Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En guide att gå vilse i

Bosse Bergman

Lustresandets geografier - reseguider och turism 1700–1950. Bokförlaget Korpen.

Att vara främling på en plats har sällan varit så aktuellt som den här hösten. Resandet som tillstånd drabbar oss inte bara i text och bild, utan också i vår omedelbara verklighet. Gränskontroller, återvändsgränder, papperslöshet, hopplöshet. Att resa har alltid inneburit risker, och osäkerheten lurar under ytan på alla förflyttningar från den mest nattsvarta flykt till en försenad spårvagn en måndagsmorgon. Att vara i rörelse innebär förändring och förvandling, ett löfte och ett hot om att ingenting kommer att bli som förut. Varje resenär ställs inför samma dilemma: Vart är jag på väg? Varför? Och hur ska jag hitta dit?
Som reselitteratur under en tågresa till Västmanland nyligen tog jag med mig Baedekers reseguide ”Schweden und Norwegen” från 1906. Från Göteborg via Katrineholm och Västerås följde jag samma järnvägslinjer som i boken beskrivs kort men koncist, med järnvägsrestauranger och stadshotell på varje liten ort. Sverige tecknas upp i 41 rutter från Ystad till Hapa-randa. Norge, som var det viktigare turistmålet på grund av sin storslagna natur, skildras i hela 71 rutter. Ville man besöka båda länderna anbefallde Baedeker elva veckor, medan en rundresa i Sverige krävde sju.
Min resa blev ett eko av den tid då järnvägen var på väg i full fart mot framtiden, med alla de stickspår och lokalbanor som sedan dess åter rationaliserats bort. Rälsen utgör bokens ryggrad och resenärens röda tråd, sporadiskt beströdd med sevärdheter enligt Baedekers stjärnsystem. Den enda stjärnan längs min rutt tillägnades Västerås domkyrka, men när jag försökte hinna dit under ett kort uppehåll för tågbyte gick jag vilse – det fanns ingen stadskarta i Baedekers guide, och att använda mobilens gps skulle vara att falla ur rollen. Tillbaka på tåget fick jag trösta mig med en ”vid utsikt över Närkes bördiga slätter” från SJ Regional mot Göteborg.
Hur ska vi förstå och strukturera världen omkring oss, när vi reser för att möta det okända i Borås eller Benghazi? Hur skapar guideboken föreställningen om en mätbar omvärld i allt från avståndstabeller till skönhetsupplevelser? Detta försöker Bosse Bergman bena ut i ”Lustresandets geografier: reseguider och turism 1700–1950”, en ansats till guidebokens Baedeker med runt 700 tättskrivna sidor och en 100-sidig inlaga med kartbilder som hemlig skatt i bokens mitt. En reklambilaga för det guideboksspecialiserade Christensens antikvariat är ytterligare en bildgömma i bokens appendix, där ett galleri av bokomslag lyser i alla tänkbara färger (men snarast identiska pocketformat – guidebokens kanske mest stabila egenskap genom tiderna). Bergmans bok är främst boksamlarens guide till guideboken, trots de exkurser om turism, geografi och historia som författaren, i grunden stadsbyggnadshistoriker, frikostigt väver in.
Att resa, skrev Madame de Staël i ”Corinne” (1807), är ett av livets dystraste nöjen – om man någonsin känner sig vid gott mod på en främmande plats, är det för att man börjat bli hemmastadd där. Författaren G K Chesterton präglades av samma pessimism. I reseskildringen ”What I saw in America” (1922) hävdade han sin övertygelse att resande inte vidgar sinnet, utan tvärtom begränsar det. Fjärran länder bör enligt Chesterton upplevas hemma i läsfåtöljen, där den ombonade tryggheten gör oss mer benägna att omfatta allt främmande med välvilja.
Rädsla urholkar själen. Det som oroar och berör kan vi bara släppa nära inpå oss om vi har en fast grund att stå på. Turismens framväxt i Europa under 1800-talet beskrivs ofta som lustresande. En guidebok, skriver Bergman, har tre nivåer: den ska locka till besök, visa vägen, och bli ett minne av den resa som varit. Och så mycket lockelser det fanns för 1800-talets resenär! Alplandskap och kurorter, storstäder och historiska platser, konst och kanalturer. Men är vi egentligen så uppfyllda av lust när vi reser? Likt antikens epikuréer är det kanske inte främst njutning vi söker, utan istället dess negerade uttryck: frånvaro av smärta, ataraxía. Är det osäkerhet och oro som utgör guidebokens raison d’être, och som driver den att försöka beskydda den resande från de kriser som uppstår längs vägen: vilsenhet, kunskapstörst eller det överhängande behovet av en kall öl? Med tabeller och geografier försöker guideboken svara mot vårt behov av att begripa världen bortom vardagen. Och snarare än regioner och nationer är det ofta själva de gränsöverskridande vägarna som tecknar upp guidebokens karta. Det är som om inte målen i sig, utan möjligheterna att ta sig dit, är det verkliga urvalskriteriet.
Bergman har ställts inför samma strukturella utmaningar som en guide-boksförfattare för att arrangera sitt överväldigande material. Därför, skriver han i förordet, har han låtit boken förbli ett lapptäcke av från början separat författade uppsatser, och precis som guidebokens helhet ändå alltid fragmentariseras av resenärens sporadiska nedslag i den uppmanar Bergman läsaren att göra just detta: läsa lite här och där efter intresse och behov.
Om förutsättningen för en guidebok är att en resenär på en okänd plats behöver hjälp att hitta till nästa whiskybar eller närmsta spårvagnshållplats, är Bosse Bergmans bok inte någon effektiv sådan. ”Spår” och ”sidospår” kallar han bokens avsnitt. Men vart är vi på väg? Geografiska rutter blandas med kronologiska kataloger över titel efter titel, där vi knappt får veta mer än utgivningsår och författarnamn. Överlappningar och upprepningar blir en utmattande labyrint för läsaren, och när ett av bokens många guldkorn dyker upp runt ett hörn vill man hellre bara sätta sig ned och vila fötterna. Att orientera sig genom de 31 kapitlen påminner om att befinna sig ”i Santa Croce utan Baedeker”, som i E M Forsters ”Ett rum med utsikt”. Utan referenser, index och landmärken bland myllret av historiska guideböcker är det lätt hänt att man som läsare förblir – vilse.
Gå till toppen