Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Makt i förfall

”Ansvaret ligger, sist och slutligen, hos regeringschefen.”

Det förhåller sig med inkompetens som med så många andra mänskliga företeelser: den framträder i olika skepnader och på olika nivåer. Men frågan är om inte Stefan Löfvens rödgröna regering har slagit rekord, åtminstone i svensk politik, genom veckans dubbelfel, först med statsministerns uttalanden om terrorism, sedan med turerna kring Lagrådet och Öresundsbron.
Under sin drygt ettåriga existens har regeringen Löfven hunnit samla på sig så många klavertramp att man skulle kunna säga att inkompetensen har antagit bibliska proportioner.
Tankarna går till Lukas 23:34:
Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.”
För två veckor sedan handlade krönikan på detta utrymme i Sydsvenskan om statsministerns verbala tillkortakommanden. Möjligen berörde den något som bubblat strax under ytan. Responsen var hur som helst lätt förbluffande: över 17 000 delningar.
Svenska Dagbladet följde upp genom att intervjua retorikexperten Lena Lid Falkman, som träffsäkert sammanfattade diskussionen:
”Löfven uttrycker sig på en låg språknivå, enkelt, och med talspråk. Fördelen med det är att det är folkligt och lätt att förstå. Nackdelen är att det inte alls upplevs statsmannamässigt, kanske till och med oseriöst.”
Föga förvånande framkallade artikeln också en och annan sur uppstötning på det förutsägbara temat klassförakt, eftersom Stefan Löfven är socialdemokrat och har en bakgrund som metallarbetare och fackföreningsledare. Det är naturligtvis trams.
Den som besvärar sig med att läsa texten upptäcker att två av Löfvens socialdemokratiska företrädare, Göran Persson och Ingvar Carlsson, lyfts fram som tydliga föredömen, liksom Thorbjörn Fälldin, en statsminister som verkligen fick känna av klassförakt: den lysande retorikern Olof Palme avfärdade honom som ”fårfarmaren”.
Den som därutöver besvärat sig med att följa vad som skrivits på denna plats sedan förra årets valrörelse kan notera att jag – rätt eller fel – konsekvent har argumenterat för att en socialdemokratisk enpartiregering hade varit den bästa lösningen i ett parlamentariskt läge där inget av de traditionella blocken har majoritet och där ett högerextremt parti utgör tungan på riksdagsvågen: Socialdemokraterna har gedigen erfarenhet av att i minoritet förhandla fram breda majoritetslösningar.
Problemet är att Löfvens regeringsbildning inte byggde vidare på den traditionen och att hans pragmatiska och tillväxtorienterade instinkter – klart demonstrerade under hans tid som ordförande för IF Metall – hämmas av koalitionen med Miljöpartiet.
Det är sant att Stefan Löfven har ett förflutet som svetsare. Men som en av Spanarna i P1 påpekade när krönikan dök upp som ämne i det populära radioprogrammet: ”Han är inte svetsare nu längre.” Just det. Löfven är statsminister. Och att kritisera landets regeringschef kan knappast vara att sparka nedåt.
Hur detta skulle kunna ses som klassförakt framstår som komplett obegripligt. Fast så blir det när politrukreflexerna slår ut både omdöme och läskunnighet.
Nu har emellertid en annan aspekt hamnat i fokus. Den är besläktad med statsministerns språkliga svagheter, men betydligt allvarligare, rent politiskt: regeringens allmänna oskicklighet.
Enligt regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar, skall riksdagens konstitutionsutskott, KU, varje år granska ”statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning” (RF 12:1). Den senaste granskningen, presenterad i juni, var sensationell i den bemärkelsen att utskottet enades över partigränserna om att kritisera olika statsråd på tio punkter, från Palestina till Bromma flygplats.
Till detta skall fogas genomklappningar som Löfvens procentkarusell i EU-nämnden, regeringens nederlag i riksdagens budgetomröstning, cirkusen kring vapenavtalet med Saudiarabien och miljöminister Åsa Romsons (MP) häpnadsväckande Auschwitzliknelse.
Redan på ett tidigt stadium kunde man således befara att regeringen saknar den kompetens och stadga som medborgarna har rätt att förvänta sig – även i en parlamentariskt besvärlig situation.
Förklaringen är antagligen att Stefan Löfven är den politiskt och parlamentariskt minst meriterade statsministern i Sveriges politiska historia: samtliga av Löfvens 22 närmaste företrädare, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, hade vid tillträdet suttit i riksdagen eller regeringen. Det hade inte Löfven, som därtill bildade koalition med ett parti, MP, som aldrig haft regeringsansvar.
I veckan har det blivit ännu värre. Det började i måndags med att statsministern försvarade utrikesminister Margot Wallström (S), som retat upp Israel. På en fråga om palestinska knivattacker mot israeler skall betraktas som terrorism svarade Löfven:
”Nej, det är inte klassificerat som det.”
När folkrättsexpertis konstaterade att det faktiskt rör sig om ”terroristhandlingar” ringde Löfven upp TT och korrigerade sig själv:
”Jag syftade på att det inte är klarlagt om de här knivdåden har varit organiserade av någon terrorklassificerad organisation. Men attackerna i sig bör däremot betraktas som just terrorhandlingar.”
Knappt hade uppståndelsen kring denna pinsamhet lagt sig förrän det var dags för nästa.
Lagrådet kom med skarp kritik mot förslagen om id-kontroller i kollektivtrafiken till Sverige och att regeringen skall kunna stänga Öresundsbron, allt för att bromsa strömmen av asylsökande. Lagrådet, inrättat 1909, har inga egentliga maktbefogenheter, men fyller en viktig funktion. Rådet består av höga jurister som skall granska om lagförslag är förenliga med grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten (RF 8:18).
Lagrådet dömde ut de hastigt och slarvigt framtagna förslagen i bestämda ordalag: ”En så ingripande lagstiftning bör införas först efter en ordentlig utredning med beaktande av grundläggande rättsstatsprinciper.”
I vanliga fall brukar regeringen följa Lagrådet. Det skedde förra året, då förslaget om att upphäva lagen om valfrihet i vård och omsorg, lov, drogs tillbaka. Men den här gången blev beskedet att regeringen tänker strunta i Lagrådet. Det höll i något dygn.
Sedan det visat sig att endast Sverigedemokraterna stödde lagförslaget backade regeringen på den mest kontroversiella punkten: möjligheten att stänga Öresundsbron, en åtgärd som skulle slå hårt mot Sydsverige. Id-kontrollerna skall dock införas, vilket kan underminera asylrätten, ett av fundamenten för en human flyktingpolitik. De praktiska svårigheterna med en sådan kontrollapparat, inte minst för Öresundspendlare, verkar regeringen inte ha tänkt igenom alls.
Vad som nu utspelar sig inför öppen ridå kan vara en katastrof för det största regeringspartiet.
Socialdemokraterna är decimerade jämfört med tidigare: det gamla 45-procentspartiet har i valen reducerats till ett 30-procentsparti och opinionssiffrorna kryper ned mot 25 procent. Men trots denna successiva försvagning har Socialdemokraterna omgetts av en nimbus av regeringsduglighet. Under decennier styrde partiet Sverige med både skicklighet och ansvarskänsla. Respekten för socialdemokratiska regeringar – och socialdemokratiska statsministrar – har sträckt sig långt utanför arbetarrörelsens led. Göran Persson lyfte aldrig partiet över 40 procent, men var statsminister i tio år, 1996–2006, och växte från utskrattad buffel till europeisk statsman.
Hela detta förtroendekapital håller på att skingras.
Det är Socialdemokraternas och Stefan Löfvens smala lycka att den borgerliga oppositionen inte erbjuder något alternativ under rådande förhållanden. Moderaterna, det i särklass största borgerliga partiet, stärkte sin samhällsbärande trovärdighet under Fredrik Reinfeldts regeringsår 2006–2014, men den positionen undergrävs av att partiet nu, under Anna Kinberg Batra, tycks återgå till den ”gammelmoderata” obstruktionslinjen. Strategin att tvinga Löfven till samarbete med Vänsterpartiet i budgetfrågor för att på så sätt kunna ta poäng inför valet 2018 är djupt oansvarig när Sverige skulle behöva bred och konstruktiv samling, inte bara i flyktingpolitiken och när det gäller åtgärder mot terrorism, utan också om sådant som välfärdssystemens långsiktiga hållbarhet.
Men ansvaret ligger, sist och slutligen, hos regeringschefen. Grundlagen medger inga tveksamheter: ”Regeringen styr riket.” (RF 1:6)
Därför behöver Stefan Löfven en omstart som befriar honom från Miljöpartiet och öppnar för en kompetensförstärkning av regeringen och någon form av blocköverskridande samverkan som gör dagens rödgröna röra till en historisk parentes.
Då skulle Löfven, på tal om språk, kunna hämta inspiration från en annan socialdemokratisk statsminister, Rickard Sandler, som 1926 svarade för den mest eleganta mening som någonsin har yttrats i riksdagen:
Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”

MER ATT LÄSA

Konstitutionsutskottets betänkande 2014/15: KU20.
Svensk statsrätt (Studentlitteratur) av Joakim Nergelius.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
www.lagradet.se.
Gå till toppen