Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hammenhög – byn där de öppnade sina hjärtan

Hammenhög har lyfts fram som ett föredöme för flyktingmottagande. Här blandas hjälpvilja med oro.

Onsdag betyder också insamlingsdag och städning på Gåvohuset i Skånefrös lokaler i byns utkant.
Här fanns tidigare en av bygdens största arbetsgivare – Weibulls. Nu har lokalerna och växthusen tagits över av Skånefrö som i sin tur lånar ut en del av dem till Rotaryinitiativet Gåvohuset.
– Och så betalar de elen, berättar Eric Ericson som förestår huset dit folk skänker kläder, möbler, husgeråd med mera och dit flyktingar kommer för att hämta saker vid behov.
Eric Ericson är föreståndare för Gåvohuset. Här visar han Mahmoud Charaf och Mohammed Abou Shahin bilder från en snörik vinter i Hammenhög för några år sedan.Bild: Lars Brundin
Ett rum är kläd- och skobutik. Ett gäng killar från ett nyöppnat boende för ensamkommande i en annan del av Simrishamn får botanisera bland jeans och varma jackor trots att det egentligen är stängt för utlämning.
En av killarna hittar en varm dunväst som passar. Han ser väldigt nöjd ut.
– Det tillhör värdigheten att de ska få välja själva. Ibland tar de för många plagg, men då får vi tillbaka dem igen, berättar Eric Ericson.
Killar från ett nyöppnat boende för ensamkommande flyktingbarn väljer bland alla kläder som skänkts av Österlenbor.Bild: Lars Brundin
Givmildheten är stor bland Österlenborna, förråden fylls snabbt på. Men det råder en ständig brist på varma herrkläder och skor.
I det gamla kylrummet för frön finns husgeråd, sängkläder och lampor.
Här arbetar Lilian Jönsson och Kristina Eriksson idag. Hit in kommer bara de som kan visa att de har fått ett kontrakt på en lägenhet.
– Många vill fixa till det på sitt flyktingboende också, men vi måste prioritera dem som fått egen bostad.
Lilian Jönsson beskriver sig själv som hård, men rättvis.
– Du tar dem med humor, säger Kristina Eriksson som står och sorterar bestick som sen ska ut på hyllorna.
De pratar om gemensamma bekanta som de mött genom sitt frivilligarbete med flyktingar.
– Häromdagen ringde en av mina eritreanska vänner och berättade att han har fått praktikplats på Ockelbo Ost. Nu vill han att vi ska prata i telefon istället för att mejla. Han vill träna sin svenska så mycket det går, berättar Kristina Eriksson.
Dagen innan kom fem familjer med lägenhetskontrakt i handen, därför är det lite tomt på några ställen i de höga metallhyllorna.
– Jag har skaffat den där vagnen, säger Lilian Jönsson och nickar mot en rullvagn i två våningar. Vi går runt med den så får de välja, men jag ser till att de inte tar för mycket. Det ska ju räcka till många.
– Nu saknar vi till exempel besticklådor, berättar Lilian Jönsson.
Lilian Jönsson arbetar i Gåvohusets husgerådsavdelning. Hit in kommer bara flyktingar som fått kontrakt på ett eget boende.Bild: Lars Brundin
Ett annat rum i den gamla Weibullsanläggningen hyser en liten cykelverkstad och ett bord med två symaskiner.
– Det bor en syrisk cykelreparatör på ett av boendena som brukar hjälpa oss med reparationerna. Och häromdagen fick vi reda på att det finns en skräddare på ett annat boende som gärna kommer hit, berättar Eric Ericson.
Han och åtta andra volontärer, främst pensionärer, är på plats nästan dagligen.
Dessutom kommer flera flyktingar och hjälper till. Inte minst med tunga lyft, som när någon som fått hyreskontrakt kommer för att välja möbler i det stora förrådet en bit bort. Här är det ett annat företag, Simrisalg, som lånat ut lokaler.
– Oh, tar han den soffan? Så bra, då finns det plats så att vi kan röja och få bättre ordning, säger Håkan Damm, engagerad i Rotary.
Soffbäraren heter Ahmed Ndaf och möblerna ska till den nya lägenheten i Tomelilla. En trea som han delar med sin fru, syster och svåger.
Han går runt och tittar. Ganska snart kommer han bärande på en lång tv-bänk på raka armar över huvudet.
– Jag är judotränare, förklarar han och visar bilder på sin mobiltelefon från en tävling i norra Sverige.
Ahmed Ndaf har permanent uppehållstillstånd och läser sfi i Ystad sedan ett par månader tillbaka. Han pratar redan bra svenska och säger att det är sportens förtjänst.
Jag tränar både barn och vuxna. Jag var tvungen att lära mig. Och jag vill lära mig.
Han kommer från Aleppo i Syrien. Där lärde han känna Mahmoud Jabakji som nu bor i Löderup och som hjälper till med flytten.
Ahmed Ndaf får hjälp av vännen Mahmoud Jabakji att hämta möbler från Gåvohuset i Hammenhög.Bild: Lars Brundin
I november 2013 öppnade det första flyktingboendet i Hammenhög i det gamla hotellet.
Det var då som Rotary Hammenhögs engagemang startade, inte minst tack vare den pensionerade kronofogden Bengt Holmström.
– Jag kom hem från en semester och läste i Ystads Allehanda att kommunen hade haft ett informationsmöte om ett flyktingboende i Hammenhög. Då tänkte jag att det är något för Rotary att engagera sig i.
Han tog med mig en kollega från Hammenhögklubben och åkte till hotellet som inte hade öppnat än för att prata om sin idé med dem som driver boendet.
– När vi stod där och pratade så kom en buss med de första flyktingarna.
Bengt Holmström beskriver hur hans engagemang väcktes av detta möte.
– Jag tror att rädslan och motståndet beror på att man inte har mött ett ansikte. När man har det så förstår man att de är precis som du och jag, säger Bengt Holmström och tittar på Sofie Osburn.
Sofie Osburn från Simrishamns kommun och Bengt Holmström samarbetar mycket för att förbättra flyktingmottagandet i kommunen.Bild: Lars Brundin
De har bestämt möte på Kungsfågeln, ett av Hammenhögs stora flyktingboenden. Sofie Osburn är Simrishamns kommuns samordnare när det gäller stöd till flyktingar. Hon beskriver sig som en brygga mellan kommunen, föreningslivet och civilsamhället.
I dag finns det 1 400 flyktingar i kommunen, bara i Hammenhög, med en befolkning på drygt 900 invånare, bor det cirka 400.
Läs också Så blev flyktingkrisen en svensk beredskapskatastrof
När de första flyktingarna kom 2013 fick byn stor uppmärksamhet för sitt engagemang. Dåvarande migrationsministern, Tobias Billström (M), utnämnde Hammenhög till ett föredöme.
Sedan dess har ett vandrarhem blivit ett flyktingboende: Kungsfågeln, som just nu har 123 personer boende hos sig. Många är familjer och det hörs barnstoj i huset som byggdes som en lanthushållsskola 1907. Dessutom finns det ett mindre boende byns utkant.
Och nyligen blev Hammenhögs Gästis, som gick i konkurs tidigare i år, ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
– Ingen kunde matcha Jan Emanuels bud på fem miljoner kronor, säger Bengt Holmström
Jan Emanuel är Robinsonvinnaren med efternamnet Johansson som blev socialdemokratisk riksdagspolitiker och som nu som tjänar miljoner på ensamkommande flyktingbarn via sitt bolag Hoppetgruppen.
Flera Hammenhögsbor som tidningen pratar med säger att något vände i byn när det konkursade gästgiveriet, som funnits i 300 år, också blev flyktingboende.
– Det tog sig på något sätt in i österlenarnas hjärta, säger Bengt Holmström och beskriver att tonläget blivit högre.
– Det är fler som muttrar och är missnöjda. Men det finns fortfarande ett stort engagemang.
Marianne Malmqvist är ordförande för Hammenhögs byalag som i slutet av november ordnade ett möte med kommunen när det stod klart att ännu ett flyktingboende skulle öppna i byn.
– Jag tycker inte att det blev ett bra möte, det blev ingen riktig dialog. Och då vågar få visa sin oro och säga vad de tycker. De är rädda för att bli stämplade som rasister. Men det är inte det som är frågan. Det handlar mycket om ”varför så många just här, varför tar inte fler ansvar?”, säger hon.
Hög arbetslöshet, oro för välfärden är några av orsakerna bakom missnöjet, tror Marianne Malmqvist:
Och så är många oroliga för att vi inte kan ta hand om alla nyanlända som kommer hit. Byn behöver en mötesplats där människor och åsikter kan mötas, säger hon.
Sofia Osburn drog igång Världens hus i Simrishamn för ett år sedan. Mitt emot Korsavadshallen möts föreningslivet, kommunen, välgörenhetsorganisationer, privatpersoner och flyktingar.
– Jag drömmer om fler Världens hus ute i byarna. Vi måste hitta nya system som får de asylsökande snabbare in i samhället. Nu kan de få vänta upp till tre år på besked innan de till exempel kan börja läsa svenska på sfi, säger Sofia Osburn.
– Och så måste de kunna jobba. Skolorna skriker efter folk och här finns flera duktiga lärare som kan göra en insats, säger Bengt Holmström.
Veckan innan var det tre generationer asylsökande på språkcaféet i församlingshuset.
– Nu har den yngste fått en plats skolan. Men hans farfar är här idag, berättar Gertrud Rosenquist.
Hon är pensionerad lärare och en av eldsjälarna bakom språkcaféet som i våras flyttade sin verksamhet från Borrby till Hammenhög.
Gertrud Rosenquist är en av initiativtagarna till språkcaféet i Hammenhög. Denna dag är det mer än femtio deltagare på plats i församlingshemmet.Bild: Lars Brundin
Det brukar vara öppet på måndagar i församlingshuset. Denna vecka blev det en onsdag av olika skäl och språkcaféet slår deltagarrekord.
– Vi har flera nya besökare så vi är över femtio personer denna gång. Det är jätteroligt, säger hon och visar runt bland de sex grupperna som övar olika delar av det nya språket.
På andra våningen i det röda tegelhuset tätt intill kyrkan sitter tolv daritalande afghaner i ett litet rum. De har anteckningsböcker och övningspapper i handen. När vi knackar på har de precis börjat med hårda och mjuka vokaler efter att ha tränat svenska hälsningsfraser.
– Det är svårt. Vi har egentligen inga vokaler och inga stora bokstäver, säger Mujtaba Jahfary.
Han har bott i Sverige i fyra år och ägnar mycket tid åt att, genom flera frivilligorganisationer, hjälpa landsmän och andra asylsökande in i det svenska samhället.
Mujtaba Jahfary och tolv daritalande afghaner ger sig i kast med det svenska språket. Vokaler och hälsningsfraser står på schemat.Bild: Lars Brundin
Britt-Marie Persson äger Perssons Golv & Färg mitt i byn. För ett tag sedan skrev hon ett inlägg på Face­book som fick massor av kommentarer och gillanden.
– Jag kör varje dag mellan Hammenhög och Gärsnäs, en väg som många flyktingar går i mörkret. De har mörka kläder och inga reflexer och så går de ofta på båda sidorna vägen och pratar med varandra, berättar Britt-Marie Persson.
En kväll på vägen hem till Gärsnäs märkte hon hur svårt det var att få syn på gångtrafikanterna i vintermörkret.
– Jag bestämde mig för att beställa femtio reflexvästar så att de ska synas bättre. Jag lämnade dem till Gåvohuset i går, berättar hon.
Britt-Marie Persson berättar historien lite motvilligt.
– Jag gjorde det ju för deras skull, inte för min. De har flytt krig och andra fasor. Tänk om de skulle bli överkörda av en svensk bil här.
Britt-Marie Persson skänkte reflexvästar till de nyanlända flyktingarna så att de syns på de mörka vägarna.Bild: Lars Brundin
Året efter det att Hammenhög utsågs till ett föredöme för flyktingmottagande var det val i Sverige.
Många höjde på ögonbrynen när Sverigedemokraterna fick 26 procent av Hammenhögsbornas rösterna till riksdagsvalet och 21 till kommunvalet.
Ett valresultat som inte rimmade med bilden av en flyktingengagerad by.
– Jag tycker inte det märks särskilt mycket, säger Gertrud Rosenquist.
– Det lyser igenom i vissa Facebookinlägg, men dem kan man bara låta bli att läsa, säger Carsten Nilsson.
Läs också Så blev flyktingkrisen en svensk beredskapskatastrof
För åtta år sedan var det mycket på gång i Hammenhög. Det fanns flera restauranger, inflyttningen av personer i kreativa yrken var stor och kultur- och restauranglivet blomstrade. Träsnidaren Carsten Nilsson var intervjuad i ett reportage i Sydsvenskan om byns förvandling i januari 2008. I dag är kafé- och lunchstället Frk Östergrens borta, Gästis och vandrarhemmet Valnöt och kaprifol har blivit flyktingboenden. Kulturum har försvunnit och det har på ett sätt blivit tystare om byn på den österlenska slätten.
– Undrar du om byn har utvecklats eller avvecklats? frågar Carsten Nilsson.
Efter att vi har pratat runt en del så blir hans svar ända att den har utvecklats:
Vi har ju kvar Garaget och så har vi en skola upp till sexan. Det hade vi inte för åtta år sedan och det är ju utveckling.
Garaget är Hammenhögs kulturcentrum som lockar publik från när och fjärran. Carsten Nilsson säger också att nedläggningen av Gästis kändes svår.
– Visst hade jag velat ha det kvar. Men det är väl inget som säger att det inte kan bli ett Gästis igen. Kan vi hjälpa till under en tid med svår flyktingkris så ska vi väl göra det.

Frivilliga krafterför flyktingar

Det är många som arbetar för att flyktingar som kommer till Simrishamns kommun ska få ett bra mottagande.
Act för Integration - bedriver bland annat språkundervisning.
Gylleboverket - visar film och har barnverksamhet.
Lions Club, Simrishamn - har barnaktiviteter.
Nybyggarna i Sankt Olof - fadderverksamhet för nyanlända.
Rotary Hammenhög - driver Gåvohuset.
Rädda barnen - ska delta i utbildningar för nyanlända barn och föräldrar.
Röda korset - har mamma-barn-aktiviteter.
Svenska kyrkan - har insamlingar, uppsökande verksamhet, dans med kvinnor och barn.
Svenska lottakåren - arbetar med kvinnors säkerhet.
Volontärer för integration - ordnar aktiviteter och försöker hitta jobb till flyktingar.
Österlens stödförening för flyktingar - ordnar knytkalas, utflykter och kulturevenemang.
Källa: Simrishamns kommun
Gå till toppen