Är det självklart att det finns problem i ett system vars kostnader ökar när inte fler personer, utan snarare färre, får sina behov tillgodosedda?

De gångna månaderna har rättigheten till personlig assistans för människor med funktionsnedsättningar ifrågasatts. Kritiken har enögt fokuserat på ökande kostnader och på hur olika aktörer skor sig. Handikappförbunden menar att perspektivet måste breddas.

Syftet med LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är att skapa möjlighet för personer med varaktiga funktionsnedsättningar att vara delaktiga i samhället och leva ett gott liv. Tanken är att ge personer som omfattas av lagenrättigheter till insatser. De insatser som finns med i LSS, bland annat personlig assistans, är rättigheter som ska kunna utkrävas.

Rätten att leva ett självständigt liv och delta i samhället formuleras i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och just när det gäller denna rätt har FN:s övervakningskommitté riktat kritik mot Sverige. Kommittén menar att det är oacceptabelt att den personliga assistansen har dragits in för så många under senare år och att personer som får assistans drabbas av kraftiga minskningar utan kända eller till synbara skäl. En omotiverad inskränkning av rättigheten till personlig assistans är alltså inte förenlig med internationell rätt.

De samhällsinsatser som utjämnar klyftor i människors levnadsvillkor skapar stora samhällsvinster, både ekonomiska och välfärdsmässiga.När kostnaderna för personlig assistans diskuteras, är det därför viktigt att också utvärdera vinsterna. Kostnaden för assistansreformen är en mycket bra investering, som ger god avkastning i förverkligandet av alla människors lika värde, möjlighet till delaktighet och ett gott liv, men den är också en ekonomisk vinst för samhället. Reformen är med sina cirka 100 000 anställda indirekt en av Sveriges största arbetsgivare.

En stor del av de personliga assistenterna är ungdomar mellan 18-25 år, nysvenskar eller lågutbildade. Många skulle, om de inte hade arbete som personlig assistent, ytterligare spä på den redan höga arbetslösheten inom dessa grupper.

De problem som finns när det gäller personlig assistans gäller inte den reform som LSS är, utan hur LSS kommit att användas. Därför ser också Handikappförbunden fram emot den översyn av LSS-lagstiftningen som regeringen har aviserat. Men perspektivet måste vara bredare än det krasst ekonomiska.

Begränsas rätten till assistans får det stora konsekvenser, inte minst i form av en avsevärd inskränkning av självbestämmandet och livskvaliteten för många människor. En samhällsekonomisk utvärdering behöver därför utreda om FN:s konventioner uppfylls och pengarna används på ett optimalt sätt.

Sverige är ett välfärdsland med stark ekonomi. Att då välja att fokusera på kostnaden för en så viktig rättighet som den personliga assistansen och i diskussionen om prioriteringar, som finansminister Magdalena Andersson (S), ställa olika gruppers behov mot varandra är ovärdigt. Om Sverige vill fortsätta arbeta för att vara ett samhälle som följer FN:s konventioner och där allasrättigheter garanteras, bör LSS istället återupprättas och reformen om personlig assistans värnas.

Pelle Kölhed