Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Andreas Ekström: Jag står inte ut med att leva år 1890

Detta tror jag kommer att hända nästa år. Men vi kan ju göra något åt det.

En vän skickar sms:
”Jag var i Lunds saluhall i dag. Folk hade köpt svindyra delikatesser. En man i frack satt och spelade på en flygel. Utanför satt tiggare. När blev det 1890?”
På engelska brukar man säga ”it’s funny because it’s true”, det är roligt för att det är sant – minus att det i det här fallet inte är så himla roligt.
Ibland tänker jag att Lund är en skyddad verkstad. Här har vi det så mysigt att misären aldrig syns.
Just därför är situationen med dessa människor som sitter på våra trottoarer möjligen det bästa som kunde hända oss.
Det är klart att det går att vänja sig, att bli avtrubbad, att navigera för bönerna om en slant som man går runt en sned gatsten bara. Men för de allra flesta av oss är det vi ser fortfarande outhärdligt – och för de allra flesta av oss krävs det ständiga påminnelser:
Om du har en tiggare framför dig så är det tiggaren som har det största problemet.
Det här håller inte. Vi, alla vi människor, kan inte ha det så här.
Senare samma dag som jag fick det där meddelandet från min kompis som hade varit i Saluhallen kom ett annat meddelande upp i telefonen. Det var min fru som gjorde en annan reflektion, på Lunds central: ”I handen en pappmugg med lock – eller utan. Skillnaden mellan lyx och misär en decembermorgon.”
Vart jag går i Lund ser jag alla dessa fina friska familjer, glada ungar på gymnastikuppvisning eller på väg till musiklektioner eller på pizzaställen. Ett lundensiskt paradis, med en levnadsstandard som är helt otänkbar för en överväldigande majoritet av världens människor.
Några av dem som inte har haft turen att leva i demokratiska välfungerande marknadsekonomier har nu kommit hit, för att få lite av växelpengarna som blir över.
Det är sanningen. Så är det. Och det som avgör historiens dom över vår tid, det är hur vi förhåller oss till dem.
Så hur blir det nu? Vad kommer att hända? Så här tror jag:
Den stora striden kommer inte att handla om hur vi skapar lite rimligare förutsättningar för fler. Det är nämligen en väldigt komplicerad, stor och jobbig fråga.
I stället – detta ska alltså läsas som en dystopisk prognos för 2016 – kommer striden handla om huruvida det ska vara förbjudet eller inte att tigga.
Problemet kommer alltså att formuleras utifrån de relativt rika, trygga, varma och torra och deras behov. Inte de relativt fattiga, otrygga, kalla och våta och deras behov.
Se upp med det, alla medborgare, vänner, Lundabor. Se upp med perspektiv och angreppssätt.
Jag för min del står inte ut med att leva år 1890.
Gå till toppen