Kultur & Nöjen

24 smaker av jul

På tisdagen börjar SVT:s julkalender, med Erik Haag och Lotta Lundgren. Så här tycker vår recensent Malena Janson om den.

Tusen år till julafton

SVT1 och Barnkanalen (klockan 7.15 och 18.45 på vardagar, 8.45 och 18.45 på helgen). Med: Erik Haag, Lotta Lundgren med flera. Premiär 1 december.

Jag var nyligen och lyssnade på en paneldebatt om hur humanistisk forskning ska nå ut till allmänheten. Här konstaterades att filosofer, religionshistoriker och medievetare har mycket att bidra med i tv-sofforna i tider då världsläget framstår som ovisst, men att humaniora ibland felaktigt uppfattas som flummigt eller onödigt i jämförelse med natur- och samhällsvetenskap. En paneldeltagare inflikade att skolan har en viktig uppgift att stimulera barnens forskarlust.
Och här har även den breda barnkulturen en viktig uppgift. Inte minst SVT, som ju producerar utmärkta vetenskapsprogram som Hjärnkontoret men helt saknar ett kulturmagasin för barn. Inte minst därför är årets julkalender, ”Tusen år till julafton”, mycket välkommen. 24 avsnitt om svensk historia sedd ur barnens perspektiv – det låter ju som saxat ur en tv-tablå på 70-talet, då vanliga människors historia dramatiserades i påkostade serier som ”Huset Silfvercronas gåta” och ”Trälarna”!
Regissör och producent Karin af Klintberg tar också tillsammans med historieätarna Erik Haag och Lotta Lundgren verkligen fasta på ambitionen att lära publiken hur människor har levt i Sverige de senaste tusen åren. Vad de ätit, vilka kläder de burit, hur de värderat skola och arbete, kärlek, ålder och könsroller. De gör det genom nedslag i olika epoker, samhällsklasser och landsändar där Erik och Lotta återkommande spelar föräldrar med en hop ungar vars sammansättning varierar. Det är kul, det är fyndigt och det är samtida. För ”Tusen år till julafton” är, trots likheterna med min barndoms tv-program, väldigt mycket en produkt av 2010-talet. På gott och ont.
För styrkorna i årets julkalender är samtidigt dess svagheter. Humorn, till exempel. Manuset driver med maträtter, mansroller och auktoritär barnuppfostran – och därtill så bra att det är omöjligt att hålla sig för skratt. Och visst är det lustfyllt att fnissa åt allt ”tokigt” en gjorde förr i tiden men när en skrattat klart vore det också intressant att försöka förstå varför. Varför tvångsgiftes prinsessor bort? Varför kläddes barnen i vuxenkläder? Varför tyckte föräldrarna att de hade rätt att slå sina ungar? Genom hela serien hörs visserligen Stina Ekblads stämma förtälja mer sakligt om seder och synsätt, men den överröstas många gånger av munterheten.
Också farten är på både gott och ont. 70-talets barnprogram anklagas ibland för att vara långsamma. Julkalendern ”Barnen i höjden”, till exempel, skildrade i 24 halvtimmesavsnitt vardagen för hyresgästerna i ett höghus. ”Tusen år till julafton” skildrar i 24 kvartsavsnitt 24 olika familjer som levat på 24 olika platser i nästan lika många olika tidsepoker. Det går faktiskt lite för snabbt – inte bara för en sjuttiotalist.
Men min allvarligaste kritik mot ”Tusen år till julafton” handlar om något helt annat än petitesser som överskott på humor och fart. Den handlar nämligen om negligeringen av ett samiskt perspektiv som, åtminstone i de avsnitt jag fått se på förhand, inte ens skymtar fram. Nu när Sápmi äntligen fått plats i mellanstadiebarnens skolböcker borde väl en SVT:s julkalender med en uttalad historiepedagogisk agenda berätta även den andra, skamliga historien? Den om hur svenskarna under dessa tusen år som skildras har skott sig på urbefolkningen som i sin tur utarmats. Men det är kanske inte ett tillräckligt kul tema för historieätargänget?
Gå till toppen