Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: En amerikan i Paris

Om en amerikan i Paris.

Klimatmötet i Paris, COP21, har rullat igång under nedslående yttre omständigheter; efter terrordåden i den franska huvudstaden för några veckor sedan är säkerheten rigorös. Men mötet präglas ändå av optimism.
Världens länder – delegationer från 195 stater befinner sig i Paris – verkar ha bestämt sig för att undvika fiaskot i Köpenhamn 2009. Mycket talar för att man denna gång enas om ett globalt avtal om att begränsa utsläppen av gaser, främst koldioxid från förbränning av fossila bränslen, som förstärker den naturliga växthuseffekten genom att hålla kvar mer solenergi i atmosfären.
Över 180 länder har lämnat in frivilliga åtgärdsplaner. De är dock inte tillräckliga för att nå målet att fram till nästa sekelskifte hålla uppvärmningen under 2 grader Celsius, den gräns där klimatförändringarna riskerar att gå över styr.
Varningslamporna blinkar: 14 av de senaste 15 åren har varit de varmaste sedan mätningarna startade på 1800-talet och 2015 ser ut att bli rekordvarmt. Glaciärer krymper, permafrost smälter, vattennivåer stiger. Energiproduktionen blir mer fossilintensiv, inte mindre. Mängden koldioxid i atmosfären är 40 procent högre än före industrialiseringen.
Ett snabbväxande Kina, idag den största föroreningskällan, lovar att landets utsläpp skall kulminera om femton år för att sedan pressas ned. Kina, med en utsläppsandel på cirka 25 procent, kommer alltså att öka sina utsläpp fram till 2030. Likafullt betraktas målet som ett framsteg. Detta, om något, visar hur mycket arbete som återstår.
Bedömningen från FN:s experter är att de åtgärder som redovisats inför Parismötet, fullt implementerade, skulle resultera i en temperaturhöjning på 2,7 grader. Det krävs alltså mer, vilket förutsätter ett internationellt ledarskap som är berett att ta ansvar för framtida generationer.
En sådan ledare har anmält sig:
Barack Obama.
Det är uppenbart att Obama vill använda klimatfrågan för att stärka sitt eftermäle när han i januari 2017 avgår efter åtta år som president i USA, den nation som, historiskt sett, har svarat för de största utsläppen.
För en månad sedan stoppade Obama den kontroversiella oljeledning, Keystone XL, som skulle dras från Kanada till Mexikanska golfen. När Obama tillkännagav sitt beslut förklarade han att projektet ”undergräver USA:s globala ledarskap” i klimatpolitiken. Obama har lanserat ett program för minskning av de amerikanska utsläppen med 26–28 procent fram till 2025 jämfört med 2005 års nivå.
Därför var det Barack Obama – inte Kinas Xi Jinping, Tysklands Angela Merkel eller Rysslands Vladimir Putin – som fick mest uppmärksamhet vid måndagens öppningsceremoni i Paris:
”Jag har kommit hit personligen för att säga att USA inte bara erkänner problemet, utan förpliktar sig att göra något åt det … Ingen nation, rik eller fattig, är immun mot klimatförändringarnas konsekvenser.”
Att mänsklig aktivitet bidrar till uppvärmningen är något som det råder bred vetenskaplig enighet om, även om det i marginalen finns skeptiker och förnekare som menar att det saknas bevis eller att det inte existerar något klimathot alls. Obamas formulering om att USA ”erkänner problemet” måste uppfattas som en markering mot dem. Udden är därmed också riktad mot hans republikanska belackare.
I november nästa år är det presidentval i USA; demokraten Barack Obama får inte ställa upp, eftersom han suttit två mandatperioder. Processen tar sin sedvanliga början med nomineringsmöten, caucuses, i Iowa den 1 februari och primärval i New Hampshire den 9 februari.
Bland demokraterna är den tidigare senatorn och utrikesministern Hillary Clinton klar favorit. Hon har presenterat ett ambitiöst klimatprogram. Clintons mål är en halv miljard solpaneler i slutet av hennes första mandatperiod och tillräckligt med förnybar energi för att efter tio år försörja varje amerikanskt hushåll.
På den republikanska sidan, marinerad i Obamahat, är startfältet större än vanligt: 14 kandidater slåss om partiets presidentnominering.
Alla utom en har antingen förnekat klimatproblemet eller motsatt sig åtgärder för att dämpa uppvärmningen. Undantaget är South Carolinas senator Lindsey Graham, fast hans opinionssiffror är så blygsamma att de knappt registreras.
En republikansk segrare i presidentvalet och bevarad republikansk majoritet i kongressens båda kammare, senaten och representanthuset, skulle med andra ord bli en katastrof för de internationella klimatansträngningarna. Ty en så enorm utmaning kan bara hanteras om världens rikaste och mäktigaste demokrati tar ledning och ansvar. Till saken hör att USA dessutom är världens ledande forskningsnation: en framgångsrik klimatstrategi kräver inte bara reduktioner, utan också innovationer. USA:s relativa makt må vara på nedgång i en allt mer multipolär värld, men landet förblir, med den tidigare utrikesministern Madeleine Albrights ord, ”the indispensable nation”, den oumbärliga nationen.
Fastighetsmiljardären Donald Trump, som fortfarande leder bland republikanerna även om han tappat mark, avfärdade Obamas uttalanden i Paris som ”bland det dummaste jag hört”. Trump har kallat den globala uppvärmningen en ”bluff” och sagt att den är ett kinesiskt påhitt ”för att göra den amerikanska industrin mindre konkurrenskraftig”.
Texassenatorn Ted Cruz, som främst attraherar den religiösa tokhögern, hävdar att uppvärmningen är fria fantasier och att klimatforskarna, av oklar anledning, tricksar med statistiken. Den förre Floridaguvernören Jeb Bush, ansedd som mer balanserad än övriga, påstår att åtgärder för att minska utsläppen ”bryter mot konstitutionen”.
New Jerseys guvernör Chris Christie skryter med att han dragit ut sin delstat ur ett regionalt samarbete för att begränsa utsläppen i nordöstra USA medan senator Marco Rubio från Florida tycker att miljöpolitik är en form av vänsterradikalism.
Att Parismötet genomförs i skuggan av ett kommande amerikanskt presidentval utgör en påminnelse om att denna existentiella och ödesmättade fråga är synnerligen politisk: kvaliteten på det politiska ledarskapet definierar kvaliteten på vad som görs för att förhindra en klimatkollaps. Och endast ett progressivt USA kan erbjuda ett sådant ledarskap.
EU har målsättningen att reducera utsläppen med 40 procent jämfört med 1990, men är djupt splittrat. Nu är det Polens nya högernationalistiska regering som krånglar med hänvisning till landets beroende av kolkraft.
Rysslands gravt efterblivna ekonomi baseras på olja och gas och landet styrs av en president som är snudd på psykopat.
Kina, med sin förödande mix av kommunism och rövarkapitalism, saknar trovärdighet. Delar av världens folkrikaste nation kan betecknas som ekologiska katastrofzoner. Det var en träffande tillfällighet att öppningen av COP21 sammanföll med att Peking upplevde en av sina smutsigaste dagar någonsin: mängden hälsovådliga partiklar i luften låg 25 gånger över rekommendationen från världshälsoorganisationen WHO.
När USA i början av 2016 går in i sin vart fjärde år återkommande presidentvalscykel får Barack Obama svårt att dominera den politiska agendan. Han blir, som det heter, ”a lame duck”, en haltande anka. Intresset riktas istället mot presidentkampanjen och bisarra figurer som Donald Trump kan förväntas stjäla rampljuset. Därför är det logiskt att Obama lägger krafterna på att lotsa fram ett klimatavtal i Paris nu i december: ingen avgående president är likgiltig för sitt eftermäle.
På så sätt gör Barack Obama världen – och framtida generationer – en tjänst. Huruvida ett Parisavtal sedan blir tillräckligt genomgripande för att garantera honom en framträdande plats i historien återstår att se. Det lär dröja flera decennier innan vi vet. För trots framgångar av historiska dimensioner – den förste svarte presidenten, sjukförsäkringsreformen, återupprättandet av USA:s anseende – är Obamas betyg ganska blandat.
Tidigare i år publicerade forskningsinstitutet Brookings ännu en rankning av USA:s presidenter bland amerikanska statsvetare. Topptrion bestod, som vanligt, av Abraham Lincoln, George Washington och Franklin D Roosevelt med Harry Truman (6) och Bill Clinton (8) i nästa skikt. Det intressanta med denna lista är emellertid att Barack Obama inkluderas. Han hamnar på 18:e plats bland 43 presidenter sedan konstitutionens trädde i kraft 1789.
Barack Obamas betyg blir alltså mediokert. Han placeras efter John F Kennedy (14) och den äldre George Bush (17), men före Jimmy Carter (26) och den yngre Bush (35).
Parismötet ger Barack Obama en sista chans att lyfta sig några snäpp.
Alla som tycker det är en bra idé att Golfströmmen fortsätter fungera bör hålla tummarna för honom.

MER ATT LÄSA

Energy Matters. How COP21 can shift the energy sector onto a low-carbon path that supports economic growth and energy access (International Energy Agency).
The Economist.
www.carbonbrief.org.
www.brookings.edu.
Gå till toppen