Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Begärets tänkare

Han blev inte en tänkare på modet, men René Girards analyser av litteraturen lämnade ovärderliga bidrag till förståelsen av människan, skriver Anders Olsson.

Fredagen den 6 november läste jag i en krönika i Svenska Dagbladet att den märklige franske tänkaren och litteraturvetaren René Girard gått bort. Han hade dött två dagar tidigare i Stanford i Kalifornien, där han i över fyra decennier verkat som lärare och djärv förnyare av vår syn på vad litteratur kan vara, men också på kulturens utveckling i stort. Författaren till krönikan var anmärkningsvärt nog ingen filosof eller litteraturkännare utan musikkritikern Andres Lokko, som berättade att det som fått honom intresserad av Girard inte alls var den rätt utförliga introduktionen av hans skrifter som förekommit i Sverige utan att en medlem av popbandet Scritti Politti gett en bok av Girard i julklapp till sina fans. Detta hade Lokko noterat, varpå han tillägnat sig två kungstankar hos Girard: människans drift att härma andra (”det mimetiska begäret”) och hennes benägenhet att stöta bort oliktänkande (”syndabockstanken”).
Är det bara via populärkulturen vi numera i Sverige kan ta del av den intellektuella kulturen?
Det tål att tänka på, fast det i René Girards fall nog inte är hela sanningen.
När han 2005 invaldes i Franska akademien var han 81 år gammal och han påpekade då att det nog bara var denna ärevördiga församling som inte glömt bort honom. Han hade gjort hela sin karriär som forskare i amerikansk exil och han hade i stor utsträckning stått utanför den annars enastående livaktiga diskussion som präglade franskt intellektuellt liv under denna period, med ledande namn som Claude Lévi-Strauss, Michel Foucault eller Jacques Derrida.
Girard var uppenbarligen obekväm och passade inte in. Han hade ifrågasatt strukturalismen och psykoanalysen, han hade tvivlat på kollektivets förnuft och han hade sett den kristna kärlekstanken som ett svar på människans våldsamma begär.
René Girard föddes 1923 i Avignon och inledde sina studier som medeltidshistoriker vid École des Chartes i Paris, men det var först i USA som han började undervisa i fransk litteratur och skriva essäer om Marcel Proust och Albert Camus.
Själv hade jag förmånen att ha Girard som lärare under den period som innebar en radikalt ny fas i hans tänkande. Jag bevistade 1979 en sommarkurs på sex veckor i Irvine, söder om Los Angeles, där han gjorde enastående analyser av dramats ursprung, från Sofokles till Artaud. Det var särskilt läsningen av Shakespeares dramer, scen för scen, som jag fäste mig vid, och när jag återvände hem till Sverige var mitt tänkande förändrat i grunden.
Även om Girards kanske mest kända bok är den antropologiska ”La violence et le sacré” från 1983 (på svenska som ”Våldet och det heliga”, 2006), har han nog gjort sin största insats som texttolkare, där några av den västerländska kulturens grundtexter står i centrum: Shakespeare, Dostojevskij, Proust och inte minst Bibeln. På ett utomordentligt effektivt sätt har han skjutit människans övermodiga idé om självtillräcklighet i sank. Källarmänniskan hos Dostojevskij som sjunger den suveräna viljans lov visar sig under berättelsens gång vara hjälplöst styrd av andras blickar och värderingar. Han som tror sig genialt genomskådande framlever sitt liv i en avgrund av självbedrägeri.
Precis som jaget i källarhålet biter sig fast i ett falskt självmedvetande, där det inbillar sig vara sin egen herre, tenderar vi att tränga undan vårt beroende av andra. Vårt begär formas efter modeller, som vi ser upp till, mäter oss med eller förkastar. Vad Dostojevskij gör är att hänsynslöst spela ut jagets naiva självtillräcklighet mot dess omedvetna förebilder. Senare skall han i sin romankonst visa att det begär som hindras eller förödmjukas leder till mord och terror.
Redan i den briljanta romananalysen ”Mensonge romantique et vérité romanesque” från 1961 har Girard skisserat sin teori om det mimetiska begäret, som formas av den förmedlande modell som vår romantiska syn på kärlek som en form av tvåsamhet vill tränga undan. Det är inte två utan tre personer som bara alltför ofta är inblandade i våra kärlekshistorier! Vi avundas någon som vi tar efter och som sedan blir en rival som vi måste undanröja. Dostojevskij är inte ensam. Det triangulära begäret visar sig vara ingående gestaltat från Cervantes till Proust, och senare skall den klassiska tragedin och inte minst Shakespeare tillhandahålla nytt, avgörande material till Girards teori.
Dessa rötter i litteraturen är viktiga att ta fasta på. Litteraturen ger oss kunskap och kan därför bilda en grund för Girards antropologiska idéer om begär, våld och offermekanismer. Han utvecklar syndabockstanken, som innebär att offret i arkaiska riter får överta de offrandes synder och därmed ges en frälsande roll. Den döde upphöjs till en gud, som kan ena samfundet. Mordet är en verklig händelse som ligger till grund för religionen, vars genomgripande betydelse ligger i att ena och skydda det våldsbenägna mänskliga samfundet från att gå under.
Hos Shakespeare finns allt gestaltat: kärleken, avunden, rivaliteten och våldet. Men till skillnad från så mycket i klassisk mytologi avslöjar den betydande litteraturen den mytbildning som mordet vävs in i och visar att offret i grunden är oskyldigt.
Man kunde hävda att Girards upptagenhet av begärstematiken låg i tiden. Få ämnen var lika populära som begäret i den freudianskt inspirerade litteraturkritiken från 1960- till 1980-talen. Men Girards teori om det härmande begäret skiljer sig genom att vara uppbyggd kring tre och inte två personer, och genom sin öppning mot våld och utstötning.
Girard läser evangelierna som en uppgörelse med hela det offertänkande, som uppfyller arkaiska samhällen och även den grekiska kulturen. För honom är det tionde budordet det avgörande, just därför att det vänder sig mot begäret efter den andre: ”Du skall inte hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse efter din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.” (Exodus 20:17)
Poängen i Girards tänkande blir klar genom kontrasten med den kända episoden från evangelierna, där Jesus med risk för att själv bli föremål för en våldsam mobb lyckas stoppa steningen av en äktenskapsbryterska. Han framhåller betydelsen av den första stenen som avgörande, eftersom det är den handlingen som man tar efter och som leder till de stenar som följer. Jesus böjer sig ned mot marken för att i en underlig scen skriva med fingret i marken. Han gör det för att undvika en konfrontation med mobbens blickar. Men kanske också för att skapa ett andrum och ett ögonblick av eftertanke. Vad är det Jesus skriver? Det får vi aldrig veta, och Girard gör inget försök att tyda det. Det avgörande är att Jesus med sin fråga lyckas avvärja mobbens smittsamma våld. ”Den av eder som är utan synd, han kaste den första stenen på henne”. (Johannesevangeliet 8:7)
Vi ser här alltså två helt olika sätt att förhålla sig till våldet, och Girard betonar att också Jesus strategi kräver en mycket noggrann kalkyl över varje mått och steg. Jesus är medveten om mobbens blixtsnabba rörlighet och förödande kraft. Han är också medveten om att man inte bör bemöta dess blickar, eftersom det bara skulle eskalera våldet. Hans fråga kräver en plötslig uppmärksamhet vid skuldfrågan. Girard nämner inte att Jesus åter böjer sig ned för att skriva sina tecken i marken efter sin fråga. Därmed fördröjer han ytterligare den avgörande handlingen, och kyler ner känslorna. Möjligen ger han också med sina tecken sitt handlande ytterligare auktoritet. I vilket fall leder det till att mobben dryper av.
René Girard är ingen nyanserad tänkare, och det finns många frågor man kan ställa till hans verk. Men med hjälp av de nycklar han haft till hands har han gett oss ovärderliga bidrag till förståelsen av människans fatala – eller underbara – bundenhet vid sin nästa. Med stort mod och stor envishet har han fått oss att se dolda mekanismer som formar och bryter ner kulturer och samhällen, men som vi har ytterst klena resurser att bemöta. Av sådant skapas uppenbarligen inga trender. Behovet ligger djupare, i den vilja till insikt som mödosamt och föga gloriöst söker upp det vi inte vill veta av.

4 x Girard på svenska

1. "Syndabocken – en antologi", Themis, 2007. Den första breda presentationen på svenska. Urval och förord: Anders Olsson. Översättning: Gunilla von Malmborg.
2. Anorexi och mimetiskt begär, Themis, 2010. Inledning: Anders Olsson. Översättning: Gunilla von Malmborg.
3. Anders Olsson: "Mälden mellan stenarna – litterära essäer", Albert Bonniers förlag, 1981. Innehåller en introduktion till Girards tänkande.
4. Johan Asplund: "Rivaler och syndabockar", Korpen 1989. En delvis mycket kritisk uppgörelse med Girard.
Gå till toppen