– När du berättar om dig själv och din historia blir du tydlig som människa. Kan du själv inte berätta är det viktigt att andra kan göra det åt dig, säger han.
Det är ett sätt att bekräfta personen: Det här är du, det här är ditt liv. Och det stärker både den drabbades självkänsla och identitet, menar Jonas Olofsson.
Han undervisar blivande sjuksköterskor i demensvård och i vikten av att se människan bakom sjukdomen. Att känna till patienternas livsberättelse är en springande punkt.
– Med hjälp av anhörigas berättelser och fotografier kan du dokumentera patienternas historia i exempelvis ett häfte som personalen kan använda.
Det hjälper inte bara den demenssjuke, utan också personalen. På så sätt kan de lättare väcka den dementes minnen till liv, menar han. De kan också tolka och förstå patienterna bättre.
– Att inte komma ihåg väcker mycket oro. Du kanske kommer in till en gammal dam som säger att hon ska gå hem till sin dotter, som du vet inte längre lever. Istället för att bara påpeka det och väcka än mer oro, kan du exempelvis avleda genom att börja prata om dottern istället.
Min morfar var absolutist, det hade han varit hela sitt liv. På boendet där han hamnade bjöds han på sprit, och gillade det. För min mormor var det förstås märkligt.
Det en person tyckt om tidigare i livet brukar de fortsätta att uppskatta. Samtidigt är människan föränderlig, också som demenssjuk. Jonas Olofsson tar ett personligt exempel:
– Min morfar var absolutist, det hade han varit hela sitt liv. På boendet där han hamnade bjöds han på sprit, och gillade det. För min mormor var det förstås märkligt.
Ju fler förmågor och minnen man tappar, desto osäkrare känner man sig. Det är som att vara främmande i sin egen värld.
– Men jag är övertygad om att även den som inte kan minnas sin egen historia eller omvärlden behöver känna att den hör till. Det är ett grundläggande existentiellt behov.