Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Riskfylld färd mot ett bättre liv

Den fiktiva Kristina från Duvemåla emigrerade till Amerika, liksom runt en miljon verkliga svenskar gjorde. Vi har mött några av alla de kvinnor som kommit hit i vår tid.

Det finns beslut som knappt går att fatta. Ska du låta dina barn fortsätta sova i en främmande skog direkt på marken utan tillräckligt med mat och vatten, eller fly vidare i en godsvagn där det finns en risk att ni kvävs av syrebrist?
"Vi hade hört att Europa var humant och bra. Men det var först när vi kom till Sverige som vi kände att det är sant. Här har vi blivit behandlade som människor, även av polisen", säger Shekeba Ahmadi, som sitter i soffan med dottern Zeynab Sajadi.Bild: Julia Lindemalm
Ska du och din familj stanna i ett land där ni inte kan försörja er, där barnen inte får gå i skolan — eller ta med dina små på en båtfärd som så många före er inte har överlevt?
Shekeba Ahmadi har stått inför de här valen, och fler därtill — utan någon egentlig valmöjlighet — sedan familjen lämnade Iran för snart ett år sedan.
– Att stå helt utelämnad med dina barn, utan att veta vart ni ska ta vägen, hur ni ska överleva, det är… fruktansvärt, säger hon.
Hon sitter uppkrupen i soffan. Barnen, åtta och fyra år gamla, turas om att vila i hennes knä. Ute blåser hösten, men i det tillfälliga hemmet utanför Helsingborg är det varmt. Men om värmen och tryggheten kommer att vara, om de får asyl, vet de ännu inte.
När vår dotter blev stor nog för att börja skolan bestämde vi oss. Vi måste göra allt för att barnen kan få en examen och ett bättre liv.
– Mamma, kommer vi aldrig få ett hem? frågade barnen gång på gång under flykten. Och det är det enda jag vill. Att vi ska ha ett eget hem där vi är trygga, där jag kan laga mat och mätta mina barn.
Shekeba Ahmadi kommer egentligen från Kabul, men flydde till Iran som tonåring efter att pappan fängslats. I Iran levde både hon och hennes blivande man utan uppehållstillstånd och rättigheter, liksom så många andra afghanska flyktingar.
– Jag har alltid drömt om att få utbilda mig. När vår dotter blev stor nog för att börja skolan bestämde vi oss. Vi måste göra allt för att barnen kan få en examen och ett bättre liv, säger Shekeba Ahmadi.
"Oron för barnen var så stor. Många nätter kunde jag inte sova alls", säger Shekeba Ahmadi.Bild: Julia Lindemalm
På campingen utanför Helsingborg är det tryggt. Men familjen vet inte hur länge de får stanna.Bild: Julia Lindemalm
Släkten samlade pengar till smugglare som tog dem till fots över bergen till Turkiet. I sex månader kämpade de för att skapa ett liv i det nya landet. Maken fick arbete i en textilfabrik, men det var svart och lönen räckte bara precis till hyran. De insåg snart att barnen inte heller här hade rätt att gå i skolan och hörde rykten om att myndigheterna hade planer på att skicka alla afghaner till Afghanistan.
Vi visste hur farliga båtresorna var, hur många som hade dött. Kan man sätta sina barn i en sådan båt? Det var ett fruktansvärt beslut.
Skulle de försöka ta sig vidare, till Europa?
– Vi visste hur farliga båtresorna var, hur många som hade dött. Kan man sätta sina barn i en sådan båt? Det var ett fruktansvärt beslut, säger Shekeba Ahmadi.
Hon ville inte. Vågade inte. Men i slutändan var det inte hon som avgjorde. Det var hennes man.
– Männen bestämmer. De har ansvar för familjens försörjning och framtid. Det är så det är, säger hon medan hennes man, Habib Ali Sajadi, häller upp varmt te i glasen.
– I båten, jag blev nästan medvetslös. Och barnen, jag vill inte tänka på det. Vi tog adjö, jag var säker på att vi skulle dö, säger Shekeba Ahmadi.
Vilopaus i Ungern, och lekstund för syskonen Zeynab och Amir Hossein Sajadi.Bild: Privat
Tidig morgon i en skog i Makedonien i somras, där de sovit tillsammans med ett par andra familjer på flykt.Bild: Privat
Sonen Johan frågar Kristina:  'Ska vi allri bo inne i hus mer, mor?' 'I Amerrka ska vi bo i hus.' 'Ä dä sanning, mor?' 'Dä ä sanning.' 'Jag vill bo inne i ett hus snart.'
Ur Vilhelm Mobergs "Utvandrarna"
 
Majoriteten av dem som beger sig ut på den farliga resan mot Europa är män. För Shekeba Ahmadi och hennes man var det inget alternativ att Habib Ali Sajadi skulle resa i förväg.
– Kärleken mellan oss är stor, vi kan inte vara starka utan varandra. Under hela resan har vi tänkt att det viktigaste är att familjen inte splittras.
Dessutom, menar hon, hade hon och barnen inte klarat sig om de blivit lämnade kvar.
– Jag skulle inte ens våga gå över gatan med barnen. Det är så mycket farligare och osäkrare att vara på flykt som kvinna.
Och att åka som ensam kvinna med barn genom Europa är uteslutet, menar hon.
– Jag såg inga som reste på egen hand. Det var mest män och så då en del familjer med barn som vi.
"När jag var sjuk och hade feber försökte min lillebror bära mig. Men han är ju bara fyra", säger Zeynab Sajadi, som står utanför campingen med mamma Shekeba Ahmadi.Bild: Julia Lindemalm
Hon berättar om smugglare som lurade dem. Om nätter i Grekland, Makedonien, Serbien och Ungern där de sov på gatan. Hur hon försökte använda sin egen kropp som madrass åt sina barn. Om fyraåringens hungergråt, om dotterns höga feber när de gömde sig vid en järnvägsräls. Om hur de gått och burit barnen, dagar och nätter, tills benen inte bar.
Och hon berättar hur nära det var att varken hon eller barnen orkade mer. Som under skogsvandringen vid gränsen till Ungern. Hur männen sprang medan kvinnorna och barnen — och fäderna — kom efter, vilse i den mörka, regniga natten.
– Där gav jag upp. Vi kommer att dö. Jag minns att jag skrek till min man: "Nu är vi i Europa, är du nöjd nu?"
Jag ska sluta lyssna på männen. Jag hörde precis att i Sverige kan kvinnor bli statsministrar!
Hon tittar på sin man med värme i blicken, samtidigt som tårarna rinner.
– Men vi har överlevt, vi är här. Bara vi nu får stanna.
Så spricker hon upp i ett leende:
– Fast jag ska sluta lyssna på männen. Jag hörde precis att i Sverige kan kvinnor bli statsministrar! En kvinna, då hade världen blivit så mycket bättre.
Skådespelarna Liv Ullmann och Max von Sydow under inspelningar i Köpenhamn av Jan Troells film "Utvandrarna" från 1971. Den baserades på de två första böckerna i Vilhelm Mobergs romansvit.Bild: Hans Hansson
Barnen var henne av Gud anförtrodda — var hon inte en lättsinnig mor, som tog ut sina hjälplösa små på ett bräckligt skepp, som skulle överfara det fruktansvärda havet? Hon fruktade inte för sitt eget liv, men hade hon rätt av våga sina barns liv? Om de följde med skeppet i djupet, så var det hon som hade sänkt dem, och Gud skulle ställa henne till räkenskap på den yttersta dagen: Hur tog du hand om dina barn? Vad gjorde du av dem? Vem nödgade dig att ta dem ut på havet? Var du inte varskodd om faran?
Ur Vilhelm Mobergs "Utvandrarna"
 
Vem var böckernas och musikalens Kristina? Och vem hade Kristina varit i dag?
En viktig fråga att ställa sig, menar migrationsforskaren Lisa Pelling. En jämförelse man bör vara försiktig med, tycker litteraturvetaren Jens Liljestrand.
”Du fördrev mig, Gud, från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.”
Så inleds texten till ”Du måste finnas” i ”Kristina från Duvemåla” .
– Vi kan lära oss mycket av hennes historia. Hur det var när det var svenskar som invandrade, säger Lisa Pelling, utredningschef på Arena idé.
Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal "Kristina från Duvemåla" hade urpremiär i Malmö 1995 med Helen Sjöholm och Anders Ekborg i huvudrollerna.Bild: Stefan Nilsson
Vilhelm Mobergs utvandrarepos från 1950-talet har lästs av många, musikalen har setts av över en miljon. I helgen, tjugo år efter premiären, spelas konsertversionen på Malmö Live.
Kristina och hennes familjs öde har blivit en del av den svenska historieskrivningen. Bondhustrun från Småland som under mitten av 1800-talet tvingas se sina barn svälta. Maken Karl Oskar som till slut övertalar henne att ge sig ut på den farliga resan över Atlanten för drömmen om det avlägsna Amerika. Kristina som ger upp sitt eget liv för att barnen ska få det bättre, och under sina återstående år lever med en ständig, tärande längtan tillbaka.
Bilden av de emigrerade kvinnorna behöver kompliceras med andra, verkliga öden. Exempelvis var det många som lämnade sina män och barn för att leva ut sin religion.
– Romanerna är starka och många har tagit dem till sig. I diskussionen om flyktingpolitiken vill man gärna använda sig av ett starkt exempel som finns i folks medvetande. Då kan Kristina fungera, hon har blivit en sorts oantastlig symbol, säger Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen och som har skrivit en avhandling om Vilhelm Moberg.
Vilhelm Mobergs romansvit om bonden Karl Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som emigrerade till USA består av fyra delar: Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959).Bild: Lovisa Swärdh
"Bilden av de emigrerade kvinnorna behöver kompliceras med andra, verkliga öden", säger Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen.Bild: Claudio Bresciani
Kristina och Karl Oskar lever ytterst könsrollsuppdelat, konstaterar han. Kvinnan sköter hemmet, mannen orienterar sig ut i samhället. En konservativ kvinnoroll som ibland liknats vid vissa nutida flyktingkvinnors.
– Jag är kritisk till jämförelsen. Bilden av de emigrerade kvinnorna behöver kompliceras med andra, verkliga öden. Exempelvis var det många som lämnade sina män och barn för att leva ut sin religion i Amerika, säger Jens Liljestrand.
Många kvinnliga utvandrare från den tiden har vittnat om att de i Amerika inte behövde niga och krypa på knä.
Lisa Pelling menar dock att historien om Kristina är relativt representativ för kvinnliga emigranter på 1800-talet. Men i slutet av seklet, när båtarna blev större och biljettpriserna sjönk, blev det vanligt att unga, ogifta kvinnor gav sig av, ensamma.
– För dem framstod Amerika verkligen som det förlovade landet.
Som piga på den svenska landsbygden jobbade du ofta under slavliknande förhållanden. I amerikanska städer fick visserligen en piga också arbeta mycket, men under betydligt bättre förhållanden.
– Många kvinnliga utvandrare från den tiden har vittnat om att de i Amerika inte behövde niga och krypa på knä.
En scen ur Jan Troells film "Utvandrarna" från 1971.
Kristina gav sig av för att kunna mätta sina barn. För de andra i resesällskapet handlade det också om att kunna utöva frikyrklig tro och om en dröm om ett friare och mer jämlikt land.
– Samma blandade anledningar som för många av dagens migranter, säger Lisa Pelling.
Svenskarna flydde inte från krig, som en stor del av dagens asylsökande. Men en del av dem flydde från religiöst förtryck och för att de svartlistats efter fackligt arbete, vilket innebar att dömas till svält.
– Många har nog blivit charmade av bilden av de strävsamma svenskarna som röjde ny mark. Men vi var en stor invandrargrupp och stod på den tiden lägst i hierarkin. Många levde i slummen i Chicago och var sedda som smutsiga och tjuvaktiga.
Läs mer: Fri att höja rösten mot förtrycket i sitt hemland
Läs mer: ”Jag tänkte inte låta någon sätta gränser för mig”

Följ Inpå livet på Facebook och Instagram .
Gå till toppen