Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag kommer att styra bilen mot den plats som folk i panik flyr ifrån

För den nyhetssökande har det på senaste varit svårt att undgå att det råder upprorsstämning bland landets poliser. Antalet uppsägningar fortsätter att öka och fotfolket skriker sig hesa i ett desperat försök att få en dräglig lön. Rikspolischef Dan Eliasson förhalar det hela med tomma löften som få tror att han kommer att infria.
Attackerna i Paris har fått polisassistenten i Malmö att fundera på hur han själv kommer att behöva agera i händelse av ett terrorattentat. Han är orolig för att bristfällig förberedelse och utrustning innebär att poliser kommer att dö.Bild: Kamil Zihnioglu
Jag har själv arbetat ett par år som polis i Malmö och har på senaste tiden funderat på att berätta för allmänheten hur illa det ser ut inom polismyndigheten. Utredningshögarna fortsätter att växa och glöden i de unga drivna polisernas ögon blir svagare och svagare för varje arbetspass.
Men den här texten ska inte handla om löner och arbetsklimat inom polisen. Ett av Europas värsta terrordåd har skett i Paris. De senaste dagarna har jag släppt funderingarna på att gå tillbaka till mitt tidigare civila arbete och istället ställt mig frågan: Hur skulle jag och mina svenska kollegor klara av ett terrorattentat?
Häromdagen blev frågan helt plötsligt verklighet. I radion meddelade kommunikationscentralen att samtlig dagpersonal i yttre tjänst inte fick gå hem. Mer information var att vänta. På stationen överröstade det ena mobilsamtalet det andra. "Älskling, jag kommer inte att kunna hämta på dagis. Tror du dina föräldrar kan ställa upp?".
Efter någon timme kom förklaringen. Säpo hade höjt hotbilden för terrordåd till en fyra på en femgradig skala. I brist på övrig information kunde jag på internet läsa att en man var anhållen i sin frånvaro för förberedelse till terrorbrott i Sverige.
Kaos på stationen. Vad skulle vi göra? Det var i det här skedet jag började längta efter den utbildning i förstärkningsvapen som jag önskat mig varje år sedan jag började som polis. Tanken "när det som inte får hända en dag plötsligt händer kan det vara bra att ha utbildning och rätt att använda ett förstärkningsvapen" har många gånger vandrat genom mitt huvud. Cheferna brukar, som vanligt, svara att de "tar det med sig" och att de ska göra en inventering av hur många som saknar utbildningen.
Nästa viktiga fråga var "Finns det tunga skyddsvästar till oss?". Det fanns till vissa, men en hel del av oss fick fortsätta arbeta i de lättare västar som främst är avsedda att skydda mot kniv och stickvapen.
Men ut i Malmökvällen åkte vi. Utrustade med lätt skyddsväst och en niomillimeterspistol på höften. Vi åkte förbi människor på väg in och ut ur köpcenter, människor på väg till Malmö opera och i mitt huvud försökte jag föreställa mig hur jag skulle agera ifall ett attentat skedde. En obehaglig men ytterst nödvändig mental förberedelse. Den plats som folk i panik flyr ifrån kommer jag att styra bilen emot. Jag är övertygad om att de flesta poliser kommer att göra sitt yttersta för att rädda vår riktiga arbetsgivare: medborgarna.
Det kommer med största sannolikhet att stryka med ett par poliser på vägen fram, förmodligen på grund av bristfällig förberedelse och utrustning. Men vi kommer att komma. Alltid.
Polisassistent i Malmö
Gå till toppen