred och liv och död och brott och straff vore en sommarlovsberättelse.
Gå till toppen