Kultur & Nöjen

Den eviga återkomsten

Klas Östergren

Samlade noveller. Natur & kultur.

”Det vaga, osäkra och undanglidande var mitt levebröd, själva kärnan i en hel estetik”, konstaterar den krisande författaren och jagberättaren i Klas Östergrens klassiska kortroman ”Veranda för en tenor”. Mitt i ett havererande äktenskap träffar han barndomsvännen och skådespelaren Hoffman, som visar sig vara dödssjuk. Vännen vill före sin död filmatisera en pjäs av författaren. Den handlar om en far som vill bygga en veranda på sommarstället och en son som i konkurrens om faderns uppmärksamhet är avundsjuk på en vän. Verandan blir en bild för det fåfänga folkhemsidealet om förhärdad manlig nit och pjäsen en spegling av deras gemensamma uppväxt, präglad av osunda manlighetsroller, svek och krossade barndomsillusioner.
”Veranda för en tenor” skrevs ursprungligen för Göteborgs filmfestival 1996, gjordes sedan till långfilm och ges nu ut igen i antologin ”Samlade noveller” på Natur & Kultur, tillsammans med all Östergrens samlade kortprosa. Här finns element som ekar i flera av bokens texter: ett mångskiktat förflutet som återkommer i flera varianter; ett avskalande av tidens manlighetsnormer; ett tematiserande av fiktionen som verklighetsskildring, lika ofta realistiskt speglande som vagt, osäkert och undanglidande (eller som jagberättaren beskriver sin egen pjäs: ”en kollision mellan naturalistisk autenticitet och ren och skär illusion”).
Hoffman är en av de många original och outsiders som förekommer i Östergrens brokiga persongalleri, och som berättaren i kortromanen ”Kamrat i blå uniform” explicit gör det till sitt litterära och etiska uppdrag att skildra: ”de svaga, odugliga, misslyckade”. I ”Samlade noveller” får läsaren också möta den asociale Bernie som i plötslig epifanisk ingivelse vill ta patent på periodiska systemet; en man som förlorat käken i en gas-olycka och ägnar tiden åt att skrämma folk i trappuppgångar; en bokhandlare i Kungsträdgården med smeknamnet ”Stäppvargen” och rocken fylld med Hesse-böcker; en spelmissbrukare som äter upp barns snorpapper på McDonald’s – bland många andra.
Klas Östergren har sedan ungdomsdebuten 1975 med romanen ”Attila” gett ut ett tjugotal böcker: romaner, noveller och artikelsamlingar. Därtill har han skrivit en rad filmmanus – senast till filmatiseringen av sin -genombrottsroman, generationsklassikern ”Gentlemen” från 1980 – och sitter sedan i fjol i Svenska Akademien. Kortprosan i ”Samlade noveller” är skriven mellan 1981 och 2013 och täcker således så gott som ett helt författarskap. Här finns mycket som känns igen från det östergrenska universumet: förutom de kantstötta och ofta utsatta gestalterna lyser en stark tidsskildring inte sällan igenom – ett Sverige i förvandling, ofta i övergången mellan 1970- och 1980-tal.
Med vemodig penna tecknar Östergren de människor och platser som försvunnit när tiden förändrats: illegala och välbesökta spelklubbar i Stockholm, doften av hasch och patchouli i Kungsträdgården, drömmar om en värld utan krig, människor som tidigare kunnat leva på existensens marginaler. Folkhem och samhällspatos har ersatts av avreglerad riskkapitalism, konsumtion och ett hårdare politiskt klimat, där det är svårare att överleva som avvikande outsider. I kortromanen ”Kvinna i starkt ljus” får den förlorade tidsandan sin tillskruvade inkarnation i gestalten Evas drömprofetiska förmågor, som kan härledas tillbaka till en tid då ”flummig” hade en annan innebörd: som något ”befriande exotiskt eller angenämt omtumlande”.
Kritiken av det självgoda och uppbyggliga Folkhemssverige känns igen från en bok som ”Gentlemen”. I ”Kamrat i blå uniform” sker en uppgörelse med det sunda skandinaviska manlighetsidealet, gestaltad i en satirisk scen där Bernies kraftkarl till far har sex med modern under ett helt tv-sänt maratonlopp – liksom den folkhemsradikalism som ska rationalisera allt (”denna perfekt polerade yta, detta stora sosseblänk”), något som satt spår i den i vuxen ålder paralyserade och glädje-löse Bernie.
”Kamrat i blå uniform” är en av antologins mest välkomponerade och något av ett berättartekniskt storverk, med återblickar som följer på återblickar, som en rad matrjosjkadockor med flera lager som ryms inuti varandra. Så arbetar ofta Östergren, med tiden och ambivalensen som medel. Hans gestalter förblir inte sällan något av ett mysterium, med ansiktet delvis bortvänt, som den Bernie som glider läsaren ur händerna (är hans negativism klandervärd missunnsamhet eller bara nykter skepsis?). Samtidigt lyckas Östergren med sin novellkonst komma människor intimt nära, människor man aldrig tidigare träffat men vars nycker och egenheter gestaltas med sådan blick för detaljer och dialogkänsla att det är som sitter vi i samma rum.
Många av prosastyckena griper in i och refererar till varandra och innehåller självbiografiska markörer, som gemensamt bildar ett slags korpus som, trots att trettio år skiljer den förstskrivna från den sista, förvånansvärt ofta också tematiskt talar med varandra. Det är en imponerande prosakatalog som levandegör en lång rad öden nedsänkta i en näraliggande men ändå förgången tid, genom en gäckande novellform som graviterar kring det öppna och osagda – texter att läsa om och återvända till.
Gå till toppen