Kraftiga stormar har länge varit vardagsmat i södra Sverige, men mediebevakningen har ökat. Det är numera legio att SMHI och dess nordiska systermyndigheter varnar om stormar långt i förväg och vi hakar på.

Följaktligen haussas ibland stormar upp som i själva verket visar sig vara meteorologisk småpotatis. Varför? Några gånger om året smäller det faktiskt till rejält och då gäller det att vara med på noterna. Dessutom har åtminstone vi på HD och Sydsvenskan satt en standard som är svår släppa. Under tidigare års stora stormar har vi rapporterat så mycket, och så bra, att myndigheterna ofta hänvisat till oss. Därför tar vi hellre de säkra före de osäkra och rapporterar mycket samt informerar och varnar i alla kanaler vi har. Läsarna verkar dessutom gilla det. Läsarstatistiken skjuter alltid i höjden.

Utslaget över ett år blir det ofta uppemot tio stormar som får den här behandlingen. Därför har också behovet att kunna skilja dem åt ökat. Särskilt då en problematik har uppstått där många svenskar inte litar på SMHI utan hellre söker sig till danska DMI, norska YR eller skumma tyska åsknedslagsräkningssajter.

Förr om åren blev det rörigt. Norrmännen började döpa sina stormar redan i mitten av 90-talet. Från och med stormen Gudrun 2005 blev det även ett accepterat bruk i Sverige och SMHI tog för vana att adoptera de ofta norska namnen. Danska DMI hakade på trenden för några år sedan, men valde helt egna namn vilket gjorde att stormarna ofta hade dubbla namn. I oktober 2013 döpte brittiska meteorologer en storm till St Jude. I Danmark fick den heta Christian. I Sverige blev den känd som Simone. Förvirringen var tvungen att få ett slut.

Från och med 2013 fattade därför DMI, SMHI och YR beslut om en namngivningsprincip där det land som stormen når först får välja dess namn. Därför blir det oftast danskarna eller norrmännen som får välja.

Namnen väljs inte slumpmässigt utan enligt en princip där varje års första storm får ett namn på A, därefter följer ett namn på B och så vidare i bokstavsordning. Varannat namn är manligt – varannat namn är kvinnligt.

I början av november var det Freja. Den här veckan var det dags för ett manligt namn på G och danskarnas uppdrag att välja.

Det blev Gorm. Tydligen ett tungt historiskt namn då Harald Blåtands far hette så.

Det kan man tycka vad man vill om, men det rimmar i alla fall. Stormen Gorm.

Så går det när man gör affärer med danskar och norrmän.

För er som tycker att Älvsborgs lösen känns som ett billigt avtal i jämförelse finns det i alla fall en oväntad fördel med det urhistoriska namnet.

Vid varje nytt oväder är kvällstidningarna alltid snabba med att leta upp och intervjua en intet ont anande person som har samma förnamn som stormen och som heter Storm i efternamn – ibland har även vi syndat. ”Hallå där – Per Storm: Hur är läget?”

Man tar sig för pannan.