Kultur

Döden dokumenterad

Louise Hagberg

När döden gästar – svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Ersatz.
”Jag går mot döden var jag går”, heter det i H A Brorsons kända psalm från danskt 1700-tal, omnämnd i Louise Hagbergs ”När döden gästar” från 1937, som nu kommit i nyutgåva på Ersatz förlag. Folklivsforskaren Hagberg, amanuens vid Nordiska museet, begav sig på 1910- och 20-talen ut på uppteckningsresor, vintertid med sparkstötting som färdmedel, sommartid på cykel eller till fots. Hon hade fått korn på sedvänjor av medel-tida och till och med hedniskt ursprung, och i ”När döden gästar” beskriver hon uråldriga procedurer kring likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och gravöl.
Hagbergs bok är ingenting annat än svensk kulturhistorias mest fascinerande verk! Den med varsam och elegant hand språkligt moderniserade nyutgåvan är därför i högsta grad välkommen. ”När döden gästar” har nämligen varit nästan omöjlig att få fatt i antikvariskt, och Lunds universitetsbiblioteks enda exemplar är i stort sett alltid utlånat. Dessutom har låntagare under åren vikt hundöron vid de mest lugubra illustrationerna, till exempel vid fotografierna av de två ”likbrudarna”. Om en kvinna dog ung hände det ibland i äldre tid att hon sveptes – och begravdes – som brud.
Utmärkande för Hagbergs beskrivningar av döden är hopgyttringen av makabert och dråpligt. Ena sekunden ryser man och ångrar att man läst det man läst; nästa sekund brister man ut i skratt. Vissa föreställningar om livets slut är poetiska, andra torrt prosaiska. Döden sänder förebud på alla upptänkliga sätt. Det kan till exempel ske genom att vesslor är särskilt närgångna eller att ekorrar hoppar upp på fönsterblecket eller smyger sig fram till förstugan (”då är det snart lik i huset”) eller att korpar flyger över hustaken och ropar: ”kropp ut, kropp ut”; tyskarna, påpekar Hagberg, säger att denna fågel ropar ”Grab, Grab” (grav).
Hela naturen varslar på olika sätt om sjukdom, sorg och död. Snöar det om hösten i grönt löv, kommer många unga att dö det året; åskar det tidigt på året, dör antingen kungen eller så blir det krig. Får en person plötsligt mycket god aptit och känner sig nästan alltid hungrig, fastän han alltid får äta, då har han inte långt kvar. Den som har ”likkista”, det vill säga en blå rand över näsan och mellan ögonen, får inte leva länge. Om hakan kliar ”spörjs gammal mans död”: därav ordspråket ”Kliar haka, faller gubbe på kaka”.
Även dödssätt kunde varslas. Står man upp när man tar på sig skorna, dör man i stående ställning; ligger man och äter, får man sitta och dö. Och den som somnar först i brudsängen efter bröllopet kommer att bli den av makarna som dör först. Att nysa hårt är ett dåligt tecken: den som gör det sägs få en hård död eller bli en ond gast. Enligt danska föreställningar medför det hårda nysandet däremot lycka och rikedom.
Om någon på julafton hastigt reser sig från bordet är det dödsvarsel. Stiger man upp, berättar en kvinna född 1845, kan man märkvärdigt nog få se sig själv ”stå huvudlös utanför fönstret och gråta”. Är det någon vid jul-aftonsbordet som saknar skugga, eller om skuggan visar sig huvudlös, kommer han att hämtas av döden följande år. Hagberg skriver: ”En äldre kvinna har berättat att hon till sin förskräckelse fått se sin man sitta huvudlös sista året han levde. Det var också mycket riktigt ett förebud om mannens bortgång.”
Förfärliga är berättelserna om barnoffer. Enligt gamla sägner trodde man sig kunna bekämpa pesten genom att begrava en levande person. Det ska bland annat ha skett 1808, när en här marscherat genom Värö i Halland och smittan spridits genom en pestsjuk överste som dog och begravdes där. En liten flicka lurades med löfte om en smörgås ned i en grav, som strax därefter började fyllas med jord. Detta offer till pesten ska, påstods det, ha hejdat sjukdomen.
Vid själaringningen kunde man passa på att bota lyten. Hade man elaka vårtor kunde man vända sig mot kyrkan, stryka på handen, hakan eller näsan och säga: ”den som tog dig, kan ta detta också” eller säga tre gånger: ”ring för mina vårtor”. För att bli av med en liktorn skulle man vid ringningen för en död hålla på den och säga:
Som du ruttnar i mull,
Skall du ruttna i hull.
Även tandvärk kunde ringas bort (och hade man en liknål tillhands kunde man peta tänderna med den och därigenom bota tandvärken). Hade man ett dövt barn, kunde man sätta det under kyrkklockan när det ringdes själaringning – då blev det botat från dövheten.
Ett gammalt sätt att hindra en död från att gå igen har, skriver Hagberg, varit att fästa ihop den dödes ben, fötter eller tår, så att han inte skulle kunna resa sig upp eller måste stå och hoppa eller stampa på ett och samma ställe. Vanligt har då varit att fästa ihop tårna med synålar. En gång ska man ha gjort så med en gumma i Skåne, ”vilken under livstiden inte varit en av de allra bästa, men hon hade ändå kommit igen hoppande jämfota och galande som en hane.”
Kultur- och litteraturhistoriskt värdefulla är inte minst anteckningarna om ossuariet eller benhuset. ”Hur stor åtskillnad det än många gånger gjordes vid de avlidnas hädanfärd”, framhåller Hagberg, ”vare sig det gällde ålder, kön, stånd eller ur samhället utstötta, så gavs det ändå ett tillfälle då döden utplånade all skillnad och gjorde alla lika, och det var när de dödas ben samlades i benhuset”. Det var ont om gravplatser på kyrkogårdarna och gravarna grävdes ofta om för att bereda plats åt nya lik. Ben och skallar lades då i särskilda skjul, benhus. Där förenas den sköna och den fula till ett och samma stoft, diktar Bellman i Fredmans epistel nr 81, ”Märk hur’ vår skugga”.
I benhuset gick det inte längre att fastställa människornas sociala tillhörighet, lynne eller kön. Kvarlevorna efter torpare och grevar, visa och dårar, män och kvinnor, låg där sida vid sida. De rika skaffade sig imposanta gravstenar av marmor medan de fattiga fick enkla, obeständiga träkors. Först i ossuariet var ståndsutjämningen ett faktum.
Kyrkogården som Bellman hade i åtanke var Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm där bland andra Lucidor, Johan Runius och Jacob Frese vilar. Morfadern Michael Hermonius hade varit präst i Maria församling och poeten var sedan barnsben väl förtrogen med kyrkogården. Benhuset på Maria griftegård restes 1681. Där kunde man läsa:
DU/ som oß skådar här / säg om du skiönja kan /
Hwem af oß warit hög / och hwem en ringa man?
Hwem fattig och hwem rijk / hwem olärd och hwem lärd?
Hwem fram för andra täck / och mer at älskas wärd?
Kyrkogårdarnas benhus är sedan länge borta men benhuspoesin lever. Poeterna från 1600- och 1700-talen strödde gärna in sådana verser i sina böcker. Raderna är påminnelser om gamla tiders gravskick.
Louise Hagbergs insats är högst betydande. Medan hennes manliga kolleger satt vid pulpeten och skrev av varandra, bedrev hon empirisk forskning av yppersta klass. Om det inte var för henne, hade många svenska sedvänjor kring död och begravning fallit i total glömska.
Läs ”När döden gästar”! Rys och häpna! Skratta och förskräcks! Du går mot döden var du går!
Gå till toppen