Inledningen i Anna Karolinas kriminalare ”Står dig ingen åter” är kort men mycket ruggig: den 35-åriga knarkpåverkade mamman mördar sin sexåriga dotter – och börjar tugga på henne.

Och precis som i Anna Karolinas debut ”Stöld av babian” från i fjol är kriminalaren Amanda huvudperson och meningarna hon rusar igenom mycket korta, som om hon måste snabbare än snabbt till (smärt)punkten, som om ett kommatecken skulle antyda att något förlösande kan följa, som till exempel skillnaden mellan ”mister du en står dig ingen åter” och ”mister du en står dig tusen åter”.

Trots att handlingen svämmar över av dramatik på det personliga och yrkesmässiga planet, så har Anna Karolina – som är polis, bor i Malmö, men låter det mesta ske i Stockholm – förmågan att skapa ett polisuppdrag som är mycket nära och konkret, också när det blir nästan hallucinatoriskt. Hon håller handen om min midja när hon visar: Killen vid säcken. Klistermärket i form av en rosa elefant. Brödrapolaren vid baren. Kannibalmorden. Polismördarens efternamn. Sommarstugan i minivariant.

Hela tiden viskas mantrat ”det kan hända värre saker” och hon får mig att undra: Kommer brottslingen Amanda var ihop med en gång att få veta att han är far till hennes barn? Vad göra med drogen som ligger bakom barnamordet? Hur ska hon lyckas ta sig in i brottslingarnas värld?

Anna Karolina använder krimtricks jag känner igen och språket är köpt på stormarknaden. Läser man alltså bara några sidor ser det inte märkvärdigt ut, men det blir det när man läser vidare. I nacken känns då allt oftare den sortens rädsla som jag trodde att jag kunde känna bara när jag var barn.