Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Räddad” av Jude Dibia

Årets julnovell är berättelsen om en ensam flicka på drift i Lagos, Nigeria, och om hur hjälpen ibland kommer när man mistn anar det. Den är skriven av Malmös nya fristaförfattare Jude Dibia.

Bild: David Wiberg
Det regnade kraftigt den kvällen.
Jag minns det eftersom det tycks regna varje gång något viktigt är på väg att hända i mitt liv. Jag minns tydligt de ljusa blixtarna som skar genom den mörka himlen åtföljda av det höga, hotfulla mullret och regnet som genomdränkte mig tills kläderna satt som klistrade vid min hud.
Lagos blir en annorlunda stad när det regnar. Allt ser klart ut på ett sätt som inte riktigt låter sig beskrivas i ord. Trafikerade gator, fyllda av anstormande människor lika olika varandra som hundar och katter, är plötsligt övergivna och nästan helt tysta. På en regnfri dag kan du inte undkomma de motstridiga stilarna hos människor som matchar lokala dräkter med mode från Amerika, Europa och till och med Asien. Och så alla dessa färger: ljusa färger och de tråkiga grå och svarta färger som bärs av företagens marionetter. Men inte när det regnar. Allt blir undangömt. Särskilt när det regnar på kvällen.
Jag minns hur jag gick genom Lagos tomma gator och mina fötter ledde mig mot den enda plats jag kunde gå till: Madam Goodwills pepparsoppa-hak. Det var ett populärt ställe på den tiden. Alla gick dit – studenterna som skramlade ihop sina pengar för att ha råd att dela en varm tallrik av Madams kryddstarka delikatess, den välklädde bankiren eller tjänstemannen som hittade dit efter arbetet för att avnjuta ”happy hour”, busschaufförer och busskonduktörer som ville knäcka några kalla öl och suga i sig den saftiga kycklingmärgen, de översminkade gatflickorna som tillhörde stamgästerna – alla besökte Madam Goodwill, oavsett klass eller social status.
Första gången jag mötte Madam Goodwill var strax efter att jag hade kommit till Lagos tre år tidigare. Hennes lilla restaurang låg bara två gator från min morbrors hem och om man ville ta bussen från Iwaya till marknaden eller till Yaba, som var en stor knutpunkt med busslinjer till alla delar av Lagos, stannade den precis framför Madam Goodwills. Vissa kvällar, när strömmen gått, skickade min moster Rosa dit mig för att köpa pepparsoppa.
Så den där kalla och regniga kvällen när min moster kastat ut mig var Madam Goodwills restaurang det enda ställe jag kunde tänka mig att gå till. Jag brydde mig inte om att jag var helt utblottad. När man väl vunnit friheten är känslan så djup och så ljuv att man inte störs av negativa tankar. Jag gick genom regnet utan någon föraning, bara med en tanke i huvudet. Jag är fri. Jag är fri. Jag är äntligen fri.
Det var inte förrän jag stod framför det enkla huset som jag började fundera på vad jag skulle säga när Madam Goodwill hittade mig hukande i något hörn av hennes restaurang, som en inkräktande råtta på jakt efter rester. Madam Goodwill hade gjort det klart för alla att hon inte tolererade att några skojare eller kunder utan pengar uppehöll sig hos henne. Hon var en imponerande kvinna med grova drag. Vid första anblicken kunde man tro att hon var en man utklädd till kvinna. Hon var storväxt och hade välutvecklade och definierade biceps. Hennes näst intill vackra ansikte hade buskiga ögonbryn såväl som en mustasch och de dagar när hon bar en urringad blus kunde man tydligt se hårtofsen som spirade från hennes ymniga byst. Om inte det fick dig att undra talade hon dessutom med en mörk och hes röst som tycktes vara en blandning mellan ett kvinnligt pipande och en manlig baryton. Man lydde kort sagt Madam Goodwill. Jag hade själv sett henne klå upp en manlig gäst som inte kunde betala för sin mat. Hon tog honom i nacken och slog honom medvetslös innan hon bar honom till dörren och slängde ut honom. Hon var en skräckinjagande kvinna, Madam Goodwill, men trots det var alla överens om att hennes pepparsoppa var den bästa på den här sidan av ekvatorn. Hon var inte heller en bråkmakare. I själva verket var hon en anständig kvinna som var rättvis mot alla och när du väl fått hennes välsignelse kunde du åtnjuta all hennes värme och givmildhet. Alla hennes flickor och de få pojkar som jobbade för henne var beredda att försvara henne mot alla som så mycket som antydde något mindre smickrande om henne.
Jag var inte redo att utsätta mig för Madam Goodwills vrede vid den tidpunkten så jag smög bort från ingången och gömde mig vid några överfulla soptunnor runt hörnet. Jag hukade mig för att undkomma regnvattnet som rann från taket. Det var obekvämt och jag tvingades dessutom sjasa bort råttorna som också sökte skydd där. Det var just då, i regnet och den kalla vinden och med råttorna omkring mig, som verkligheten i min nyfunna frihet sjönk in. Ville jag verkligen ha den? Denna frihet började bli en tung börda att bära.
Det skarpa ljuset från en buss träffade mig kort innan det försvann igen. Jag hörde hur bussen stannade vid hållplatsen och ljudet av kvinnoröster fyllde luften. Regnet hade avtagit till ett lätt duggande och jag kunde se två kvinnor under ett paraply som närmade sig Madam Goodwills restaurang. Jag kände igen dem båda två. De var stamgäster och av deras sofistikerade uppsyn drog jag slutsatsen att de gick på gatan. Den mörkaste av dem såg ut att vara äldst; hon var alltid välklädd och bar mycket smink. Män visslade och ropade oanständigheter efter henne varje gång hon med svängande höfter gick nedför gatan. Hon bara skrattade och svängde ännu mer på höfterna när hon gick vidare.
Jag såg ner på deras ben och försökte göra mig osynlig. Men precis när de stannade för att öppna dörren kände jag en regndroppe rinna nedför överläppen och snörvlade till. Benen slutade röra sig och jag kände deras nyfikna blickar när de plötsligt blev medvetna om min närvaro.
”Princess”, sa den ena kvinnan irriterat, ”var snäll och rör dig så jag kan gå in. Eller vill du att jag ska stå här och bli förkyld?”
”Gå du in om du vill”, sa den som kallades Princess, och den andra kvinnan suckade när hon knuffade henne åt sidan och steg in på -restaurangen.
Jag stirrade på Princess och hon stirrade tillbaka. För ett ögonblick kände jag hur något förändrades i hennes stora bruna ögon. Jag var inte säker på vad det var men jag kände en samhörighet med henne. Som om vi hade känt varandra förr, kanske i ett annat liv.
”Vad gör du här?” frågade hon. Hennes uttal avslöjade att hon kom från den västra delen av landet.
Jag ville svara henne men kunde bara huttra och snörvla som ett barn.
”Varför står du här i kylan?” frågade hon. ”Varför går du inte hem?”
Jag såg på hennes läppar.
”Kan du inte prata?” sa hon.
”Ingenstans att gå”, mumlade jag.
”Vadå?” sa hon och flyttade sig närmare, böjde sig ner och såg mig i ögonen. ”Jag känner igen dig, eller hur? Jag har sett dig här förr.”
Jag nickade.
”Vad heter du?” frågade hon.
”Ngozi.”
”Ja”, sa Princess. ”Jag har hört någon kalla dig det. Ngozi, vad gör du här ute i regnet?”
”Jag har ingenstans att gå”, svarade jag.
”Varför?”
”Min moster kastade ut mig och sa åt mig att aldrig komma tillbaka.”
”Vad hade du gjort?”
”Inget”, sa jag. ”Hon hatar mig.”
”Och hur är det med din familj?”
Jag bara skakade på huvudet. Jag ville inte prata om min familj. Jag kunde inte förstå varför kvinnan var intresserad av mig. Jag ville bara att hon skulle gå innan hon drog Madam Goodwills uppmärksamhet till mig. Men istället sträckte hon ut sin hand.
”Har du fått något att äta?”
Jag skakade på huvudet och såg misstänksamt på henne. Varför var hon så snäll mot mig?
”Okej, låt mig köpa lite varm pepparsoppa till dig innan du står här och dör”, sa hon och drog upp mig.
Bestämt men varsamt drog hon in mig i Madam Goodwills restaurang. Jag följde efter utan att kämpa emot och kände mig på något sätt trygg med henne. Medan hon ledde mig mot bordet där hennes vän satt studerade jag henne närmre för första gången. Regnet hade sköljt bort en del av hennes smink och jag insåg att hon var mycket yngre än jag först trott. När jag hade sett henne gå nedför gatan hade jag tänkt att hon var närmare trettio eller till och med över men nu förstod jag att hon inte var mycket äldre än jag. Jag var sexton och hon kunde högst vara sju år äldre. Hennes hy var ganska mörk med en vacker nyans som matchade hennes mörka, bruna ögon. Hennes blick hade en överraskande intensitet och bakom de långa, eleganta ögonfransarna dolde sig en knappt märkbar sorg, eller om det kanske var ånger.
Hennes vän satt redan och sörplade över en enorm skål soppa. Hon betraktade mig och såg sedan på Princess.
”Vem är det du tagit med dig?” frågade hon och rynkade på ögonbrynen.
”Det här är Ngozi”, förklarade Princess. ”Hon är min nya vän. Ngozi, det här är Uloma.”
”Gokväll”, mumlade jag.
Uloma brydde sig inte om mig. Hon tog en slurk öl och pekade på en rykande skål soppa på bordet.
”Jag beställde en tallrik till dig, Princess”, sa hon. Jag överraskades av hennes felfria uttal. Utifrån hur hon talade pidginengelska hade jag aldrig trott att hon kunde tala med ett sådan uttal.
”Tack”, sa Princess. ”Ngozi, du kan ta den medan jag beställer en till.”
Hon föste över tallriken till mig och gick bort till disken för att beställa. Hon pratade med Madam Goodwill i några minuter innan hon kom tillbaka med en bricka med soppa och några läsk.
Vi pratade inte medan vi åt. Det enda ljudet kom från skedar som träffade tallrikar och från snörvlande näsor och slurpande tungor. Det hade börjat regna igen. Det slog mot plåttaket och blandades med ljudet från den surrande generatorn och från tv:n och de andra gästerna. Jag var tacksam för ljudet, det lät mig äta min soppa utan att känna mig betraktad.
”Har du någonstans att sova?” frågade Princess när tallrikarna var tomma.
Jag skakade på huvudet. Plötsligt blev jag medveten om den märkliga situation jag befann mig i. Jag såg hur Princess vände sig mot Uloma och hur de viskade till varandra. Jag kunde inte höra vad de sa men visste att det handlade om mig.
”Madam Goodwill kommer inte låta dig hänga utanför hennes ingång”, sa Princess till sist. ”Och det är farligt för unga kvinnor att gå omkring ensamma på natten.”
Jag nickade.
”Jag förstår inte hur hennes moster bara kan kasta ut henne”, sa Uloma, som om jag inte var där.
”Du stannar med oss inatt och så får vi diskutera saken imorgon, okej?” sa Princess.
De måste ha sett skräcken i mina ögon.
”Vad är det?” frågade Princess.
”Jag … Jag är inte pros … inte prostituerad.”
De såg förvånat på varandra och brast ut i ett högt skratt som fick alla i restaurangen att vända sig mot oss. Jag ville bara gömma mig.
”Tror du att vi är prostituerade?”, skrek Princess.
”Det är inte sant”, skrattade Uloma. ”Hur kan du tro en sådan sak?”
Varför inte, tänkte jag. Så vitt jag förstod var de singelkvinnor i Lagos. De gick omkring i utmanande kläder och bar mycket smink. I motsats till hur jag fått lära mig att en anständig kvinna skulle vara gick de omkring ensamma på kvällen och umgicks med alla olika slags människor. Vad skulle jag annars tro?
”Kära du”, sa Princess när de slutat skratta, ”vi är inte prostituerade, okej?”
”Men…”
”Vi är självständiga kvinnor”, sa Princess lugnt. ”Jag har en liten skönhetssalong och Uloma jobbar med mig.”
Jag hade aldrig känt mig så dum!
Jag följde med dem hem den natten.
När vi lämnade Madam Goodwills hade det slutat regna men gatorna var fortfarande övergivna. Vi väntande en stund på en buss innan Uloma började vifta efter en taxi.
”Ska vi behöva stå här hela natten eller?” suckade hon.
En taxi stannade och hon stack in huvudet på passagerarsidan och frågade: ”Hur mycket kostar det till Herbert Macaulay?”
”Hundra naira”, sa chauffören.
”Du är en tjuv”, fräste Uloma. ”Det är bara för att vi är kvinnor.”
”Vi tar en annan taxi”, sa Princess och drog i Ulomas kjol.
”Hur mycket vill du betala då?” frågade chauffören.
”Trettio naira”, sa Uloma.
”Lilla gumman, lägg på lite till”, sa chauffören. ”Vi säger femtio naira.”
”Trettio är allt jag har”, sa Uloma och öppnade dörren till taxin.
”Okej”, sa chauffören uppgivet.
Uloma satte sig där fram och jag och Princess där bak. Baksätet var fullt med hål som det stack upp skum ur. Jag försökte undvika att sätta mig på en fjäder.
Princess och Uloma tittade nu nyfiket på mig. Jag sjönk ner i sätet och kände något som stack mig i ryggen.
”Hur gammal är du, Ngozi?” sa Uloma. Det var första gången den kvällen som hon talade direkt till mig.
”Jag är sexton”, sa jag snabbt.
”Är du säker på att vi inte ska köra hem dig?” frågade Princess. Hon la en hand på mitt knä och tittade oroligt på mig.
Jag skakade på huvudet.
”Men dina föräldrar då?” frågade Uloma. ”Var är de?”
”Hemma i byn”, svarade jag.
”Vilken by?” frågade Princess.
”Ezi. I Delta state”.
”Varför kastade din moster ut dig?” frågade Uloma med misstänksam röst. ”Stal du från henne?”
”Nej”, sa jag. ”Jag stjäl inte.”
”Vad gör du så långt borta från dina föräldrar?” frågade Princess. ”Varför kom du till Lagos?”
”Min pappa…” Jag började gråta.
”Det är okej”, sa Princess lugnande. ”Det är okej. Du får stanna med oss…”
”Ett tag i alla fall”, sa Uloma.
De bodde i en liten trerumslägenhet på Herbert Macaulay Street. Princess sov i det stora sovrummet med eget badrum. Uloma sov i rummet bredvid och det tredje rummet fungerade som förråd.
Det fanns en gammal 14-tums-tv i vardagsrummet men knappt några möbler. Gardinerna såg sjaskiga ut i skenet från stearinljusen. Som så ofta i Lagos, speciellt om det regnar, var det strömavbrott.
Den första natten sov jag på soffan i vardagsrummet, tacksam över att ha tak över huvudet. Jag sov oroligt, vaknade upp med jämna mellanrum och visste inte var jag var. Morgonen kom och med den fler frågor från Princess och Uloma.
Jag berättade att jag hade gått ut gymnasiet men inte fått ut mitt betyg. Princess lovade hjälpa mig med det. Hon kände någon som kände någon som arbetade på myndigheten. Under tiden skulle jag stanna hos dem och hjälpa till i salongen.
De överraskade mig. Hur många människor är beredda att hjälpa en fullkomlig främling? Jag var tvungen att fråga Princess varför hon var så snäll mot mig. Det var en varm eftermiddag. Hon ville köpa nya papiljotter och lite andra produkter till salongen och tog med mig till ett hörn av Yaba-marknaden som jag aldrig sett förr. Det var ruffigt precis som andra delar av marknaden men skillnaden var att överallt satt kvinnor och fick sitt hår fixat av en eller två andra kvinnor. Där fanns de som specialiserade sig på afrikanska flätor och byggde upp något som liknade skelettslott på kvinnornas huvud. I en gränd slog doften av kemiska rakpermanentmedel mot mig, de användes av de kvinnor som föredrog mer moderna frisyrer. Doften lockade fram det obehagliga minnet av första gången jag själv fick mitt hår rakpermanentat.
”Alla behöver lite vänlighet i början”, sa Princess som svar på min fråga. Vi hade just lämnat en affär där hon köpt ett några paket med Jojo-Queens löshår. ”När jag såg dig där i regnet den kvällen påminde du så mycket om mig själv för många år sedan.”
”Gjorde jag?”
”Innan jag slog mig ner i Lagos bodde jag i Benin med min mor”, började hon berätta. ”Min pappa dog när jag var ganska liten. Vi var sju barn och jag var yngst.”
När Princess var sjutton hade Ese, en kusin som bodde i Italien, kommit till Benin för ett kort besök.
”Hon var så vacker i dyr spets, guldkedjor och ringar och en parfym som stannade kvar i luften i flera timmar”, sa Princess.
Jag förstod av tonen i hennes röst att hon såg Ese framför sig när hon berättade.
”Hallå”, ropade en ung man som rusade ut ur sin affär när Princess och jag gick förbi. ”Kom in! Jag har det där schampot du frågat efter.”
Princess stannade och log mot mannen.
”Julius”, sa hon. ”Hälsar du inte ens innan du börjar trakassera mig?”
”Princess”, log han, ”god dag. Snälla kom in.”
Princess såg på mig och nickade mot affären.
”Vi kollar vad han har åt mig idag”, viskade hon.
Jag följde efter henne in i affären. Jag tänkte på hur enkelt hon skiftade mellan engelska och den lokala pidginengelskan. Både hon och Uloma var bra på det.
”Okej”, sa Princess och satte sig i en soffa och gjorde tecken åt mig att göra henne sällskap. ”Vad var det vi pratade om?”
”Din kusin Ese kom för att besöka dig i Benin”, sa jag.
”Just det”, sa hon. ”Alla var förbluffade över hennes förvandling. En kvinna som ville hjälpa familjen hade betalat för Eses resa till Italien. Kvinnan hade försäkrat familjen om att det fanns gott om jobb i Italien för unga kvinnor som var beredda att arbeta hårt och att det skulle vara väl värt det. Kvinnan hade dessutom erbjudit Eses pappa pengar, vilket underlättat beslutet.
Under mer än ett år hörde ingen någonting från Ese, berättade Princess när vi hade lämnat Julius affär och gick tillbaka mot salongen. Snart började familjen oroa sig, men det var då Ese plötsligt dök upp i Princess vardagsrum och erbjöd henne att följa med tillbaka till Italien. Princess familj var fattig och när hennes mor såg hur mycket pengar Ese verkade ha verkade det rimligt att Princess följde med henne.
Princess var glad över att få åka utomlands och tjäna massor av pengar så att hon kunde klä sig som Ese. Kvällen innan hon reste fick hennes mor henne att lova att hon till skillnad från Ese skulle komma ihåg sin familj och skicka pengar så fort hon slagit sig till ro.
Från Milano släppte Ese av Princess hos en Madam i Turin. Det visade sig att allt guld och all lyx som Ese bar i Benin tillhörde den kvinnan. Ese hade inga pengar. För att köpa sin frihet hade hon tvingats ordna en ny fräsch flicka till kvinnan. Princess var priset för Eses frihet.
När vi kom tillbaka till salongen den dagen höll Uloma på att fixa håret på en kund medan två andra kvinnor fick sina naglar gjorda av två andra anställda. Jag plockade upp det vi köpt och ställde fram paketen med löshår på hyllorna. Medan jag arbetade tänkte jag på vad Princess berättat. Jag var nyfiken på resten av historien. Jag ville höra mer om vad som hänt i Italien. Jag ville veta hur hon klarat sig och hur det verkligen var att komma till ett främmande land. Jag hade själv drömt om att ta mig till London där jag tänkte mig att min framtid fanns.
”Dagdrömmer du?”
Jag såg upp och mötte Ulomas blick.
”Du har stått här i en hel minut utan att röra dig”, sa hon. ”Vad tänker du på?”
”Jag tänkte på vad Princess berättade för mig idag”, sa jag.
”Vad berättade hon”, frågade Uloma och slängde en handfull hårrullar i en plastbytta i vasken.
”Hon berättade hur hennes kusin tog henne till Italien”, sa jag.
”Herregud”, sa Uloma och rullade med ögonen. ”Den hemska historien!”
”Vad hände med henne” frågade jag.
Precis då kom Princess in i rummet. Hon såg på oss med frågande blick.
”Vad gör ni här?” frågade hon. ”Vi stänger snart. Jag vill inte bli sen idag.”
”Vi gör ingenting”, sa Uloma. ”Ngozi vill bara veta vad som hände i Italien.”
Princess slöt ögonen och skälvde till.
”Varför skakar du?” suckade Uloma. ”Det var du som började berätta historien för henne? Nu får du avsluta den.”
”Lilla vän”, sa Princess till mig, ”varför vill du veta så mycket?”
”När du såg mig där på restaurangen sa du att jag påminde om dig själv”, sa jag.
”Det gjorde du”, sa hon. ”Jag föreställer mig att jag gömde mig på samma sätt som du när Catherine hittade mig.”
Inget hade förberett henne för det liv hon plötsligt och våldsamt kastades in i, berättade Princess. De första dagarna var värst, hon blev våldtagen, slagen och tvingades delta i en slags ritual där hon och flera andra flickor tog en blodsed på att aldrig förråda Madam. Efter det lämnades flickorna över till hallickar som försåg dem med kunder och tog hand om pengarna de tjänade. De tvingades betala för resan till Europa och alla omkostnader. Princess förstod att hon måste tjäna ungefär 50 000 dollar för att kunna betala av sin skuld till Madam.
Många nätter grät hon, även när hon hade kunder att ta hand om, och när kunderna klagade hos hallicken blev hon slagen så att hon var blå och svullen i flera dagar. De andra flickorna försökte trösta henne och sa att hon skulle vara glad att hon bara behövde ta hand om sexköparna. De fula flickorna som ingen ville ha försvann alltid. De blev istället organdonatorer. Detta gjorde Princess skräckslagen och en natt när hon släppts av hos en kund flydde hon. Just den kvällen var annorlunda än andra kvällar och hon var rädd att hon skulle säljas till en organköpare på grund av klagomålen hennes hallick fick från kunderna. Hon hade till och med hört Madam säga till hallicken att göra något med henne eftersom hon inte drog in tillräckligt med pengar.
Det var vid den här punkten i hennes historia som hon för första gången sa till mig: ”Vänta aldrig på att dåliga saker ska hända dig, bara gå din väg så fort du känner att problemen kommer – lovar du?”
Princess flackade omkring på Turins gator i flera dagar och försökte hålla sig undan -hallicken och andra svarta prostituerade som kanske skulle känna igen henne och rapportera till Madam. Det var den tredje natten, på julafton, som Catherine Dubois hade hittat henne gömd bakom en soptunna där hon skyddade sig mot snön med locket. Kvinnan tog med henne hem, gav henne mat och lyssnade på hennes sorgliga historia. Efter några dagar hade Princess låtit Catherine ta henne till polisstationen och inom en vecka hade den nigerianska ambassaden kontaktats och en enkel biljett från Milano till Lagos ordnats fram.
Från Lagos var det tänkt att Princess skulle ta sig vidare till Benin City, men hon visste att hon aldrig skulle återvända dit. På flygplatsen i Malpensa hade Catherine tryckt lite pengar i hennes hand och när Princess frågade varför hon var så snäll mot henne, hade hon bara svarat: ”Alla behöver lite vänlighet i början.”

Jude Dibia

Jude Dibia är född 1975 i Lagos, Nigeria. Han lämnade Nigeria 2014, sedan det blivit kriminaliserat att vara homosexuell och att arbeta för homosexuellas rättigheter. Sedan i somras är han Malmös fristadsförfattare. Jude Dibia har skrivit tre romaner: "Walking with Shadows" (2005), "Unbridled" (2007) och "Blackbird" (2011). Han har också skrivit en rad noveller som har publicerats i antologier och på nätet.
Gå till toppen