Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Demokratins riddare. Kommunpolitikerna är värda den djupaste respekt.

Intet är oss dyrare än tiden, tankarna och våra närmaste medmänniskor. Intet är vackrare än oegennyttan; viljan att ta ansvar för fler än sig själv. Förmodligen förklarar dessa insikter varför jag blir märkbart berörd av innehållet i etnologen Jan Fredrikssons "Folkhemmets sociala ingenjörer. Erfarenheter av att vara kommunpolitiker" (Carlssons), trots att det egentligen är en tämligen torr bok.
Boken bygger på personliga berättelser från sexhundra kommunpolitiker, som korsklipps med en skicklig sammanfattning av det senaste seklets svenska historia. Enkelt och effektfullt framträder politikens förändrade former och förutsättningar. Det handlar om torpare och diversearbetare som tampas med bildningskomplex och okända borgerliga manér, om kvinnor som ”lillavännas” av manliga pösmunkar, men också om hur fritidspolitiker med kommunkontoret i pakethållarportföljen har ersatts av arvoderade proffs och ständigt svällande tjänstemannastaber.
Mycket må ha ändrats, men motiven till att träda in i politiken tycks ha förblivit de samma. Ofta talades det om viktiga ting redan i hemmet. En synbar orättvisa (avsaknaden av ett daghem eller kriget i Vietnam), och en stark vilja att ställa saker och ting till rätta, gjorde handling av orden. Väl där finns ingen återvändo. Plikten, partiet, kallar. Många äro posterna som ska besättas, få äro medlemmarna.
Engagemanget skänker mening, identitet och samhörighet; tillfredsställelse över att försöka, och ibland också faktiskt lyckas, göra skillnad. Men demokratins vardagsmaskineri kräver också tid och tålamod. Tjocka luntor måste läsas, snusförnuftiga förhandlingar föras och nattmanglingar sittas av. Priset för denna välkomna kontrast till taktisk triangulering och glättig pr-paketering betalar de folkvalda i form av stress, dåliga samveten och såriga familjerelationer. Bördan blir inte lättare att bära av medborgarnas ibland mycket märkbara misstro.
Kommunpolitikernas egna berättelser ger givetvis ingen komplett beskrivning, om mer komprometterande saker glunkas det bara. Inte många ord ägnas kollegor som använder ämbeten för att skaffa sig kontakter, kontokort och byggkontrakt, eller åt det faktum att partipiskor och paragrafrytteri lätt lägger sig som en våt filt över engagemang och intellektuell espri.
Visst kan man istället söka sig till en frivilligorganisation eller bli utomparlamentarisk aktivist, men de flesta av oss – också vi som noga följer samhällsdebatt och politik – tenderar istället att endast tycka till från tv-soffan, att inta en lysande isolering förbunden med få bekymmer och besvär.
Valet att använda tid och tankar till det allmännas bästa är beundransvärd. Därför delar jag den djupa respekt för kommunpolitikerna som får Fredriksson att dubba dem till demokratins främsta riddare. Samtidigt frågar jag mig hur många som finns kvar om ett decennium eller två. Ett är säkert, vi kommer att sakna dem när de är borta.
Gå till toppen