Den 30 november startar FN:s stora klimatkonferens i Paris. Under året har rapporterna om i vilket skick jorden och klimatet befinner sig duggat tätt.
Vissa reagerar på de dystra nyheterna genom att minska sina koldioxidutsläpp. Andra hävdar att en enskild människas miljöval inte påverkar i det stora hela. Och gör därför ingenting.
Varför upplever några en stark klimatstress medan andra rycker på axlarna åt hotet?
– Alla har vi olika försvarsmekanismer. Hur vi reagerar på faror har till stor del med vår personlighet och vår uppväxt att göra, säger Annika Tibblin.
Hon är psykolog och psykoterapeut med fokus på hållbarhetspsykologi, har en master i hållbarhets- och miljövetenskap och driver ett företag som arbetar med hållbart ledarskap.
– Om vi ska generalisera kan vi säga så här: Är du en person som inte är förtjust i att ta ansvar, inte trivs med att samarbeta kreativt eller se saker ur ett helhetsperspektiv? I så fall reagerar du troligen på höjda havsnivåer och extremväder med att hävda att en enskild människa inte kan förändra något och därför behöver vi inte ändra våra vanor. Ansvaret ligger på globala institutioner.
Det är lika många män och kvinnor, men alla har varit mellan tjugo och trettio år. De utgör en helt ny terapigrupp.
Vilka får en ångest som påverkar vardagen?
– Människor som har en tendens att lätt få skuldkänslor, ta stort ansvar i olika sammanhang och har en inre självkritisk röst som säger att de gör fel.
Under de senaste fyra åren har Annika Tibblin stött på dem i arbetet som psykoterapeut.
– Det är lika många män och kvinnor, men alla har varit mellan tjugo och trettio år. De utgör en helt ny terapigrupp — de söker terapi för klimatångest, vilket i sig inte är en medicinsk diagnos, men är en orsak till ångest som jag aldrig stött på i mitt tidigare yrkesliv.
Enligt henne skiljer sig klimatångest från vanlig ”personlig” ångest, då man exempelvis fördömer sig själv, vantrivs i kärleksrelationen eller har en livskris. Oron över klimatet rör allas vår existens här på jorden och upplevs därmed övermäktig.
– De som sökt terapi för sin klimatstress pratar många gånger om att tankarna på klimatet gör dem handlingsförlamade. Oron påverkar stora livsval. Flera vet inte om de vågar skaffa barn på grund av oron över jordens framtid.
Annika Tibblin berättar hur man inom socialpsykologin talar om så kallad yttre och inre kontroll-lokus, det vill säga om en individ förlägger kontrollen över något utanför eller inom sig.
Det är dessa människor som börjar cykla till jobbet och slutar äta rött kött för att de tror att de kan göra skillnad.
Människor med yttre kontroll-lokus resonerar vid olika annalkande problem att det kvittar vad de som enskilda individer gör. Klimatförändringarna är en katastrof de inte kan påverka.
Personer med inre kontroll-lokus är lösningsorienterade. De har en övertygelse om att de själva kan bidra till förändring.
– Det är dessa människor som börjar cykla till jobbet och slutar äta rött kött för att de tror att de kan göra skillnad. Ofta mår de bättre när de gör något konkret åt situationen.
Annika Tibblin råder därför sina klienter att försöka orientera sig mot den senare strategin.
– En människas välmående kan nämligen öka när man gör förändringar som känns meningsfulla.
Så länge oron inte blir förlamande kan en lagom dos oro för klimatet alltså fungera som en katalysator till en positiv förändring.
– Genom att träffa andra som känner liknande stress hittar du gemenskap och förstår att du inte är ensam. Detta i sig är helande. Och historien visar att förändringar visst kan ske, när många går samman och agerar tillsammans.