Aktuella frågor

Debattinlägg: "De som utsätts ska inte hållas ansvariga för hur hjärnans överlevnadsreflexer tar över."

När kroppen utsätts för våld eller hot om våld kan den bli paralyserad. Trots vetskapen om denna reflex kräver samhället ofta att utsatta kvinnor tydligt måste ha sagt nej i en våldtäktssituation. Det skriver tre representanter från Föreningen Tillsammans.

Imorgon är det internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. En dag som är ytterst aktuell i ett Sverige där många kvinnor varje år utsätts för våldtäkt, men få får möjlighet till upprättelse. Till viss del beror detta på en lagstiftning som inte är anpassad efter hur man som våldtäktsutsatt reagerar och visar motstånd då man blir utsatt.
Förmågan att göra motstånd beror på vad som händer med hjärnan och kroppen under ett sexuellt övergrepp. Hjärnan går in i överlevnadsläge, det betyder att alla funktioner i kroppen fokuserar på överlevnad. Det innebär att hjärnan och kroppen förlitar sig på reflexer och vanor. I det här läget spelar vår kunskap och kognitiva förmåga väldigt liten roll eftersom hjärnan endast fokuserar på att överleva situationen.
En sådan överlevnadsreflex kallas frozen fright, hjärnan upptäcker fara och hindrar kroppen från att röra sig. Den här reflexen sker blixtsnabbt och automatiskt, och är helt utanför vårt medvetande. Militären är ett exempel på en grupp som har förstått betydelsen av detta, att extrem rädsla förlamar, och det enda soldaterna har att förlita sig på är reflexer och vanor. Därför övar de otroligt mycket på stridssituationer. När soldaterna sedan hamnar i dessa stadier av rädsla, där endast reflexer och vanor kvarstår, har de övat in vanor som gör att de kan agera trots den förlamande rädslan.
Men vilka inövade vanor har kvinnor för att hantera rädslan vid sexuella övergrepp? Den förlamande rädslan förekommer lika mycket vid överfallsvåldtäkter som våldtäkter där personerna känner varandra, eller då den som utsätts sover. Den förlamande rädslan har inget att göra med det fysiska våldet eller hotet om våld, utan det har att göra med hur den egna kroppen angrips av en annan människa.
Det finns olika typer av motstånd mot oönskade sexuella närmanden som kvinnor faktiskt gör, men som lätt ignoreras. Hon kan ha som vana att säga: ”Jag har ont i huvudet”, ”jag har mens”, ”jag har pojkvän”, ”jag är lesbisk”. Hon kan ha som vana att ha pyjamas på sig när hon ska sova, eller så lägger hon sig med ryggen mot.
I de allra flesta fall så fungerar dessa signaler, de fungerar för att vi människor kan kommunicera. Vi säger inte nej ens i enkla situationer. Hur många av oss säger ”nej, jag vill inte träffa dig” till en vän som vill ses för en fika? Vi säger saker som, ”det vore trevligt men jag har så mycket jobb” eller ”jag som redan har lovat x att träffas”. Dessa fraser fungerar alldeles utmärkt, mottagaren vet vad vi vill ha sagt.
Ju mer pressad en människa blir, ju svårare får hon eller han att säga nej. Det blir ännu svårare att säga nej om det är en person som har makt över oss som ber oss om något. Trots det begär samhället att de som utsätts för sexuella övergrepp ska säga nej.
Idag finns den här kunskapen om vår hjärnas sätt att hantera rädslor, som är en följd av kemiska reaktioner ingen av oss kan kontrollera. Trots det får de som utsatts för sexuella övergrepp ofta stå till svars för dessa reaktioner.
Kvinnor gör motstånd, mycket mer motstånd än som tillmäts betydelse i den juridiska bedömningen. Vi tycker att de som utsätts inte ska hållas ansvariga för hur hjärnans överlevnadsreflexer tar över och styr dem.

Thérèse Paulsen
Emma Blomdahl
Julia Östfeldt

Thérèse Paulsen är jurist och ledamot i Föreningen Tillsammans. Emma Blomdahl och Julia Östfeldt är grundare av Föreningen Tillsammans.
Föreningen Tillsammans är en förening av och för personer, oavsett kön, som utsatts för sexuellt våld i någon form.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen