Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kejsaren och jag

Antonin Artaud

Heliogabalus – eller den krönte anarkisten. Övers Hans Johansson. Vertigo förlag.
Paris sommaren 1934. På det berömda caféet La Coupole sitter Antonin Artaud och håller låda. Han är som vanligt påtänd och uppe i varv. De flesta gästerna känner antagligen igen honom från vita duken. Han har spelat roller i berömda stumfilmer och har verkligen utseendet för sig.
Många har säkert också hört talas om det skandalösa framträdandet han gav på Sorbonne i april samma år. Genom att tänja sin kropp och sitt psyke till det yttersta ville han gestalta pestens plågor för åskådarna. Han gestikulerade, skrek och betedde sig så bisarrt att publiken först gapskrattade och sedan gick sin väg. Artaud hade ångest över fiaskot, men vände det sedan till att det var en succé. Grymhetens teater, som han senare skulle kalla metoden, skulle komma att gå till teaterhistorien.
På Coupole är han med väninnan Anaïs Nin, som nedtecknar allt som händer i sin dagbok. Hon skriver att han är manisk och babblar om sitt nya bokprojekt som handlar om kejsaren Heliogabalus. Som så ofta flyter medvetandeskikten samman hos Artaud. Han skriker att det är han som är Heliogabalus, att det är han som är galen. Det sistnämna stämmer förvisso, men det ska dröja innan han tas in på klinik och elchockas till den förstörda man han var vid sin död 1948. Nin noterar i dagboken att han är sliten: ”Hans ögon är blå av apati och svarta av smärta. Han är ett nervknippe.” I veckor har han suttit i källaren på Bibliothèque Nationale och läst om romarriket, kejsarlängderna och antikens kult. Han tar ovanligt mycket droger och går in för primitiva mytologier. Biografin om Heliogabalus ska komma ut i en för honom astronomisk upplaga om 5000 ex, det har förläggaren Denoël lovat. Ska det bli hans genombrott? Kommer han äntligen få pengar och berömmelse?
Artaud fascinerades av motsägelserna i barnkejsarens liv och såg en stor subversiv potential i hans grymma öde. Syriske Heliogabalus var kejsare i Rom mellan 14 och 18 års ålder, hans styre präglades av incest, våld och uppror, och avslutades med en brutal avrättning.
Artaud drog också paralleller mellan sin egen kroniska känsla av en annalkande katastrof och den överhängande risken för lönnmord som Heliogabalus levde med under sin regeringstid. I taxin från Coupole skriver Nin att Artaud ställer sig upp i sätet och vrålar rakt ut: ”Revolutionen kommer snart. Allt kommer förstöras. Världen måste gå under.”’
Någon tid senare kommer den lilla mintgröna boken ut, men det blir ingen revolution och världen går inte under. Däremot undrar läsarna om allt som står i den fruktansvärda ”biografin” verkligen är sant. Artaud rasar. Vad är sanning? ”Jag har skrivit Heliogabalus liv såsom jag skulle ha berättat om det muntligt och såsom jag talar om det. Jag har också skrivit det för att de som läser om det ska av-lära sig lite av historien; men likväl, och samtidigt, följa dess röda tråd.”
Vi befinner oss i högmodernismens Mekka där estetiska provokationer, drogexperiment och sexuella utsvävningar är comme il faut, men ”Heliogabalus” slår likväl det mesta som publicerats sedan Markis de Sade. Bokens första kapitel heter ”Spermavaggan” och beskriver i detalj hur pojkkejsaren mördas i palatsets latrindike och ligger och förblöder i blod och exkrementer. Övriga kapitel handlar om fallosdyrkan, incest och våldsfetisch, blandat med nummerlogiska spekulationer och grumliga tankar om den vita rasens överlägsenhet. Några femtusen ex såldes sannerligen inte.
Idag är ”Heliogabalus” en bok som få har läst (eftersom den ofta trycks i små utgåvor och ges ut av obskyra källarförlag) men som alla refererar till, särskilt inom performancevärlden. Inom teatern talar man ofta om ett före och efter Artaud. Hans bidrag bestod i att äckla, skaka om och bryta igenom normalitetens fasader för att nå tillbaka till den närvaro som enligt honom gått förlorat i den moderna civilisationen. På det viset är han ett lysande exempel på den reaktionära anda som i botten genomsyrar den manliga modernismen. Utgångspunkten för allt konstnärligt skapande är en brist. Något väsentligt har gått förlorat, och konstens uppgift är att återföra människan till ett äkta och andligt tillstånd. Fienden stavas civilisation, kapitalism och materialism, och enligt Artaud är det genom teatern denna förlorade autenticitet skall återerövras. Det han strävade efter när han stod och vrålade på Sorbonne våren 1934 var att skapa en upplevelse som suddade ut gränsen mellan liv och konst. För att klara detta måste teatern återgå till sitt ursprung som magiskt och rituellt drama, och det är ur det estetiska perspektivet man kan läsa ”Heliogabalus”.
Den galne syriske pojkhärskaren vände upp och ner på alla maktstrukturer och utmanade normerna i Rom. Han körde runt Europa med en guldmålad jättefallos som vägde tio ton och drogs av trehundra drogade oxar, han bytte ut palatsets gardesvakter mot snickare och valde ämbetsmän efter storleken på deras lem. Vidare genomsökte han hela kontinenten efter vackra ynglingar att sodomisera och hade sex med flickor som var helgade åt gudarna. Rom hatade och fruktade honom, och för att skrämma och blidka massorna iscensatte han enorma religiösa festspektakel tillägnade fallosgudarna. Antagligen såg Artaud den äkta teatern i detta slags ceremonier, men han kunde också känna igen sig i Heliogabalus trots. Som narkoman och psykiskt sjuk stod han själv i ständig konflikt med samhällets maktstrukturer, och ett av hans livsmål var att utgöra ett hot mot den etablerade ordningen.
De flesta brukar beskriva Artauds famösa roman som en personlig fantasi om Heliogabalus, men idag tror jag vi måste läsa den med andra ögon. Den är inte bara en kulturell milstolpe, den har också något väsentligt att säga om antiken. Artaud är kanske den första författare som verkligen har vågat kasta ljus över antikens skuggsida. Visserligen var Heliogabalus extrem, men falloskult och statligt övervåld var legio i många samhällen och även om åtskilliga konstnärer och författare vid det laget hade förstått det, kunde det inte sägas rakt ut.
Konstnären Lawrence Alma-Tadema gjorde ett tappert försök att skildra antikens mörkersidor i sina målningar med antika motiv, och målade till exempel den berömda ”Heliogabalus rosor” 1888 som föreställer en avrättning där Heliogabalus kväver sina gäster i blomblad. Duken är nästan äckligt vacker, och fungerar utmärkt som en medveten skildring av vår förljugna historieskrivning. Artaud nöjde sig dock inte med några antydningar. Han ville rycka bort slöjan från våra ögon. Han såg att det i vår konstruerade idé om antiken som den västerländska civilisations vagga inte fanns plats för någon falloskult, rasism eller några orientaliska eller afrikanska inslag. Lika lite som man ville erkänna att grekernas statyer var målade i skrikiga färger och att den grekiska demokratin endast gällde en liten manlig elit, lika lite ville man erkänna att antiken har sina rötter i afrikanska seder och tankesätt. Detta är en konstruktion vi ännu inte har gjort upp med, och som Antonin Artaud under sina studier såg med klara ögon. På det sättet var han långt före sin tid.
Gå till toppen