Kultur & Nöjen

Litteraturåret 2015 – i rädslans spår

Borde årets bok vara en deckare, en diktsamling på ett litet förlag eller rent av en tweet? En sak står klar: under det tumultartade 2015 har litteraturen behövts mer än någonsin.

Om en enda bok skulle sammanfatta 2015, vilken kan det tänkas vara?
Ser man ut över världen detta tumultartade år är det svårt att undvika att blicken fastnar på Paris. Och därmed på Michel Houllebecqs provokation till roman, ”Underkastelse”, som kommer att vara för evigt förknippad med attentatet mot Charlie Hebdo samma dag som boken gavs ut i Frankrike i början av januari. Kort efter att den i höst publicerades på svenska slog terrorn återigen mot Paris. Mellan dessa ödesdagar har vi ett år i rädslans skugga, ett år av gränser som sluts och mentala kartor som ritas om. Ett år då vi behöver litteraturen mer än någonsin. Säga vad man vill om Houllebecqs möjligtvis islamofobiska, möjligtvis bara skamlöst satiriska förutsägelse om västerlandets undergång, men visst får man ge honom rätt när han slår fast: ”det är bara litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet, i all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp och äcklar den.”
Men kanske borde årets bok spegla vad folk verkligen läser? I så fall kan det knappast bli fråga om annat än en deckare. Det är deckaren som – tillsammans med barn- och ungdomslitteraturen – är räddaren i nöden när bokbranschen efter sju svåra år äntligen börjar skymta positiva siffror. Enligt en enkät lever till och med de bokslukande bibliotekarierna till stor del på kriminalkost. Och den bok som alla satt i sig i år är förstås Millennium 4.
Det som inte dödar oss, det berikar oss, skulle man kanske kunna sammanfatta marknadscirkusen när David Lagercrantz, trotsande alla moraliska stötestenar, klev i Stieg Larssons skor och blev den kanske mest exponerade spökskrivaren någonsin. Förlagen kämpar med näbbar och klor för sin lönsamhet och är beredd att väcka upp de döda för att hålla liv i branschen.
Men vid sidan om monsterbästsäljare som bär hela marknaden på sina breda axlar har vi det myller av danska självbekännelser, ryska dystopier, franska flanörskrönor, isländska epos, sydamerikanska noveller, östeuropeiska monologer och västafrikanska postkoloniala klassiker som utgör litteraturens verkliga blodomlopp. När det gäller den översatta kvalitetslitteraturen är det i första hand de mindre förlagen som står för syretillförseln – det är symptomatiskt att årets nobelpristagare Svetlana Aleksejevitj ges ut av Ersatz.
Och på småförlagen hittar vi numera också en stor del av poesin. En av årets hetaste litteraturdebatter har handlat om lyriken och svartsjukt sneglat mot Danmark. I grannlandet hamnar diktsamlingar på topplistorna – varför har vi inget svenskt poesiunder? Storförlagen har pekats ut som boven i dramat, anklagade för att strunta blankt i den unga poesin. Och i år har bara två (2) lyrikdebutanter getts ut på ett större svenskt förlag. Så gott som hela ansvaret för den poetiska återväxten läggs på förlag med små resurser.
Så kanske borde årets mest representativa bok vara just en diktsamling utgiven på ett litet förlag, om än inte nödvändigtvis en debutant. Jag lyfter gärna fram Jila Mossaeds ”Jag föder rådjuret” (Lejd), ett suggestivt vittnesmål om flykt, exil och minnenas smärta.
Men kanske är årets bok överhuvudtaget inte en bok i traditionell mening. De nyligen Sverigeaktuella amerikanska poeterna Tao Lin och Mira Gonzales hårdlanserar Twitter som en lyrisk kanal och menar att internet gjort poesin hipp i USA. I och med att danska Smspress i våras etablerade sig även i Sverige har vi fått vårt första sms-förlag och kan fylla mobilens meddelandekorg med litterära alster. Fast än så länge går det inte riktigt att skåda ens e-bokens stora svenska genombrott vid horisonten.
Vid sidan av de digitala möjligheterna och hoten frodas den svenska prosan i all välmåga. Det går inte att säga annat än att det har varit ett gediget romanår, kanske utan blixtrande raketer, men med en lång rad starka berättelser. Ska jag plocka bara en titel ur flödet blir det Aris Fioretos ”Mary”, om en ung gravid student som arresteras i militärregimens Grekland 1973. Mot fonden av fångenskapens grå och grymma vardag skildras med bländande sinnlighet en glupsk livshunger. Romanen, som hade kunnat utspela sig i vilken brutal diktatur som helst idag, är en skakande påminnelse om hur språket korrumperas i tyranniets händer. Och inte minst om hur rädda vi måste vara om det sköra mänskliga livet.
Gå till toppen