Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sykes slänger upp godsakerna

Bring Me The Horizon

Store Vega, Köpenhamn,18/11.
När Oliver Sykes, sångare i brittiska toppliste­fenomenet Bring Me The Horizon, går ut på Vegas stora scen genomborras mina trumhinnor av den sortens läte som unga tjejer brukar reservera för Shawn Mendes. Det skulle kunna vara för att den gymskulpterade, hals­tatuerade 28-åringen lyckas få moppe­fjun att se sexigt ut, men jag förutsätter hellre att arton­åringarna närmast scen längtans­skriker av andra anledningar.
Oliver Sykes tar bandet till nya höjder och publiken till något som låter som extas. Bring Me the Horizon gästade Vega i onsdags.Bild: Jacob Dinesen
Oavsett om du är sexton eller sextio – tittar man längre bak i lokalen upptäcker man att Bring Me The Horizon lockar en väldigt åldersblandad publik – bör du i stället bli extatisk av Sykes raspiga röst och hans allmän­giltiga texter om att acceptera, rent av omfamna, livets jävlighet. Bandet säljer massor av tröjor med ett stiliserat paraply som det regnar inifrån, och i första låten "Doomed" hjälper publiken till att sjunga rader som "When it rains, it fucking pours / But I think I like it" så högljutt att sångaren knappt hörs.
Så är det under hela konserten. Fansen, i synnerhet de unga tjejerna långt framme, lyfter bandets slogan­direkta refränger med en kollektiv eufori som stundtals gör frontmannen överflödig. När ett tekniskt fel tillfälligt avbryter konserten börjar några genast skandera hejaklacksrefrängen "S-P-I-R-I-T / Spirit, let's hear it" från "Happy song" a cappella.
Det är knappast några svindlande tankedjup som blottas i låttexterna. Men Sykes lägger vänster­handen på hjärtat när han sjunger om sina vampyrer, vargflockar, sömn­gångare och hål i själen och förmedlar bilder som är lätta att ta till sig och rimligen måste vara rent förlösande i en tonårings känslo­svall.
Nuförtiden har vokalisten dessutom riktiga sång­melodier att jobba med, en utveckling som sammanfaller med att bandet ersatte en av sina metal­gitarrister med pop­orienterade keyboardisten och låtskrivaren Jordan Fish för tre år sedan.
Den tyngsta och äldsta låten "Chelsea smile", skriven under en period då en Bring Me The Horizon-konsert mest handlade om att bränna så mycket överskotts­energi som möjligt, var höjdpunkten när jag såg bandet i samma lokal för sex år sedan. Nu låter den mest pliktskyldig och lite torftig jämfört med det nya, keyboardtäta materialet.
Klimax nås i den bombastiskt pumpande "True friends", vars drivande element är en envetet repetitiv stråkslinga som Fish spelar på en av sina maskiner. Förutom sångaren är han den enda av de sex personerna på scen som har någon utstrålning att tala om.
De andra fyra – två gitarrister, en basist och en trummis, alltså figurer som brukar fylla en väsentlig funktion i traditionella metalband – är mest intressanta som silhuetter mot den stora led-ljusväggen. Gitarristen Lee Malia ser helt vilsen ut när hans effekt­mättade minisolo hamnar i fokus i "Blessed with a curse". Det är som om de får vara med av gammal vana och vänskap.
Sällan har ett metalband övergivit genren på ett så produktivt sätt som Bring Me The Horizon, men live dras de med lite växtvärk.
Gå till toppen