Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Jag söker asyl” – första dagen med gränskontroller

Det rycker till i ögonvrån på Fazal Shinwari när Öresundstågets dörrar glider upp vid Hyllie station och tio uniformerade poliser kliver ombord.
Så rätar han på ryggen, möter polisbefälets blick och förklarar på klockren engelska.
– Jag söker asyl i Sverige.

En timme tidigare står han ensam på perrongen på Hovedbanegården i Köpenhamn och röker stressat.
Klockan är precis 12.00, men Fazal Shinwari har ingen aning om att Sverige i just detta ögonblick inför gränskontroller.
Han är klädd i jeans och en mörk ulster. Allt han har med sig är en plastpåse med några småsaker.
– Jag var tvungen att dumpa mina väskor när vi gick över bergen i Bulgarien, berättar han.
För tjugo dagar sen lämnade han hemstaden Asadabad i Kunar-provinsen i Afghanistan.
– Min fru och mina fem barn är kvar där. Om jag får asyl i Sverige hoppas jag kunna hämta dit dem så fort som möjligt, säger Fazal Shinwari.
När Öresundståget uppifrån Helsingör glider in till perrongen kliver vi ombord. Så här mitt på dagen är det inte särskilt mycket folk.
På vägen ut mot Bron berättar jag för Fazal Shinwari om den svenska regeringens beslut att införa gränskontroller just denna dag.
Fazal Shinwari lyssnar. Sen nickar han bestämt.
– Jag förstår att regeringarna i Europa vill veta vem som reser in i deras länder. Det är ju bra om de inte släpper in en massa dåligt folk, utan sådana som verkligen flytt för sina liv.
Själv känner sig Fazal Shinwari ganska säker på att han kommer att beviljas asyl i Sverige. Hemma i Afghanistan arbetade han i flera år som tolk åt de amerikanska Nato-trupperna. När USA drog sig tillbaka blev hans situation livsfarlig.
– Talibanerna i min hemstad visste ju att jag hade jobbat åt amerikanarna. De sa att jag måste betala pengar till dem och arbeta för dem. Annars skulle de döda mig. De försökte kidnappa mina barn. Jag har fått flytta barnen till en annan stad.
Du vägrade samarbeta med talibanerna?
Fazal Shinwari ser på mig som om det vore en riktigt dum fråga.
– Självklart! Talibanerna ... de där människorna har förstört mitt land.
Medan tåget rullar över Pepparholm tittar Fazal Shinwari tankfullt ut över Sundet. Vattnet glittrar i solskenet. Så faller hans blick på en kvinna med en liten baby i en barnvagn ett par säten bort.
– När jag ser henne saknar jag mina barn så mycket. Den yngsta heter Usman. Hon är bara tre månader gammal, säger han tyst.
– I går kväll pratade jag på Skype jag med min fru. Hon grät hela tiden. Jag är så klart orolig för dem.
Fazal Shinwari har inte en enda släkting i vare sig Sverige eller resten av Europa.
– När jag bestämt mig för att fly googlade jag på nätet och såg ett reportage på tv. Så kom jag fram till att det var till Sverige jag skulle resa. Sverige verkar vara ett bra land.
Han visar upp sin anteckningsbok, där han med prydliga bokstäver antecknat sin destinationsort: "Malmö".
Som nästan alla andra flyktingar har Fazal Shinwari betalat människosmugglare för att ta sig hit. Tiotusen dollar allt som allt. "Jag har ett hus och mark i mitt hemland, men jag kan inte leva där. Jag flyr för mitt liv." Han berättar om den långa resan. Från Afghanistan via Iran och Turkiet och vidare upp genom Europa.
– Bulgarien var värst. Där fick vi vandra i en evighet genom skog och berg. Några av oss blev slagna av människosmugglarna. Sen kom vi till Serbien och sen var det ett annat land ... innan Slovenien.
Han trevar efter namnet på det där okända landet.
Kroatien? föreslår jag.
– Just det! Så hette det!
Fick du någonstans lämna fingeravtryck?
– Jo, vid gränsen till Österrike. Men de sa att det bara var en säkerhetskontroll. Att det inte hade med min asylansökan att göra.
För en sekund ser Fazal Shinwari lite orolig ut. Han vet att flyktingar, enligt Dublinförordningen, ska få sin begäran om asyl prövad i det första EU-land de kommer till. Kan de där fingeravtrycken göra att han riskerar att skickas tillbaka till Österrike?
Sen frågar jag hur han tänker sig en framtid i Sverige.
– Jag ska naturligtvis jobba säger han. Chaufför, kanske. Och jag kan ju tolka. Jag talar engelska, pashtu och dari flytande.
Medan vi pratat har tåget passerat över Bron. Betongfundamenten vid Hyllie station dyker upp utanför fönstret.
"Jaha, då stannar tåget här för en liten gränskontroll", säger en högtalarröst på bred skånska.
Strax glider dörrarna isär och ett tiotal uniformerade poliser i gula västar kliver ombord. De sprider ut sig i tågvagnen, frågar efter pass eller ID-handlingar hos en handfull personer, alla med utseenden som om de skulle kunna ha rötter utanför Europa.
Så stannar en polis framför Fazal Shinwari.
"Nej", säger han och skakar på huvudet. "Jag har varken pass eller ID."
Han tittar upp.
– Jag söker asyl.
– Då får du komma med här.
Vänligt men bestämt leder polisen iväg Fazal Shinwari längs perrongen, där en skara journalister och tv-fotografer trängs, upp för en stentrappa, och där förklarar polisen att vi inte längre får följa med. Men eftersom Fazal begär asyl kommer han att köras till Migrationsverket.
Det sista vi ser av honom är en vinkning genom järngallret uppe på viadukten.
På perrongen står en grupp gränspoliser kvar och väntar på nästa tåg. Jag frågar vilka instruktioner de fått.
– Vi genomför en partiell gränskontroll, förklarar en av dem myndigt.
Vad händer om någon inte vill söka asyl?
– Har du inte pass eller visum och söker du inte asyl då är du per definition illegalt i Sverige. Då ska vi ta dig i förvar och skicka tillbaka dig till antingen det land du kom ifrån eller ditt hemland.
Några timmar senare ringer jag upp Fazal Shinwari för att höra hur hans första timmar i Sverige förlöpt.
Han befinner sig då på Migrationsverkets asylcenter vid Jägersro.
– Jag står i kö och väntar på att bli registrerad. Här är massor av folk. Det verkar som om vi får vänta länge.
Men Fazal Shinwari är vid gott mod. Han har tid på sig, säger han. Hittills har alla behandlat honom korrekt.
Och att vänta några timmar eller ett par dagar på att få sina fingeravtryck registrerade är trots allt inte mycket att bråka om – inte om det är priset för att Fazal Shinwari och hans familj ska få en fristad.
Gå till toppen