Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Förtätad samtid

Celie Eklund

Till det som blev, Wadström Tönnheim Gallery, Falsterbo, tom 22/11.
I en målning växer sig en tonårsflicka trotsigt större än höghusen som en annan Alice i Underlandet. Spelplatsen är en Stockholmsförort med skogsdungar och 1960-talsbebyggelse, scener för rotlöshet, vilsenhet, uppbrott.
Celie Eklund, "Till det som blev".Bild: Gustaf Emanuelsson
Celie Eklund målar en dialog mellan då och nu längs en tidsaxel, som slutar i det skarpa ljusspelet i hennes egen lilla dotters ansikte och börjar med mammans bleknade bild som ung. Med klara färger förvandlar hon det personliga till bildpoesi. Så är målningen ”Till det som blev” en av de mest förtätade skildringar av samtiden jag har sett på länge. En ung kvinna i gult böjer sig åt höger och åt vänster i dubbelfigur. Hon både hukar och reser sig. Mellan henne och höghusen växer träd och buskar till en abstrakt bild.
Eklund har nämligen ett eget sätt att forma vegetation som koloristiska lapptäcken med skört, rytmiskt vibrato. Spänningen mellan figurativt och abstrakt tänder ett dirrande ljus i målningarna. Ömsint men övertygat; som punk fast tjugo år senare.
De dubblerade figurerna återkommer i porträttet av mamman som ung och bilden av en kvinna i kampsportkläder i resterna av ett landskap. Jag tänker på speglingar, där verkligt och overkligt, närvarande och förflutet möts. Och anar förlust, katastrof, död. Men Eklund försvinner aldrig i vemod eller allmänna stämningar, eftersom hennes människor alltid är större än sin omgivning. Hon har något att berätta, och ur den existentiella nödvändigheten växer måleriet till något så ovanligt som en tidsskildring, där både mörker och ljus ryms.
Gå till toppen