Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Gåvor eller rättigheter?

Heike Erkers är förbundsordförande i Akademikerförbundet SSR som organiserar socionomer. Hennes medlemmar arbetar med och möter samhällets mest utsatta – människor som inte klarar sin försörjning, barn som far illa, psykiskt sjuka, missbrukare, ensamkommande flyktingbarn… Till socialtjänsten söker sig människor först när alla andra möjligheter är uttömda: eller så blir man kontaktad av socialtjänst för att någon uttryckt oro över ens livssituation. Erkers säger i en intervju publicerad i boken ”Uppdraget barnens bästa” (Premiss) att hon önskar att ”regeringen talar klarspråk om att det finns människor i Sverige som inte lever ett gott liv”. Hon efterlyser en politisk diskussion om dessa samhällets minsta, och menar att våra politiker blundar.
”Varför saknas en så angelägen fråga på den politiska dagordningen?”, frågar Margaretha Holmqvist, som intervjuar henne. ”Jag vet inte… men dels tror jag att det växer fram en slags fattigvårdssyn, där det handlar om att vissa är fattiga och då ska det finnas en givmildhet, snarare än rättigheter.”
Den utsagan fastnar i mig. Erkers reflektion fångar något som jag själv funderat på en del under den sista tiden. En ”godhetskultur” växer fram i vårt land, manifesterat i engagemang för EU-migranter och flyktingar. För några månader sedan dök de första tecknen upp i mitt Facebookflöde: vänner började lägga ut bilder på tiggare som de hjälpt på ett eller annat sätt. Statusuppdateringar berättade om insamlingar av varma kläder eller grillade kycklingar som skänkts till tiggaren utanför den lokala butiken. EU-migranterna omnämndes med namn – ”Rossanna”, ”Marco” – och flera av mina vänner skrev om ”sin” tiggare. Ungefär som om de adopterat en tiggare att slösa sina omsorger på: skaffat sig ett objekt för sitt behov av att vara god.
På något obestämt sätt gjorde det mig illa till mods – och dessutom gjorde det mig illa till mods att jag blev illa till mods. Det är väl ändå inget fel i att människor är generösa? När flyktingkatastrofen var ett faktum exploderade nätet av uppdateringar om engagemang för deras situation. Nu var EU-migranterna plötsligt glömda. Nu skulle det samlas in madrasser till flyktingar, delas ut mat och dryck på centralstationen, samlas in kläder – allt för att hjälpa de människor som söker sig hit. Engagemanget är konstant, men föremålen tycks skifta. De tiggare som var så omhuldade för någon vecka sedan är nu bortglömda.
Erkers reflektion sätter ord på min känsla av obehag. ”Givmildhet istället för rättigheter.” Så får det inte vara. Ingen människa ska behöva vara utlämnad åt andra människors välgörenhet. Och privatpersoner är kanske inte heller de som är bäst lämpade att avgöra vem som bäst behöver hjälp och hur den hjälpen ska se ut. Är det ett nytt samhällskontrakt som växer fram – eller är det en återgång till en problematisk historia där de som har, allt efter tycke och smak, ger till dem som inget har? Jag tänker på berättelsen om hur Emil i Lönneberga går med en korg fullproppad med läckerheter till fattighjonen när det är jul. Emil är ju en snäll gosse då, och mamma Alma generös och omtänksam som tänker på de fattiga. Emil vill man vara, och Alma – men inte vill man vara ett av hjonen som måste förlita sig på att de bättre bemedlade i Katthult packar korgar med mat och dryck?
Gå till toppen