Gästskribenten

Fairooz Tamimi: ”Kom med era galnaste idéer.”

Sverige är uppfinningarnas land. Sverige är också ett land med många nya svenskar.
Frågan är om Sverige använder sin uppfinningsrikedom och sin innovationsstruktur för att komma tillrätta med en av vår tids största utmaningar. Svaret på den frågan är tyvärr nej.
Sedan 2010 har läget i världens konfliktområden förvärrats radikalt. I Sverige tog vi vårt medmänskliga ansvar på allvar och blev ett globalt föredöme genom antalet mottagna flyktingar.
Myndigheter vidtog omedelbara åtgärder och mottagningsplatserna fylldes snabbt av flyktingar som nått fram till ett land av fred, trygghet och hopp.
Godhjärtade volontärer har ställt upp med tid och kraft och mängder av föremål har skänkts av människor som vill hjälpa de nyanlända. Men, många av dessa insatser har varit spontana och har ibland slutat i kaos, panik och besvikelse hos volontärerna samt onödigt lidande och förnedring av flyktingarna.
Använder vi vår uppfinningsrikedom i denna rådande krissituation?
Vi har bevittnat, och ser fortfarande, många goda exempel på olika kreativa lösningar från engagerade individer och mindre grupper. Problemet är att dessa enskilda personer och grupper ofta löser samma problematik flera gånger om i avsaknad av kommunikation och kunskapsutbyte dem emellan.
Vad sägs om en gemensam samordning på något sätt som gör det möjligt att lära av varandras framgångar och misstag?
Vi är bra på att släcka bränder i Sverige, det håller jag med om, men detta arbetssätt är inte hållbart i längden. Vi borde veta bättre än så – och vi kan bättre än så.
Jag undrar var någonstans vårt föredömliga innovationssystem gömmer sig bland alla dessa krisaktioner. Många vänner till mig som arbetar inom innovationsbranschen har engagerat sig på frivilligbasis. Detta är ett val de själva gör och engagemanget sker utanför betald arbetstid. Frågan är bara, var ska det övergripande ansvaret komma ifrån? Har vi, till exempel, hört talas om engagemang i flyktingfrågan hos någon av våra företagsinkubatorer och science parks?
Detta gap mellan verklighet och uppfinningsrikedom är minst sagt förvånande. Är det meningen att vår innovationsstruktur enbart ska få finnas till för den hich-tech-tjusiga, hippa och förutsägbara gemenskapen hos våra inkubatorer och science parks? Vad är anledningen till att vår innovationskapacitet inte används för att hitta lösningar på de mest akuta av våra samhällsproblem?
Ni som arbetar med innovation i Sverige, jag uppmanar er att titta på lösningar på dessa problem.
Problematiken i sig erbjuder gott om affärsmöjligheter (sant!), socialt ansvarstagande och glädje. Kom med era galnaste idéer och utmana etablissemanget att agera på ett nytänkande sätt. Skapa en nationell samlingsplats där Sveriges mest kreativa hjärnor kan mötas och hitta lösningar.
Genom att använda en av de största av våra svenska tillgångar; innovationsförmågan, skulle vi kunna undgå den smärtsamma tvärvändning vi nu tagit från att vara ett land med en öppen migrationspolitik till raka motsatsen.
Gå till toppen