Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Patetiska människor som vi

Michael Kvium

SaligiaDunkers kulturhusPågår till 20 mars 2016
När Michael Kvium, som drog storpublik när han ställde ut på Århus konstmuseum förra året, för första gången får en större presentation i Skåne är det med nio nya verk, och två äldre skulpturer. Utställningen är relativt liten, men är ändå en av de mer intressanta och ambitiösa egenproduktionerna jag har sett på Dunkers de senaste åren.
Det första som möter besökaren är en nygjord väggmålning, där huvudlösa foster kopplas samman i ändlösa navelsträngar och bildar en virvlande tapet. Det må låta groteskt, men är faktiskt det mest dekorativa och vilsamma för ögat i konsthallen. Tonen som slås an är en av lekfullt patos, vilket bara bekräftas i nästa verk: den utdragna bronsskallen ”Think bigger”, från 2009, som vilar på en plint, som en slug, slamkrypande påminnelse om döden. Med mörka väggar och dunkel belysning är atmosfären väl tryckande, men känslan av kyrkorum luckras upp av ”Evil thoughts”, 2007, en installation med järnägg som spiller ner för pelarna mitt i rummet.
Utställningens kärna är stora målningar baserade på de sju dödssynderna, och respektive demon kopplad till dem enligt den medeltida mytologin. De är relativt avskalade och likartade. Synderna illustreras med en eller ett par monstruösa figurer, typiskt för Kvium, med attribut i förgrunden, mot gråa bakgrunder. Fulheten är en tröskel man måste ta sig över för att kunna begrunda målningarna.
Ämnet har varit ständigt återkommande genom konst- och litteraturhistorien sedan kardinalsynderna formulerades av påven Gregorius I kring år 600. Men det finns något väldigt tidlöst även över det groteska i framställningen. Jag kommer att tänka på ett av de mest populära porträtten på the National Gallery i London, en målning av den flamländske konstnären Quinten Matsys från tidigt 1500-tal. Den föreställer en gammal kvinna med tidstypisk huvuddräkt och dekolletage, men med ett fullkomligt troll-likt ansikte.
Läkare som studerat Matsysporträttet har kommit fram till att det kan vara en helt realistisk framställning; kvinnan skulle i så fall ha lidit av en ovanlig bensjukdom som fick skelettet i ansiktet att växa. Eller så är det helt enkelt en studie i fulhet, det groteska och frånstötande har fascinerat oupphörligen, århundrade efter århundrade. Kanske helt enkelt för att det handlar om den mänskliga anatomin, något alla kan förhålla oss till. Grader av fulhet, skinn som hänger, deformerade kroppsdelar. Vi är alla en kropp.
När samtida konstnärer tar sig an dödssynder är det ofta väldigt explicit, såsom Paul McCarthys behandling av frosseri i form av det kladdiga performanceverket ”Hotdog” från 1974, där rekvisitan bland annat omfattade tejp, korvbröd och ketchup. Men Kvium har valt att tona ner det så mycket som möjligt. ”Belsebubs säljare, (Frosseri)”, 2015, visar tre figurer som håller i ett champagneglas, en spruta och en pillerburk. Enkelt och oskyldigt, men vi vet att konsekvenserna av det sammantagna frosseriet inte är det.
Kvium är en uttalat narrativ målare, inte helt vanligt i samtidskonsten. ”När jag var ung och gick på akademien beslutade jag mig för att använda ett språk som alla kunde avläsa”, säger han i utställningskatalogen. Han är en av dem som den danska konstvetaren Merete Sanderhoff syftade på när hon i boken ”Sorte billeder”, 2007, lanserade begreppet ”passionister” för att beskriva samtida konstnärer i Skandinavien som ägnar sig åt figurativt måleri med tydliga influenser från barocken och romantiken. Otidsenliga ”outsiders” som kringgått modernismen och bekänner sig till äldre konstideal.
Kvium är dock ingen marginaliserad udda fågel, han representeras av Köpenhamnsgalleriet Nils Staerk och går hem både hos publik och kritiker i hemlandet. Han tycks visserligen mer influerad av de gamla mästarna, men odlar samtidigt en väldigt egen stil. Kviums framgång beror nog delvis på det figurativa uttrycket, men också på att han tycks drivas av ett genuint intresse för det mänskliga och nuet. För den troende är synden ett misslyckande, och här förefaller Kvium vilja bjuda in oss att betrakta människans tillkortakommanden i dag.
De kusliga figurerna för tankarna bland annat till Francis Bacons förvridna porträtt. Men där Bacons motiv ofta är i upplösning, som i det berömda påveporträttet efter Velázquez, är Kviums karaktärer intakta. Så att vi inte kan inbilla oss att de är chimärer, eller på väg bort. Kviums karaktärer är löjeväckande figurer: monstruösa, patetiska människor.
Gå till toppen