Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rikare än någonsin. Men Europa tror sig inte längre ha råd att minnas.

Vad hände i Évian 1938? Det var en konferens. En stor internationell konferens med 32 länder närvarande. Det fanns begrepp, ord och uttryck som ramade in mötet. ”Gemensamt ansvar”, ”akut situation”, ”ansträngningar”, ”hjälpåtgärder”.
Stefan Löfven och Åsa Romson vid tisdagens presskonferens om åtstramningarna i flyktingpolitiken.
Syftet med konferensen var att diskutera vad man kunde göra för de judar som flydde från Tyskland och Österrike. Den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt hade sammankallat, bland annat mot bakgrund av den opinion i USA som inte ville öka mottagandet av flyende judar. Man ville se ett större gemensamt ansvarstagande. Man ville utröna exakt vilka möjligheter de olika länderna hade för att hjälpa flyktingarna. Hur många kunde varje land ta emot? Hur skulle hjälpinsatsen gå till?
I tio dagar skulle konferensen pågå. Humanitära organisationer var på plats som åhörare och pådrivare, även judiska organisationer. 600 000 judar i Tyskland och Österrike väntade spänt på resultatet. Det fanns förhoppningar. De kvoter som exempelvis styrde USA:s och Storbritanniens flyktingmottagande var gamla och förlegade. Den rådande situationen var unik och akut. Évian-konferensen var ett tecken på att världens makthavare hade förstått det.
Men sordin lade sig redan vid öppningsanförandet från den amerikanske delegaten Myron C Taylor. Efter några känslomässiga försäkringar om att USA kände sympati med ”de olyckliga individer” konferensen handlade om slog han fast att USA inte hade för avsikt att göra några förändringar i sin flyktingpolitik. USA förväntade sig inte heller att andra länder skulle göra det. USA förstod att inget land ensamt kunde förväntas bära den ekonomiska bördan av flyktingkrisen. De måste i första hand förlita sig på privata initiativ för att ta hand om de drabbade judarna.
Storbritanniens delegat följde upp med ett liknande anförande, och därefter följde samstämmighet från de övriga länderna. Alla uttryckte sin sympati med flyktingarna men ansåg sig inte kunna göra mer. De hade inte råd, deras ekonomier var redan ansträngda, de var oroliga för stigande arbetslöshet, för att judarna skulle bidra till mer antisemitism i landet, för social oro och ökade motsättningar.
Efter konferensen gjordes den samstämmiga inställningen till praktisk politik världen över. De flesta länderna skärpte under de sista åren fram till världskriget sin flyktingpolitik. Brasilien hade 1937 tagit emot över 2 000 judiska flyktingar. 1938 tog de bara emot drygt 500. Argentina hade 1937 tagit emot över 5 000. 1938 tog de emot 1 000.
För de europeiska judarna innebar det först och främst en sak: problemet var inte att de inte kunde komma ut, problemet var att de inte hade någonstans att fly.
Minnet är en plåga. Minnet ritar upp mönster och låter oss känna igen dem. Så mycket lättare verkligheten vore att hantera om inte minnet fanns.
Åtgärderna är tyvärr ”nödvändiga i den akuta situationen”, förklarade Stefan Löfven när han presenterade regeringens karta över symbolpolitiska åtstramnings-åtgärder i tisdags.
Hur reagerade övriga EU-länder? Med ”respekt och förståelse”, enligt Löfven. Det finns i ett Europa som aldrig varit rikare nu en växande samstämmighet om att vi inte längre har råd att minnas.
Éviankonferensen hölls i juli 1938. Två månader senare tog Hitler Sudetlandet och ytterligare 120 000 judar blev statslösa. I november inföll kristallnatten.
Gå till toppen