Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Unga tröttnar på att vara ballonger som slår i taket

Jag förstörde stämningen på en fest i Stockholm häromveckan genom att prata om läget för mina vänner i Serbien. Om att Nenad mejlat och bett om råd, ifall hans webbdesignfirma skulle kunna flytta sin verksamhet till Sverige, och hur livet skulle bli där för hans familj. Och Aleksandra i Vojvodina, en vän från nittiotalet som plötsligt hör av sig och undrar om säsongsjobb i Sverige eller Norge. Adam och Boban som planerar för ett liv i Kanada, efter år av aktivism som de har svårt att se resultatet av. Till och med Ivan, som driver en framgångsrik glassbar med ett par vänner, funderar på att dra. När jag nyligen hälsade på honom, en vecka efter att han blivit pappa, sa han: ”Jag brukade vara en sådan som sa att jag aldrig skulle lämna Serbien. Men nu känns allt annorlunda. Det handlar inte om pengar utan om livskvalitet.”
Och eftersom jag ville att sällskapet runt bordet skulle förstå varför gick jag kanske lite väl grundligt igenom nutidshistorien. Med Tito-kulten under Jugoslavientidens socialism, sönderfall och krig, sanktioner, isolering och sen den här sega perioden på 2000-talet, när det var meningen att allt skulle vända och bli bra och istället uppstod det där hopplösa gapet mellan förväntningar och verklighet. Nä, det var inget bra val av mingelprat, jag håller med. Strax därpå diskuterade vi Idol och stämningen steg igen.
Höstens snackis i Belgrad var teaterpjäsen “What the fuck are we doing here?” i vilken unga skådespelare vägde för- mot nackdelar med att lämna landet man älskar. I oktober lyssnade jag på en debatt på ett annat kulturhus i samma kvarter, på samma tema, med rubriken “Should I go or should I fight?” Kanske är valet av utrikiska i titlarna ett uttryck för en längtan bort? Det är också en engelsk term som används för att beskriva fenomenet; ”brain drain”, när ett lands välutbildade befolkning försvinner och landet dräneras på sitt viktigaste kapital.
Enligt vissa beräkningar ligger Serbien på andra plats i världen när det kommer till andelen unga med universitetsutbildning som lämnar landet – och inte kommer tillbaka. De är över 30 000 som flyttar från Serbien årligen. För 40 år sedan sökte sig 2 procent av de universitetsutbildade utanför landet. Idag är den siffran 15 procent.
Det här är inte ett fenomen som är exklusivt för Serbien, utan gäller i nästan lika hög grad Montenegro, Kosovo, Makedonien och Bosnien-Hercegovina. 150 000 unga människor, mellan 25 och 35 år gamla, har lämnat Bosnien sedan 1995, alltså efter att kriget var över.
I de här länderna ligger ungdomsarbetslösheten på mellan 40 och 50 procent, det är förstås en stor anledning. Men det finns djupare skäl. Adam som vill till Kanada säger att han känner sig som en ballong som studsar i taket hela tiden, att han vill mer än vad som tillåts honom här.
Det är ingen liten sak att lämna landet där man är född. En önskan såhär i juletider är att färre skulle behöva känna sig tvungna att göra det.
Gå till toppen