Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Fri att höja rösten mot förtrycket i sitt hemland

Isolerad, misshandlad och mordhotad. I Afghanistan säger Fatima att hon inte har en chans att ge röst åt alla de kvinnor som lever under extremt förtryck.
– Nu kan jag komma ut med allt lidande som jag bär i min kropp.

”Jag är också en människa.” Hon säger det gång på gång, fembarnsmamman som måste tvinga sig att orka leva.
– Hela mitt liv har jag varit tyst. Men nu, nu har jag möjlighet att berätta för världen vad jag varit med om.
Fatima lever gömd efter avslaget på sin asylansökan. Nu väntar hon på en ny prövning.Bild: Julia Lindemalm
Fatima, 35, dukar fram fika i Kvinnorättsförbundets kök i Malmö. Hon är hemtam, hit kommer hon ofta för att få stöd och sällskap. Hon kom till Sverige för tre år sedan på flykt undan sin förre make.
Kvinnor flyr sällan ensamma till Europa. Trots att hälften av världens flyktingar är kvinnor, är männen här i majoritet. Så var det också under romanfiguren Kristinas och den svenska utvandringens tid. Först efter ett par decennier, när fartygsbiljetterna blev billigare, fick ensamma kvinnor möjlighet att korsa Atlanten. Många sökte frihet och självständighet.
Läs mer: Riskfylld färd mot ett bättre liv - både då och nu.
En kvinna som är förföljd och hotad till livet av en man, eller saknar manliga nätverk som kan skydda henne i ett land som Afghanistan, kan i vissa fall få asyl. Men Fatima fick avslag på sin ansökan och sin överklagan för att hon inte ansågs kunna styrka sina skyddsskäl.
I dag lever hon gömd, i väntan på att hennes fall ska prövas på nytt. Situationen har förändrats drastiskt det senaste året, förklarar hon.
Vilhelm Mobergs två första romaner om den svenska utvandringen till USA.Bild: Lovisa Swärdh
Här i vildmarkslandet var allt så annorlunda, här levde människorna så annorlunda. Och själv levde hon som en vilsen och försagd främling bland folket som hon inte nådde med sin tungas mål, som inte nådde henne med sin tungas mål.
Ur Vilhelm Mobergs "Invandrarna".

Detta är hennes egen berättelse om vad som hänt:
– Jag giftes bort med en fyrtioårig man, en taliban, jag aldrig träffat. Jag var sjutton.
Fatima växte upp i sin mosters familj i Kabul. Nu fick hon flytta till makens gård i en mindre stad. Där isolerades hon från omgivningen.
– Min man var aggressiv och våldsam. Jag födde två flickor, inte pojkar. Det gjorde det ännu värre.
Du anar inte hur många kvinnor i mitt land som tar sitt liv. Det finns ingen utväg. Vi behandlas inte som människor.
Två gånger stod hon vid brunnen på gården, beredd att hoppa.
– Du anar inte hur många kvinnor i mitt land som tar sitt liv. Det finns ingen utväg. Vi behandlas inte som människor. Vi bestämmer inte ens själva om vi ska sitta eller stå.
Efter tre år flydde hon med barnen. En dödsdom, det visste hon. Mostern ordnade ett gömställe i en by där ingen kände till hennes bakgrund. Där tog Fatima alla hushållsjobb hon kunde få för att klara sig.
"Du anar inte hur många kvinnor i mitt land som tar sitt liv. Det finns ingen utväg", säger Fatima.Bild: Julia Lindemalm
När en manlig släkting i en av familjerna förälskade sig i henne såg hon en chans att leva ett undanskymt liv i hemmet. Inte för att det var vad hon önskade, men det skulle minska risken att bli igenkänd. Men först måste hon berätta sin historia.
– Min nya man riskerade ju sitt liv om han var med mig. Ändå ville han det.
Männen i familjen menade att det var farligt för alla om jag var kvar och samlade pengar för att smuggla mig till Europa. Det räckte bara till mig.
Han var en bra man, säger hon. De fick tre gemensamma barn och hennes döttrar tog han till sig som sina egna. För att skydda sig gick de knappt ut och var de tvingade bar Fatima burka. Ändå, flera år senare, spårade exmannen till slut hennes adress. De var tvungna att fly.
– Min man och barnen fick ta sig till släktingar i Pakistan. Männen i familjen menade att det var farligt för alla om jag var kvar och samlade pengar för att smuggla mig till Europa. Det räckte bara till mig.
Fatima tystnar. Rör runt i den tomma tekoppen. Sedan, efter en stund, beskriver hon känslan när hon stod på svensk mark. Kvinnorna rörde sig fritt. Blickarna var öppna. För första gången tog hon av sig slöjan — och slängde den.
Amerikabrev.Bild: Lars Brundin
Hemma ­­­­— det var för Kristina allt det som hon aldrig skulle återse.
Ur Vilhelm Mobergs "Invandrarna".

Hon berättar om friheten — och hur den blandades med skräck för att något hänt familjen. Hon fick inte tag i dem och oron förde henne allt längre ned i depression. Efter ett självmordsförsök tvångsvårdades hon på sjukhus i flera månader.
– Sedan kom avslaget från Migrationsdomstolen. Jag var jätterädd, men fick hjälp att gömma mig.
Först i somras fick Fatima kontakt med sin familj. Men då var inte alla i livet, säger hon. Rösten stockar sig:
– Mina stora döttrar var mördade. Liksom min man och hans morbror.
De små barnen hade gömts i en källarskrubb.
– Det enda som betyder något nu är att jag kan rädda dem.
Här bestämmer kvinnor över sitt eget liv. I Afghanistan räknades jag inte som människa.
I dag är hennes liv ett vakuum. Hon är här, men ändå inte. Livskraften har runnit ur henne. Men också rädslan. I feministiska webbtidningar och Youtube-kanaler på persiska har hon nu öppet beskrivit sitt liv och sin syn på afghanska kvinnors situation.
– Här bestämmer kvinnor över sitt eget liv. I Afghanistan räknades jag inte som människa.
 
Romankaraktären Ulrika i Vilhelm Mobergs utvandrarserie fick följa med det småländska ressällskapet med sin dotter trots att hon var ogift och kallades "sockenhora". Som liten hade hon sålts på auktion och sedan utsatts för övergrepp. Här gestaltas hon av Monica Zetterlund i Jan Troells film "Utvandrarna" från 1971.Bild: Hans Hansson
 

Otänkbart för många kvinnor att själva ge sig av

Mer än sju av tio som söker asyl i Sverige är män. Kvinnor och barn blir ofta kvar i flyktingläger och getton i grannländerna — i många fall under mycket utsatta förhållanden.
Fram till 1 november i år hade cirka 112 300 asylansökningar kommit in till Migrationsverket. Omkring 80 000 av dem från män och pojkar.
– Det är en farlig resa som väntar den som tar sig till Europa. Och för kvinnor som ofta är fysiskt svagare och mer sårbara och utsatta, inte minst för sexuellt våld, är risken ännu större.
Det handlar också om en patriarkal struktur, man tänker inte ens att kvinnan skulle dra iväg själv.
Det säger Sara Lindvall, Kvinna till Kvinnas regionala fältrepresentant för Syrien i Beirut. Att betala smugglare för att ta med hela familjen är ofta inte ekonomiskt möjligt. Då reser mannen först i förhoppning om att familjen så småningom ska kunna komma efter.
– Det handlar också om en patriarkal struktur, man tänker inte ens att kvinnan skulle dra iväg själv, säger Sara Lindvall.
Sara Lindvall, Kvinna till Kvinna.Bild: Julia Lapitskii
Samtidigt blirsituationen i Syriens närområden allt svårare, FN:s matransoner mindre. Åren går, människor befinner sig i limbo, både legalt, fysiskt och mentalt. Många barn växer upp utan skola och framtidsvägar. För ensamstående kvinnor och barn, och för en del av dem som har män som gett sig av i förväg, är det allra värst, menar Sara Lindvall.
– Du har inget skydd och ingen försörjning. Risken är stor att man gifter bort sina unga döttrar för att sätta dem i ekonomisk säkerhet. Sönerna kan dras in i militära grupper mot pengar och säkerhet.
Det här är extremt tabubelagt, men handlar om att exempelvis utnyttjas sexuellt i utbyte mot tak över huvudet.
Många av de ensamkommande barnen är söner som har fått försörjningsansvar för familjen sedan papporna dött eller dragits in i striderna, menar Sara Lindvall.
Kvinnorna är hänvisade till informella jobb under ytterst utsatta förhållanden. De riskerar att utsättas för våld och övergrepp och tvingas till så kallat överlevnadssex.
– Det här är extremt tabubelagt, men handlar om att exempelvis utnyttjas sexuellt i utbyte mot tak över huvudet eller mot löfte om beskydd av familjen.
Gå till toppen