Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: En väntad vinnare

Augustpriset har sin givna dramaturgi.

Utdelningen äger rum lagom till julhandeln och vinnaren blir med största sannolikhet den som bäst kan balansera kommersiell potential med litterär kvalitet. Det gör det hela till en rätt så förutsägbar affär och sällan bjuds det på skrällar.
För den skull finns ingen anledning att klaga på juryn, som oftast har en fin fingertoppskänsla för att hitta kandidater som kan gå hem både hos kritikerna och i stugorna.
Att Jonas Hassen Khemiri skulle få priset i den skönlitterära klassen var så väntat att jag i princip skulle ha kunnat skriva den här texten i förväg. Ändå går det inte annat än att bli glad. ”Allt jag inte minns” är en underbar roman, formmässigt sofistikerad och lika rolig som berörande, och förtjänar verkligen de många läsare den nu kommer att få.
Lika förutsägbart är det att jag framförallt bryr mig om den skönlitterära pristagaren och bara i förbifarten nämner att årets segrare i fackboksklassen blev Karin Bojs ”Min europeiska familj”. När en mycket rörd Jessica Schiefauer klev upp på scenen på måndagskvällens Augustgala för att ta emot priset för årets barn- och ungdomsbok gav hon oss skribenter en uppläxning när hon förutspådde att hennes genre skulle få en undanskymd plats i dagens priskommentarer. Hon passade också på att föreslå en delning av barn- och ungdomskategorin för att även barnböckerna ska få sin beskärda del av uppmärksamheten och därmed säkra framtidens läsare av vuxenlitteraturen. Något rätt så oväntat, trots allt.
Gå till toppen